Min egen syster har en ganska märklig egenskap. Hon hyllar sitt barn på ett sätt som nästan är överdrivet, och är helt säker på att alla runtomkring henne borde känna och göra precis likadant. Men så är det ju förstås inte.
Hennes barn är bara fem år gammal. Inget fel med det vi tycker ju såklart om honom, han är släkt och allt, men det är ingen större grej än så för oss. Vi har fullt upp med våra egna barn och liv.
Men min syster intalar sig själv att hennes dotter är något helt speciellt, nästan unik. Hon kräver att vi pratar med henne som om hon vore ett litet helgon. Och eftersom änglar inte kan göra fel ja, då ska allt denna ängel hittar på givetvis ursäktas och förlåtas.
Det är i alla fall så hon ser på saken. Därför är det inte direkt någon höjdare när hon kommer på besök. Och att själv besöka henne kan kännas minst lika obekvämt. Tyvärr jobbar vi dessutom på samma arbetsplats, så våra vägar korsas hela tiden.
En dag ringde hon:
Kom förbi, sa min syster. Jag steker din favoritäggröra till lunch.
Det måste jag erkänna hon är faktiskt otrolig på mat, särskilt sin speciella äggröra.
Jag kommer, svarade jag kort och la på. På vägen tänkte jag stanna till på bageriet och köpa lite godsaker; en fika hör ju till.
När jag kommer fram sitter hon och matar sitt barn och viftar åt mig att sätta mig vid bordet. Så jag slår mig ner, vi småpratar, och så säger hon:
Ät, säger hon och skjuter fram en tallrik med en rätt tråkig äggröra. Elvira hann inte äta upp.
Där gick gränsen, kände jag:
Har ni inga rena tallrikar här i huset längre? försökte jag säga, fast jag bet ihop för att inte låta för irriterad.
Min Elvira är den renaste ungen som finns. Hennes händer är alltid rena, svarar hon, medan dottern just då sitter och petar sig i näsan.
Där gick min gräns på riktigt. Efter det blev det inga fler luncher hemma hos syrran.
Vad hade du gjort om du varit jag?
