Artisten
Den där katten är ett riktigt odjur, Linnea! Du måste göra dig av med honom! Margareta Lund kved med avsmak och rynkade på näsan när hon såg den enfotade, röda katten som strök sig kring systerns ben.
Men vad säger du, Maggan?! Jag förstår inte att du kan tala så! Han är ju ett levande väsen!
Väsen, precis! Det kunde inte sägas bättre! Tycker du inte, Linnea, att han tar sig lite väl stora friheter?
Som för att ge systern rätt, reste sig katten plötsligt på tå, sköt rygg och morrade hotfullt, medan han sidoskred mot den objudna gästen.
Där ser du! Margareta pekade triumferande på katten, men tog ett steg tillbaka. Vad var det jag sa?!
Linnea utbrast oroat och tilltalade sin försvarare:
Artisten, lilla vän, det är ingen fara! Det är lugnt!
Katten vände sig mot Linnea, och hans stirrighet försvann. Han gick tillbaka till hennes fötter, stötte ömt till det onda benet, och satt sig intill, vaksam men lugn.
Bandit! fräste Margareta, och höll sig på avstånd. Och ändå tycker du synd om honom!
Någon måste ju göra det, suckade Linnea.
Artisten hade flyttat in hos Linnea för tre år sedan, under en mörk tid. Först förlorade hon sin man, och kort därefter gick deras enda son bort. Plötsligt stod Linnea helt ensam, förutom systern och ett par bekanta. Väninnor hade hon aldrig haft.
Hon hade Margareta. Systern.
Maggan var äldre, men det skiljde bara några år mellan dem. Föräldrarna gjorde ändå alltid klart för flickorna:
Maggan är vår äldsta! Så ansvarsfull flicka. Henne kan man lita på, allting blir rätt och i tid! Men Linnea Linnea är vår ängel! En liten tröst för själen. Ett mirakel till barn men så förvirrad, det är nästan synd om henne!
Systrarna växte upp med en självklar känsla Margareta var den smarta, vackra och lysande stjärnan, medan Linnea var klantig men älskad.
Vad är det mamma och pappa berömmer dig för? Jag begriper det inte! gnällde Maggan när Linnea visade upp sina fina betyg från skolan. Att klara skolan är ju inget särskilt. Vad finns det att berömma för?!
Men Maggan, jag är ju inte lika smart som du! Du har bara femmor. Jag har lite av varje.
Just det! Och ändå får du alltid beröm! blev Margareta butter och Linnea gömde ett litet leende för att inte göra systern mer irriterad.
Maggan tog studenten med glans, kom in på universitetet och var nästan aldrig hemma.
Hur har du det, Maggan? försökte Linnea när de sågs, nyfiket höra om systerns liv.
Det rullar på! Önskar bara att dygnet hade fler timmar!
Hinner du inte plugga klart? undrade Linnea omsorgsfullt.
Skolan? Nej, det är inte det! Maggan fnös Det är ingen tid för privatliv! Hur ska man hinna träffa någon kille när man rusar runt som en galning och försöker bygga karriär?
Oj, Maggan! Det har jag inte ens tänkt på
Du tänker väl aldrig, lilla du? Det där är vuxengrejer, inget för såna som dig! skrattade Maggan, utan att märka hur det sårade Linnea.
Linnea drog sig undan, gömde sin besvikelse, och gladdes ändå i tysthet när Maggan lyckades med något. Stjärnor ska lysa; det är meningen. Och Linnea nöjde sig med att njuta av ljuset från håll.
När universitetet var klart var Margareta fortfarande ensam. Killar drog sig för hennes skarpa humör och vassa tunga. Inte ens moderns försök att få henne att mjukna hjälpte.
Mamma, vad vill du jag ska vara? Sitta still i ett hörn som någon gammal Selma Lagerlöf-hjältinna och titta ner i golvet? Struntprat! Låt Linnea hålla på med sånt, det är inte min stil!
Gumman, ingen kräver att du ska ändra hela din personlighet! Bara vara lite snällare Det gillar killar.
Men mamma! Du har väl ingen aning om vad moderna killar gillar? Tiderna är helt andra nu!
Jaså, kanske har du rätt Du vet väl bäst, Maggan
Chocken kom när Linnea, som fått höra att högskolestudier var bortkastat på henne, och att det var bättre att skaffa ett yrke direkt, kom hem med sin fästman.
Får jag presentera min Jonas
Jonas vann Linneas föräldrars hjärtan direkt. Snygg, smart och begåvad. Han jobbade som journalist och tog de första stegen i karriären på tv. Han hade redan gjort sig ett namn, inte stort, men egna meriter.
Framför allt var han stormförälskad i Linnea enligt föräldrarna och Margareta en ganska vanlig och oansenlig tjej som gick på ett vanligt yrkesgymnasium.
Linnea älskade kläder och sömnad. Därför valde hon också ett yrke där hon fick arbeta både för sig själv och för andra.
Linnea, sömmerska, vad är det för karriär? Margareta var missnöjd med systerns val.
Men Maggan, jag är ju inte lika smart som du. Och att kunna sy en vacker kjol, det kan inte vem som helst. Jag vill att folk omkring mig ska vara glada och känna sig fina.
Hur tänker du egentligen, Linnea?
Jag vet inte. Men klänningen jag sydde åt dig, blev den inte bra?
Vem tycker det?
Du gillar den! Och jag med! Tänk vad folk säger när de ser dig: åh, så vacker! Är det inte fint?
Nja Du siktar mot stjärnorna, och min syster Äh, Linnea!
Linnea förstod aldrig riktigt med vad hon gjort systern besviken. Kläderna bar Margareta ändå glatt. Det var inte bara kopiering, utan Linnea hittade på egna skärningar och stilar. Hon satt sent om nätterna och broderade fållar med blommor till systerns kjolar och log belåtet när hon såg Maggan spegla sig.
Systrarnas kläder blev så omtyckta att folk ofta frågade var Margareta köpt sin klänning, men hon erkände aldrig sanningen.
Det är hemligt!
Så det är något utländskt, eller? Har du kontakter utomlands, Maggan?
Sånt avslöjar jag inte! svarade Margareta hemlighetsfullt, men innerst inne bar hon en stolthet över sin lillasyster.
Men Jonas’ ankomst till Linneas liv slog Margareta hårt.
Hur?! Hur kunde hon, som inte hade varken utbildning eller speciell skönhet, plötsligt förlova sig före Maggan?! Orimligt!
På Linneas bröllop satt Maggan med ett stenansikte. Släkten och vännerna förstod inte varför. Linnea var som en dröm i den egensydda brudklänningen, vackrare än någonsin, och det gick inte att undgå att lägga märke till henne.
Vilken skönhet! Och maken är inte dålig han heller! Vilket par! Må de bli lyckliga!
Kanske var det första gången i livet Margareta kände riktig svartsjuka. Den bet sig fast och byggde bo i hennes hjärta.
Systern har en snygg make? Själv har jag ingen alls!
Föräldrarna ser bara på Linnea och pratar om att få barnbarn? Det är inget för mig barn lär det aldrig bli!
Linnea lyser som solen, det är som om mitt ljus flyttat över till henne! Nåväl, någon får allt och någon får inget.
Margareta smet från bröllopsfesten, åkte hem och ylade ut sin sorg i kudden tills föräldrarna kom tillbaka.
Men så fort hon steg över tröskeln till barndomshemmet, tog hon sig samman.
Mår du bra, Margareta?
Utmärkt! Oroa dig inte!
Margareta gifte sig ett halvår senare, rent av med första bästa. Hennes man var många år äldre, tunnhårig, småfet och mycket smart. Han förstod direkt vad Margareta behövde av sitt äktenskap:
Jag kan ge dig vad du vill ha. Men det är ett avtal.
Villkoren?
Du ger mig ett barn, kanske två. Du fokuserar på din karriär, det löser jag åt dig. Barnflicka, städhjälp allt du vill. Jag lovar att aldrig vara otrogen, du behöver aldrig oroa dig för din hälsa. Från dig krävs bara lojalitet jag tolererar ingen otrohet. Och jag vill ha mat på bordet, en ordnad säng och lugn hemma för att kunna fokusera på mina åtaganden. Klart?
Maggans beslut var snabbt:
Godtaget!
Mot förmodan blev detta äktenskap stabilt och lyckat. Det fanns ingen sådan ömhet som hos Linnea och Jonas, där hela hemmet andades kärlek så att alla gäster blev på gott humör av att komma in. Men hos Margareta rådde lugn och trygghet.
Hon gav mannen en son och senare en dotter, precis som överenskommet. Barnen hade nanny och ett minutiöst schema enligt Maggan; själv var hon upptagen med forskning, karriär och stadens bjudningar. Alltid bländande klädd men höll källan till sina outfits hemlig.
Linnea hade inte bråttom någonstans. Under de turbulenta nittiotalen sydde hon hemma. Klienterna förde vidare hennes namn från mun till mun.
Den där sömmerskan har en gåva! Men nya kunder tar hon knappt emot!
Kan hon vara så bra?
Otroligt! Har du sett min rosa klänning? Det är hon!
Nej, det kan inte vara sant! Det ser designat ut!
Tja, berömda svenska modeskapare började också så här. Och Linnea klarar sig, vågar jag lova, bara hon står på sig!
Linnea hade klienter från hela Östermalm och Kungliga Dramaten. Hon gjorde aldrig samma plagg två gånger inget mindre än en skandal vore det om två av hennes klienter dök upp i samma klänning på samma fest.
När allt lagt sig, öppnade Linnea ett litet skrädderi. Det blev snabbt ett socialt högkvarter för Stockholms damer, där man både kunde skaffa kontakter och skvallra, men också komma och gå helt anonymt. Lokalerna i en liten klassisk sekelskiftesvåning hade Margareta hittat, renoverat och gjort om till perfektion.
Maggan köpte in maskiner och gav systern ett betydande lån.
Du ska inte oroa dig för pengar, sa hon.
Det var viktigt för Margareta att systern stod stadigt. Hon skämdes över den avundsjuka hon en gång känt för Linneas familj och trodde att det var hennes eget fel att Linneas ljus börjat slockna. Margareta hade friska, starka barn. Linneas ende son, efterlängtade Erik, föddes sjuk.
En riktigt solig pojke så beskrev någon honom en gång, och Margareta kallade sedan alltid systersonen “Solen”.
Min lilla älskling! Mitt Sol-e! Här har du presenter! mötte Margareta honom.
Och pojken log så öppet och varmt att Margareta ville vända hela världen rätt för hans skull.
Maggan, du älskar min Erik mer än dina egna ungar! brukade Linnea säga när hon såg sonen krama faster, fast han brukade avvisa alla.
Det var inte helt sant, men Linnea ville gärna tro det.
Margareta förstod hur tungt det var för systern och bistod med att hitta en nanny och fixa skrädderiet.
Jobba, Linnea! Du behöver det! Jonas är ju alltid på jobbresa. Ska du bara gå hemma och tyna bort?
Jag kan inte, Maggan! Jag har ju Erik!
Du har utrymme nog! Gör ett barnrum på jobbet, anställ folk. Nannyn ordnar jag. Du styr och ställer både du och Erik blir nöjda!
Jag vet inte vad jag gjort utan dig, Maggan.
Systrar finns ju av en anledning! Så, nu räcker det! Jag har lagt ned nästan en timme på smink idag och har ett möte!
Så levde de.
Maggan tog ansvar för Linneas och Eriks hälsa. Hon letade läkare och kliniker. Erik var svag som barn. Hjärtat krånglade, organen med.
Maggan, jag förstår inte grät Linnea när de var ensamma. Vad har jag gjort för ont för att min pojke skulle få allt det här?
Ingenting, vännen! Det är… ödet, om du vill. Sådant får man bara bära. Men vi reder ut det tillsammans! Vi kan åtminstone göra allt för att han ska ha det lugnt och bli älskad. Det räcker, eller hur? Familj, värme, omtanke, kärlek det är vad vi kan ge.
Kanske det.
Då bestämmer vi oss för det, och inte gråter mer! Jag har hittat en neurolog, han lär vara bäst i landet! Kö till och med, men fixat Erik är inskriven. Vi får se vad han kan göra.
Maggan
Inget mer! Häll upp te till mig. Och en macka, jag har inte ätit på hela dagen.
Margaretas make hade förståelse för systersonen.
Tråkigt att man inte kan göra så mycket för pojken. Men du skulle plocka ner en stjärna åt honom om du kunde, det vet jag. Säg till om du behöver hjälp jag finns här.
De orden, även om de var få, betydde allt för Margareta. Hon hade börjat älska sin make inte med den vilda kärlek som hör ungdomen till, utan med något tryggt, starkt, självklart som bara kommer av tid och tillit.
Barnen växte, föräldrarna blev äldre, men syskonen no längre missunnsamma. Vem skulle man annars dela bekymmer med, om inte sin syster?
Inte bara Maggan hjälpte Linnea. När Linnea hörde att Margareta och hennes man hade trubbel på hans jobb, bad hon Jonas undersöka saken. Det blev en lång och tuff utredning, och först långt senare fick Linnea veta att det nära kostade Jonas livet. Men sanningen kom fram, och Margareta tackade kort men innerligt:
Du förstår inte, Linnea, vad du och Jonas gjort för mig. Jag lovar: så länge jag lever ska du och din familj aldrig sakna något!
Det löftet höll Margareta.
Hon stod vid systerns sida när Jonas blev sjuk. Han lämnade Linnea långsamt, sjukdomen tärde sönder honom, och Linnea slet för att hålla sig stark, men grät ut sin sorg mot Margaretas axel:
Varför?! Han var ju så ung!
Axel mot axel bar Margareta systerns förlust, dag efter dag påminde hon henne om att livet måste gå vidare. Erik fanns ju kvar.
Sen höll hon om Linnea igen, när hjärtat en dag stannade för lille Erik. Tillsammans höll de varandra hårt, grät inte ett enda tår, stirrade bara på läkarna som förklarade vad som hänt. Sedan, när de lämnat sjukhuset, promenerade de tysta rakt genom Stockholms gator, hand i hand.
Den gula tröjan och de röda skorna
Ja…
De behövde inte säga mer. De tog farväl av sitt barn på det sätt som Erik hade velat…
Efter att Erik gick bort gick Linnea snabbt ner sig. Hon jobbade som en maskin, höll sig undan och lät personalen sköta allt. Maggan fann henne ibland böjd över mönsterbordet, orörlig, oförmögen att ens rita en kort linje.
Linnea…
Jag är snart klar Jag måste bara vila lite, Maggan
Det får inte gå så här! Maggan var nära tårar.
Det går hur det vill nu Linnea log sorgset mot systern. Det spelar ingen roll längre…
Vändningen kom den dag en katt dök upp i ateljén.
Var han kom ifrån, med sitt trasiga öra och smutsiga päls, visste ingen. Gatan utanför var trafikerad och sällan såg man katter där.
Katten försökte gå in men blev snabbt bortföst.
Stick! Ut härifrån!
Då gjorde katten det enda han kunde. Han la sig högst upp på trappen, slingrade ut tassarna, lät huvudet hänga ner, och spelade avsvimmad. Det var så Linnea hittade honom när hon kom lite sent den dagen.
Vad är det här? frågade hon när hon såg hans precisa skådespel.
En katt, fru Svensson! Han har kommit och vägrar gå!
Är han ens vid liv? Linnea petade varsamt med tån på katten.
Då öppnade han långsamt ett öga, suckade som en människa, och räckte ut tungan som om han ville säga:
Vad är detta, snälla människor? Jag håller på att dö! Jag har varken namn eller mat, och ni bara jagar bort mig!
För första gången på länge log Linnea.
Oj, vilken skådis! Tjejer, se så han dramatiserar! Bergman hade blivit grön av avund! Nåväl kom då, du får både mat och kärlek!
Hon lyfte upp honom, granskade och nickade.
Men först blir det veterinären! Ditt öra gillar jag inte alls.
Katten protesterade inte. Han satt lugnt i framsätet på väg mot djursjukhuset, lät sig undersökas, fräste bara till när sprutan stacks. Belåtet slickade han i sig pateén Linnea gav honom och följde sedan stolt med henne hem från kliniken.
Jaså, jag har aldrig haft katt. Hur gör vi nu, Artisten?
Katten satte sig som en Sfinx och stirrade ut genom bilrutan. Linnea log igen:
Vi ses hur du kommer överens med Maggan
Margareta gillade förstås inte katten. Åtminstone inte utåt. Hon jagade Artisten från rum till rum, men njöt i hemlighet åt att se sin syster återfå liv i blicken. Linnea var behövd igen, fyllde åter livet med omsorg och värme.
Linnea, han tittar så konstigt på dig!
Låt honom, Maggan! Det är ingen som sett på mig så på åratal!
Hur då?
Med kärlek!
Han är en skojare! Han manipulerar dig!
Låt honom! Han värmer mina onda fötter om kvällarna och ser film med mig. Han verkar till och med förstå vad han ser!
Du är själv skyldig! Du skulle döpt honom till Pelle eller Gustav! Artisten, vad är det för namn på en katt?!
Det speglar hans själ! skrattade Linnea, och Maggans hjärta blev varmt.
Hennes syster log igen! Det kunde hon förlåta Artisten allt möjligt för.
Men helt och hållet accepterade Maggan katten först den dagen Linnea nästan gick bort.
Det var en lördag. De hade inte bestämt att ses. Men Maggan var i närheten av ateljén och gick in, ifall Linnea satt kvar sent med ett plagg. Efter att Artisten kommit in i hennes liv hade Linnea börjat arbeta igen och hennes plagg var lika eftertraktade som förr.
Ljuset lyste, och Maggan låste upp.
Linnea! Jag är här!
En röd blixt rusade mot hennes ben och Maggan skrek till när katten bet tag i hennes vad och rev sönder strumpbyxan.
Artisten! Har du blivit galen?!
Katten var märklig. Hans ögon glödde vilt och Maggan hajade till.
Är du rabiesgalen, eller?!
Hon grep efter mönsterbordets linjal och svängde hotfullt, men Artisten jamade lågt, sprang mellan henne och dörren till barnkammaren, som Linnea aldrig haft kraft att göra om.
Vad är det där inne? viskade Maggan till katten. Linnea, var är du?!
Hon rusade mot dörren, glömde katten, och stelnade när hon såg systern ligga på golvet, knugga ett foto av sonen till sig.
Linnea!
Ambulans, sjukhus, sedan nästan ett dygn på intensiven
Maggan vandrade korridorerna, bad efter bästa förmåga till en gud hon knappt trodde på:
Ta henne inte! Låt mig få behålla henne!
Först efteråt fick hon veta att Artisten ylat i ateljén där de låst in honom, inte ätit men legat orörlig tills Linnea vaknat. Först då drack han vatten och somnade.
Linnea fick komma hem efter tre veckor.
Maggan, först till ateljén!
Varför? Jag kan hämta din lilla tokstolle till katt!
Nej. Jag vill se honom.
Linnea släpade sig uppför trappan. Personalen skrattade när ett eldklot rusade genom korridorerna, slöt sig kring Linneas ben och spann så högt att även Maggan vek sig:
Oj, Artisten!
Linnea tog katten i famnen, smekte det tillfrisknade örat, och erkände:
Han kallade på mig. Jag hörde honom Först honom och sedan dig. Även där på sjukhuset.
Vad menar du?
Jag vet inte hur jag ska förklara. Först Jonas röst, sedan Erik, men längst och starkast hörde jag katten… Sedan kom du.
Så märkligt… Maggan visste inte vad hon skulle säga.
Men Artisten visste. Han snuddade Linneas haka med tassen, såg Maggan i ögonen och rullade ihop sig mjukt i Linneas famn.
Tror du han har godkänt mig nu? Maggan log snett. Vet bara inte för vad.
Artisten kisade en nöjd grön blick, spann högre än någonsin och drev bort alla sorger. Och Linnea log igen, till systerns glädje.
Slutligen, vad behöver man mer? Sina närmaste och ro i själen.
Så litet och så mycket.
