Den där katten är ju rena djävulen, Evelina! Du måste verkligen göra dig av med honom! Margareta rynkade näsan, när hon sneglade på den envetna, röda katten med bara ett öra som snurrade runt Evelinas fötter.
Vad säger du, Maggan?! utbrast Evelina skrämt. Det är ju ändå en levande varelse!
Varelse? Ja, det var väl milt sagt! Märker du inte, Evelina, att han tar sig alldeles för mycket friheter?
Katten, som för att ge Margareta rätt, fräste plötsligt, krökte ryggen och marscherade sidledes mot henne, full av krigslust.
Ser du! triumferade Margareta och pekade finger mot katten, men tog undan foten snabbt. Vad var det jag sa?!
Evelina utstötte ett oroat ljud och vände sig till sin beskyddare:
Chaplin, snälla du, lugna ner dig! Det är okej!
Katten vände blicken mot Evelina, och plötsligt blev han lugn och tassade tillbaka till hennes sida, satte sig tätt intill hennes ben som om han ville visa att han ändå hade full koll på läget.
Rackare! fnös Margareta och gick långsamt runt katten. Och ändå ömkar du dig för honom!
Någon måste ju det, eller hur? suckade Evelina stillsamt.
Chaplin dök upp hemma hos Evelina för tre år sedan. Det var en tung tid för henne. Hennes man hade knappt hunnit gå bort, innan hennes ende son också gick bort plötsligt var hon helt ensam, förutom sin syster och ett fåtal bekanta. Riktiga väninnor hade hon, ärligt talat, aldrig haft.
Hon hade Margareta. Systern.
Maggan var äldst bara några år mellan dem, men deras föräldrar betonade jämt och ständigt:
Margareta är vår stora tjej! Ansvarsfull och duktig! Det finns väl inget som hon inte kan fixa! Och Evelina Evelina är vår lilla ängel. Vårt hjärtas tröst. Men hon är så tankspridd Vilket elände!
Systrarna växte upp övertygade om sina roller Margareta var stjärnan, smart och snygg, och Evelina ja, hon var klumpig, men älskad.
Vad är det de egentligen berömmer dig för, jag fattar inte! surade Maggan ibland när Evelina fick bra omdömen från skolan. Att plugga, ska man behöva ha applåder för det?
Men Maggan, jag är ju inte lika smart som du! Du har bara höga betyg. Jag har lite av varje, jag.
Det är ju det! Och ändå berömmer de dig! Margareta muttrade, och Evelina försökte gömma leendet för att inte irritera syrran ännu mer.
Margareta blev klar med gymnasiet med toppbetyg, började läsa på universitetet och var i princip aldrig hemma.
Hur är det, Maggan? försökte Evelina ta en snabb pratstund.
Det rullar! Bara det gick lite snabbare Tänk om dygnet hade fler timmar!
Behöver du mer tid för att plugga? frågade Evelina.
Knappast! Privatlivet räcker inte till! Hur ska man hitta nån vettig kille när man bara springer runt och oroar sig för karriären jämt?
Oj, Maggan, det har jag aldrig tänkt på
Har du nånsin tänkt på nåt, lilla sötnos? skrattade Maggan, utan att förstå att det gjorde syrran ledsen. Det är vuxengrejer, inte för såna små som du!
Evelina valde oftast att dra sig undan och försökte glädjas med Margareta när saker gick hennes väg. Stjärnan skulle ju ändå lysa. Själv fick Evelina nöja sig med att låta sig bländas.
Vid universitetets slut var Margareta fortfarande singel. Killar höll helst ett visst avstånd, kanske på grund av hennes vassa tunga och bestämda uppsyn. Ingen uppmaning från deras mamma gjorde någon skillnad.
Mamma, vad vill du egentligen? Att jag ska bete mig som nån rödstrumpa från förr, sitta i ett hörn och drömma? Löjligt! Låt Evelina göra det där, det är inte min grej!
Men snälla hjärtat, du måste inte ändra dig helt och hållet! Kanske bara vara lite mjukare ibland. Det gillar killar
Jösses, mamma. Vad vet du om det? Tiderna har väl ändrats!
Kanske det, Margareta, du vet nog bäst
Allt vände när Evelina, vars närmaste fått henne att förstå att någon universitetsutbildning var slöseri, en dag tog hem sin fästman.
Det här är min Daniel
Daniel charmade hela Evelinas familj på studs. Han var snygg, smart, och redan på väg mot en framgångsrik journalistkarriär på SVT. Och framför allt han var tokförälskad i Evelina, den där tysta, rätt vanliga, som läste till sömmerska på Komvux.
Evelina älskade att sy och skapa kläder, och så fick det bli kläder till både sig själv och andra.
Evelina, sömmerska?! suckade Margareta missnöjt. Nog kan du bättre?
Jag är ju inte så plugghungrig som du. Men en fin kjol eller blus är svårare att få till än man tror. Jag vill göra folk fina och glada.
Åh, vad rörigt du tänker! Gjorde du även min klänning själv, förresten? Den blev bra ändå.
Till dig, till mig, till alla! Tänk om folk säger: “Wow, vilken klänning!” det är väl bra?
Jo Någon vill till månen, och min syster ja, hon får väl sy!
Evelina förstod aldrig riktigt varför Margareta ändå aldrig var nöjd med henne, men Margareta bar Evelinas kläder med stolthet, även om hon inte erkände var de kom ifrån:
Det är hemligt!
Från Paris eller? Har du släktingar med diplomatpass?
Säger inget, det är min systers lilla hemlighet och min!
Men när Daniel dök upp i Evelinas liv tog det faktiskt hårt på Margareta.
Hur?! Hur kunde just hon, utan utbildning, utan att vara särskilt snygg bli förlovad före Margareta?! Obegripligt!
Margareta satt som en isstaty på syrrans bröllop. Men Evelina, i sin egenhändigt sydda klänning, var så vacker att till och med släkten för första gången fick upp ögonen för henne.
Vilken tjej! Och Daniel är ju också stiligt! Vilket par!
Margaretas hjärta knöt sig av bitterhet. Grön av avund pyrde det där värkande undertryckta.
Systerns kille snygg och go, och du själv ingen alls.
Föräldrarna är överlyckliga över tanken på barnbarn och du? För dig lär det väl dröja.
Evelina strålade som om hennes ljus lånat från Maggan själv nu var det lillasyster som var stjärnan. Inte hon.
Margareta lämnade tidigt festen och grinade ostört i kudden hela natten, förbannade sitt eget misslyckande.
Men när mamma dök upp i hennes gamla barndomsrum var det som att Margareta rätade på ryggen igen.
Går det bra med dig, gumman?
Absolut! Ingen fara!
Margareta gifte sig redan efter ett halvår. Nästan med första bästa. Hennes man var äldre, hade tunnare hår vid tinningarna och var både klok och lite rund om magen. Han genomskådade direkt vad Margareta ville med äktenskapet:
Jag kan ge dig vad du önskar, men det blir på mina villkor.
Och de är?
Du ger mig ett barn, gärna två. Du sköter karriären jag fixar nannyn, hushållerskan, allt du vill. Jag är trogen och du behöver aldrig oroa dig för min otrohet eller hälsan hemma. Av dig kräver jag lojalitet, ordning hemma och sängvärme. Ingen tjafs, jag behöver lugn och ro att jobba på mitt. Är vi överens?
Margareta tvekade knappt:
Deal!
Konstigt nog blev det ett lyckligt och stabilt äktenskap. Ingen värme som hos Evelina och Daniel, där allt badade i kärlek och fick folk att le så fort de kom på besök. Men det var lugn, trygghet och en stadig vardag.
Margareta fick både son och dotter, precis som avtalat. Barnen uppfostrades av nannyn och dagarna var schemalagda, tillrättalagda i minsta detalj. Margareta tyckte inte uppfostran var särskilt intressant, hon hade fullt upp med avhandling, jobb och tjusiga bjudningar där hon glänste, alltid fullt noga med att avslöja hemligheten bakom sina specialsydda kläder.
Evelina hade ingen brådska. Hon sydde hemma på 90-talet. Gamla och nya kunder skickade hennes nummer till varandra, viskande:
Hon är som sänd från Gud men tar knappt emot nya kunder längre!
Så duktig?
Otroligt! Hade du sett min rosa klänning? Det är hon som gjort den!
Evelinas kunder var politikerfruar och stockholmssocieteten ja, till och med Kungliga Operan och Dramaten. Hon kopierade aldrig någon design, förstod vikten av att ingen skulle behöva dyka upp på samma event i samma outfit.
När allting lugnat ner sig efter finanskrisen startade hon en liten ateljé, som snabbt blev en mötesplats för både snack och affärer. Ateljén inreddes i ett gammalt Stockholmskvarter, som Margareta hade hittat åt henne. Det var hon som fixade utrustningen och gav Evelina ett räntefritt lån.
Vi löser det, sa hon bara.
Margareta ville ge systern fotfäste. Tankarna på att hennes avund hade sugit ur Evelina glädjen höll henne vaken om nätterna. Hon såg på sina två friska barn och kände ändå sorg för Evelinas efterlängtade son, hennes lilla solstråle, föddes svårt sjuk.
Solstrålen… Margareta hörde någon kalla honom det och hakade på hela släkten kallade honom så.
Du mitt lilla solsken! Jag har med en present till dig! skrockade Margareta, och pojken, som annars inte släppte folk nära, kröp upp i hennes famn med en sån tillit att Margareta nästan blev tårögd.
Maggan, du älskar min Samuel mer än dina egna! log Evelina när hon såg dem tillsammans. Han har längtat efter dig
Delvis sant, men Evelina ville tro på det fullt ut. Och Margareta, som förstod hur tungt systern kämpade, ordnade nannyn åt henne, hjälpte till när ateljén startades.
Jobba på, Evelina! Du behöver det! Daniel är jämt på resande fot. Du och Samuel kan ha ett eget hörn i ateljén, jag fixar nannyn.
Tack, Maggan… Vad skulle jag gjort utan dig?
Det är ju därför man har systrar! Nu sluta innan du gör mig gråtfärdig! Jag la en timme på smink i morse!
Så rullade livet på.
Maggan höll koll på systern och Samuel, letade läkare, ordnade tider till specialister. Samuel växte upp skör med svagt hjärta, problem med flera organ.
Jag fattar inte, Maggan, snyftade Evelina ibland när de var ensamma. Vad har jag gjort för fel, eftersom min son måste ha all denna smärta?!
Inget, älskling! Livet bara. Det blev så här. Vi fixar det! Samuel blir aldrig helt frisk, det är ingen idé att drömma. Men vi kan ge honom lugn och kärlek det är det viktigaste!
Kanske det, suckade Evelina.
Ja, och nu har jag kollat upp ännu en neurolog. Kö för att få tid men sånt får man ta. Jag har bokat Samuel redan.
Maggan
Ingen diskussion! Häll upp lite te och ge mig en ostmacka. Jag har inte ätit sen imorse!
Maggan och hennes man hjälpte till med allt. Hon förstod att hon faktiskt älskade honom. Inte med vild ungdomskärlek, utan med djup tillit. Det är så äkta kärlek ser ut när man fått vänta och hoppas.
Barnen blev äldre, föräldrarna äldre, och mellan systrarna fanns ingen avund eller missunsamhet kvar. Vem annars skulle man dela livet med, om inte sin syster?
Det var inte bara Maggan som hjälpte Evelina. När hennes man fick jobbproblem bad Evelina Daniel undersöka saken. Utredningen var lång och snårig senare fick Evelina veta att det nästan kostat Daniel livet. Men sanningen kom fram och Margareta intygade:
Du vet inte vad du och Daniel gjort för oss. Men jag lovar så länge jag lever saknar ni aldrig trygghet.
Margareta höll sitt löfte.
Hon fanns där när Daniel blev sjuk. Han tynade långsamt bort, och Evelina bet ihop, men grät hejdlöst mot Margaretas axel:
Varför?! Det är ju så orättvist! Han är ju ännu så ung!
Margareta fanns där, axel mot axel, och hjälpte henne orka för sonen.
Och sen, när Samuel somnade in, höll de varandra hårt och grät inte ens de bara gick sida vid sida genom hela Stockholm, helt stumma, med händerna hårt sammanflätade.
Den gula tröjan och de röda joggingskorna…
Ja…
De behövde aldrig prata ut om vad det betydde. De ville att Samuel skulle haft det exakt så.
Efter sonens bortgång försvann Evelina in i sig själv. Hon jobbade på rutin, överlät det mesta till andra. Maggan såg henne sitta över sin skissplatta händerna hängde slakt, hon orkade inte ens dra ett streck.
Evelina
Jag ska bara vila lite, okej? hennes blick var tom, ingen gnista kvar.
Så där får du inte göra!
Äsch, nu spelar det ingen roll längre svarade Evelina med trött leende.
Vändpunkten kom när katten klev in på ateljén.
Härjad, smutsig, med trasigt öra. Ingen visste var han kom ifrån. Gatan utanför var trafikerad, knappt några katter syntes till annars.
Katten försökte smita in men jagades ut.
Försvinn härifrån!
Då gjorde katten det enda möjliga han ramlade ihop på trappsteget, lät benen och huvudet hänga ner och låtsades vara helt kraftlös. Just så låg han när Evelina kom den morgonen.
Vad har ni där för något? hon hukade sig nyfiket.
En katt, Evelina! Han har lagt sig där och flyttar sig inte!
Lever han ens? försiktigt petade Evelina med skon.
Katten kisade, suckade djupt och hängde ut tungan, som om han ville säga:
Nå, vad ska ni göra åt det, ni hjärtlösa människor? Jag dör, faktiskt! Snart är det slut på mig, fastän jag inte ens har ett namn! Hungrig har jag varit i en vecka, minst, och allt är ert fel! Ingen nåd, ingen ära här inte!
Evelina log för första gången på länge.
Vilken teater han spelar! Ser ni, tjejer? Han borde ha varit på Dramaten! Okej. Kom, så får du både mat och kel.
Hon tog upp katten, undersökte hans såriga öra.
Först får vi ta dig till veterinären, du. Det där örat ser inte roligt ut.
Katten accepterade sitt öde, satt stilla i bilen och lät veterinären undersöka honom. Bara ett enda vresigt “mjau” kom när han fick sprutan. Sen slukade han kattmaten Evelina bjöd på, följde henne stolt tillbaka till bilen.
Jag har aldrig haft katt förut. Hur gör vi, Chaplin?
Katten satte sig som en staty, blickade ut mot trafiken, och Evelina log igen.
Okej, vi kommer nog överens. Få se vad Maggan tycker om dig, Chaplin
Margareta gillade förstås inte katten. Åtminstone inte utåt. Hon jagade honom på skoj medan hon i smyg gladdes över att se gnistan återvända i systrens ögon. Evelina behövdes igen, för någon annan än sig själv.
Evelina, han stirrar så konstigt på dig!
Låt honom stirra, Maggan. Ingen har sett på mig så på åratal!
Hur då?
Med kärlek.
Han är en fuling, han! Han lurar dig!
Så gör han väl, men han värmer ändå mina kalla fötter när jag lägger mig på kvällen och han ser på film med mig. Han verkar ju nästan förstå!
Du skulle gett honom ett vanligt namn. Typ Lurven! Vad är det för namn Chaplin?
Det passar honom! skrattade Evelina. Margareta blev varm i hjärtat.
Evelina log igen! Det var värt allt i världen.
Men helt accepterade hon Chaplin först den dagen då hon nästan förlorade Evelina.
En lördag. Margareta hade inget planerat med Evelina men hann ändå gå förbi ateljén tänkte, “hon kanske sitter kvar sent med ett jobb?” Efter att Chaplin flyttat in hade Evelina börjat jobba riktigt mycket igen. Kläderna blev snabbt populära, oavsett förändrat snitt och färg.
Lampan lyste, Maggan låste upp.
Evelina! Jag är här!
En röd blixt for runt fötterna på henne, och Margareta tjöt när katten rev sönder strumpbyxorna:
Chaplin! Är du tokig?!
Katten såg märklig ut, stoode nästan stirrig där. Margareta backade.
Herregud, har du rabies?
Hon högg en linjal, beredd att mota ut katten, när Chaplin plötsligt jamade svagt och började gå mellan henne och dörren till barnrummet rummet Evelina aldrig haft hjärta att göra om efter Samuel.
Vad är det där inne? nästan viskade Maggan. Var är Evelina?!
Hon sprang dit och flämtade till Evelina låg på golvet, hårt kramande ett foto på sonen.
Evelina!
Ambulans, sjukhus, ett dygn på intensiven
Margareta gick i korridorerna, kunde inte slappna av, bad till högre makter som hon inte ens kunde namnet på:
Låt henne vara kvar! Jag behöver henne! Låt henne leva!
Sen fick hon veta att Chaplin, inlåst på kontoret, hade sprungit runt, jamat djupt och outtröttligt precis så han bara gjorde när han sökte Evelina. Först när hon vaknade tystnade han, kurade ihop sig i ett hörn, ratade maten men drack lite vatten.
Evelina skrevs ut efter tre veckor.
Maggan, vi åker direkt till ateljén.
Varför? Jag kan ta hem Chaplin till dig.
Nej! Jag vill se honom!
Evelina gick stapplande uppför trappen, personalen skrattade när Chaplin for som en eld runt hennes ben, kramade dem och spann så det dånade.
Chaplin! utbrast Margareta rörd.
Evelina lyfte upp honom, strök över det läkta örat och viskade:
Han ropade efter mig, Maggan. Jag hörde det Först honom, sen dig. Innan sjukhuset, och där också
Hur menar du där?
Jag vet inte. Det var Daniels röst, sen Samuels. Men deras röster försvann, det var bara katten kvar. Sen kom du
Så konstigt Maggan visste inte vad hon skulle säga.
Men Chaplin visste nog. Han nosade Evelina under hakan och blängde på Margareta, innan han rullade ihop sig i Evelinas famn, äntligen lugn.
Jag tror nyss jag blev godkänd, sa Margareta och log. Vet inte i vad, men ändå
Chaplin öppnade ögat, blixtrade till, och spann ännu högre jagade bort gamla sorger och lovade husfrid. Evelina log igen, till Margaretas glädje.
För vad vill man ha, egentligen? De man älskar nära och ro i själen.
Så lite. Så mycket.
