**Dagboksanteckning**
Idag kom jag hem till samma gamla gnäll. ”Där är han, vår lilla arbetare”, hälsade Karin Svensson mig. Hon är min fru Saras farmor. En kvinna av gammal stånd, med partiboken i hjärtat, och hon har aldrig gillat mig. Inte mina kläder (jeans och t-tröja), och absolut inte mitt yrke. Jag är frisör, eller som hon kallar det – ”hårfixare”.
”En riktig man ska ha ett riktigt manligt jobb”, brukar hon säga till Sara. ”Som din morfar – han jobbade som verkstadstekniker i fyrtio år innan partiet gav honom en befattning. Men den här? Skrattretande. Klipper hår hela dan. Kvinnoyrke, punkt slut. Och han är lika töntig som sitt jobb.” Hon suckade och lutade hakan på käppen. ”Sara! Din gubbe är här!”
Sara kom springande, drog av sig förklädet och gav mig en snabb puss. Karin fnös. ”Usch, sånt tafs.”
”Jag är hungrig. När blir det mat?” sa Karin. Sara viftade med händerna. ”Nu ska Emil bara tvätta händerna, sen är det klart.”
Karin rynkade pannan. ”För fem minuter sen sa du att det skulle ta en halvtimme.”
Sara muttrade något om att det gick fortare än väntat. Karin morrade: ”Så jag har gått hungrig bara för att vänta på din karl?” Sara ryckte på axlarna och försvann in i köket, med Karin hack i häl. ”Vänta nu, din lilla slugger!” Efter en minut hördes gapskratt.
Jag tvålade händerna och längtade redan till sängen. Kvällen skulle bli densamma som vanligt: middag, sen någon gammal svensk film på DVD. Karin vägrar se moderna filmer – ”allt är bara lättfärdighet och oväsen”. För mig och Sara betyder det att vi måste sitta genom *Soldat Olof* för trehundrade gången, med Karins kommentarer som biokanal. Klockslag nio släcktes lampan, och alla skulle sova.
Jag har bett Sara flytta hundratals gånger. ”Snälla, älskling”, svarar hon då. ”Jag kan inte lämna henne. Hon låter hård, men orkar inte ensam. Och hon lämnade inte mig – hon tog hem mig från BB när min mamma stack.” Jag ger mig. Jag är själv från landet, familjeband är heligt. Hela mitt släkt höll mig flytande tills jag fick fotfäste i Stockholm. Nu hjälper jag tillbaka – pengar till föräldrarna, fysisk hjälp till släktingarna. Ett bastubygge här, ett vedförråd där.
”Har du somnat där inne?” röt Karin. ”Skynda dig innan ekorrarna äter upp allt!” Jag kom ut till ett dukat bord. Sara kan laga mat – trots jobbet finns alltid något gott.
Karin sög på kinden. ”Du är inte som jag. Jag körde på färdigsoppa och köttbullar från Ica. Min man och son klagade aldrig. Jag hade viktigare saker – fackföreningen, kvinnoklubben.” Hon tuggade belåtet.
”Hur var jobbet?” frågade Sara. Jag öppnade munnen, men Karin avbröt: ”Vad ska han berätta? *Snip-snip, buzz-buzz*, inte direkt hårt arbete. Pröva att sopa gator en vinter, då är det nåt att fråga om. Nej, låt mig berätta om Sven-Erik – han började på bruket som femtonåring…” Jag himlade med ögonen. Här kommer samma historier igen, varje kväll. Allt för att påminna mig om min värdelöshet som man.
Men det är inte mitt fel. Jag var tio när mamma kom hem med håret fullt av tistlar. ”Emil”, sa hon. ”Klipp av det här innan pappa ser.” Jag minns fortfarande känslan när jag tog saxen – både rädsla och spänning. Jag klippte klumpigt, sen frågade jag: ”Får jag klippa lite mer?” Mamma suckade. ”Gör som du vill. Pappa kommer ändå märka.” Så jag klippte på måfå – något som liknade ett långt page. Mamma tittade i spegeln och skrattade. ”Men jag ser ju ut som tjugo igen!” Sen gick hon till byn och skröt, och snart stod alla kvinnor i kö.
Jag träffade Sara i parken. Hon plockade lönnlöv, och jag – annars blyg – gick fram. Vi blev kära, på riktigt. Sen berättade hon sanningen: hennes pappa dog ung, och mamman lämnade henne på BB. Karin hämtade henne samma dag.
Visst, Karin gillade inte mig, men hon protesterade inte. Förra gången hon förbjöd sin son att gifta sig drack han sig full och krockade. Så nu tiger hon. Men hon gör livet surt för mig.
En natt hörde jag Karin stönade. Jag hittade henne blek, med pillren utspridda på golvet. Jag gav henne medicin och ringde ambulansen. I två veckor var det som i himlen – inget gnäll, ingen gammal film. Sara oroade sig först, men när Karin började bli bättre lugnade hon sig. Jag längtade ändå efter hennes hemkomst.
”Nå, Emil, vad ska vi se på ikväll?” frågade Karin första kvällen. Jag gapade. Hon skrattade. ”Jag har tröttnat på samma gamla. Vi kan se något nytt.” Sen blev hon allvarlig: ”Tack. Läkaren sa att du räddade mitt liv. Istället för att låta mig dö hjälpte du mig. Nu är du också min familj. Och om jag gnatar ibland, bry dig inte. Det är bara vana.”
Nu väntar vi barn – Karin blir farmor. Vi ”skålade” lite i smyg, bara vi två. Livet är ändå gott ibland.
