Men är jag verkligen ensam? brukar jag svara när frågan kommer. Nej, ni förstår väl, jag har ju en jättestor familj!
Tematiska souvenirs
Jag, Malin Bergström, har bott ensam i flera år, i mitt lilla röda torp på utkanten av byn. Fast när någon antyder att jag lever utan sällskap, kan jag inte hålla mig från att le och skämta till det:
Ensam, säger ni? Nej, nej, jag har min stora familj!
Byns tanter ler gärna och nickar förstående, men så fort jag passerat, utbyter de menande blickar och snurrar med fingret vid tinningen. Familj, visst, inte man, inga barn, bara Malin ensam som en vildmarkskatt, tänker de.
Fast det är just djuren jag kallar min familj. Och vad än byborna säger om att djur ska man ha “till nytta”, ko eller höns, kanske en hund för gårdsvakten och en katt för mössen så rör det mig inte i ryggen.
Jag har fem katter och fyra hundar, och ja, alla bor inne i huset, precis som jag. Inte ute på gården där deras “rätta plats” skulle vara, enligt grannarna.
De pratar om det, men vet att det inte är någon idé att berätta för mig “den där märkliga Malin”. Jag bara skrattar åt det:
Nä, men sluta nu. De har nog med utomhus, vi har det varmt och gott tillsammans hemma.
För fem år sen förlorade jag både min make och vår dotter Elsa samma dag. De var ute på sjön och en lastbil körde av vägen när de var på väg hem. Sen dess kunde jag inte bo kvar i lägenheten i Västerås, allt påminde om dem. Samma gator, samma butiker Och de där medlidsamma blickarna från grannarna
Så, ett halvår senare, sålde jag lägenheten och flyttade hit till lilla Skrufsele. Huset låg för sig självt med åkrar runtom. Med mig hade jag katten Siri. Sommaren ägnade jag åt trädgården; på vintern började jag jobba i matsalen på vårt lilla samhällshus i centralorten.
De andra djuren kom till mig vid olika tillfällen. Någon hittade jag i busskuren när vinden ven och regnet öste ner, en annan följde med från jobbet en hund som tjuvakade på mat och värme.
Så blev vi en stor, ovanlig familj alla med sina historier, och de flesta sargade och ensamma innan vi fann varandra. Men mitt varma hjärta läkte deras skador, och de gav mig samma värme tillbaka.
Både kärlek och mat räckte till oss alla, även om det innebar en del pussel med min lön på mataffären. Ständigt lovade jag mig själv att inte ta in fler, men det blev alltid någon till.
I mars, efter några tidiga, solvarma vårdagar, svepte plötsligt snö och isande Nord-vindar in. Jag sprang genom snöyran, på väg till sista kvällsbussen klockan sju, med två tunga matkassar från Willys och lite matlådor från matsalen, allt för helgens behov till mig och de fyrbenta.
Jag försökte hålla blicken rak fram, minnas mitt löfte om att inte skaffa fler. Tänkte på mina väntande vänner hemma, blev varm av den tanken.
Men “det viktigaste ser man med hjärtat”, brukar mamma säga. Jag hann bara nio meter till bussen, när hjärtat slet mig ur mina tankar.
Under bänken låg en hund. Stirrade på mig med tom blick, snön hade bäddat in kroppen. Ingen tycktes se henne i rusket; folk avlöste varandra med halsdukar tätt runt ansiktet.
Jag fick ont i bröstet och glömde både kassarna och bussen. Rusade fram, släppte allt och sträckte ut handen. Hon blinkade långsamt.
Tack och lov, du lever! viskade jag. Kom nu, vännen, vi går hem.
Hon gjorde ingen ansats att springa men protesterade heller inte när jag bar henne mot stationshuset. Minnet av den promenaden är suddigt, vet bara att mina armar värkte av kassar och hund.
Inne i väntrummet satte jag mig i hörnet, gnuggade de magra tassarna mellan mina frusna händer. Kom nu, lilla vän, vi måste nog hem. Du får bli min femte hund, så blir det jämnt, viskade jag.
Jag letade upp en köttbulle i väskan först ville hon inget ha, men när värmen kommit tillbaka i kroppen och ögonen fått lite gnista, slukade hon den ändå.
En timme senare stod vi och liftade vid E4:an. Bussen hade redan gått, men jag fixade ett “koppel” av mitt bälte, även om nova det namn jag gav henne knappt lämnade mina fötter.
Strax stannade en bil. Ta det lugnt, jag sätter henne i mitt knä, ingen smuts, lovade jag föraren käckt.
Det är ingen fara, sade han, låt henne sitta var hon vill. Hon är ju ingen liten valp direkt
Nova trängde sig ändå in i mitt knä, värmde sig, och jag log.
Det är nog varmare så här, sa jag.
Han log tillbaka, sneglade på bältet som hängde om hennes hals, och slog på sätesvärmen. Vi satt tysta. Jag höll Nova hårt och tittade ut på snöflingorna som virvlade mot vindrutan i nattmörkret.
Han sneglade på mig ibland trött, kanske lite sorgsen, men mest nöjd och trygg där i framsätet hos sina egna. Han släppte oss vid min grind, klev ur och hjälpte till med kassarna. Snön låg djup redan, han fick ta i för att öppna den rostiga grinden. Gångjärnen gav vika till slut och grinden damp till marken.
Äsch, ingen fara, suckade jag. Borde verkligen fått den lagad.
Hemifrån hördes ett smatter av skall och jamanden. Jag sprang till ytterdörren, låste upp hela flocken vällde ut i snön och mötte oss, svansviftande och nyfikna.
Så, nu är jag hemma! Ingen behöver sakna mig mer, hörni! Och här, kära vänner, är det senaste tillskottet.
Nova kikade osäkert fram bakom mina ben. Mina fyra hundar sniffade nyfiket, katterna såg på med stora ögon och mannen stod kvar med kassarna.
Men vi kan väl inte stå här hela natten? Kom in om du törs, om vår galna familj inte skrämmer! Vill du ha en kopp te också?
Han tackade, men skakade på huvudet:
Det är sent nu, jag måste hem. Ta hand om dina nära och kära, de har väntat på dig hela kvällen.
Nästa dag, strax före lunch, hördes hammarslag ute på gården. Jag drog på mig jackan och gick ut. Där stod han från igår Olof Larsson med nya gångjärn till grinden och verktyg utspridda i snön.
God dag, Malin! Jag pajade ju grinden igår, så tänkte fixa det. Olof heter jag förresten, och du är?
Malin
Hela gänget flockades runt Olof, sniffade och buffade honom vänligt på knäskålarna. Han skrattade, klappade dem, vände sig sen till mig:
Du fryser väl, Malin? Gå in och sätt på tevatten du. Jag blir snart klar, och jag tackar inte nej till en kopp. Det ligger tårta i bilen, och lite extra mat till din stora familj.
Vill du läsa fler berättelser, följ gärna sidan. Och lämna en kommentar, eller tryck på gilla, om något värmde ditt hjärta.
