Är du mitt lyckonummer? Egentligen hade jag inga planer på att gifta mig. Om det inte vore för min blivande mans envisa uppvaktningar, hade jag nog fortfarande varit en fri fågel. Arvid, som en galen fjäril, svärmade kring mig, gjorde allt för att behaga, blåste bort livets dammkorn… Till slut gav jag upp. Vi gifte oss. Arvid blev genast så hemmastadd, nära och omtyckt – som ett par mjuka tofflor man glider in i. Efter ett år kom vår son, Svante. Arvid arbetade i en annan stad och besökte oss bara en gång i veckan, alltid med godsaker till mig och Svante. Vid ett besök, när jag gjorde mig redo att tvätta hans kläder, gick jag som vanligt igenom alla fickor (har nämligen en gång råkat tvätta hans körkort…). Jag tömde fickorna noga och ur byxorna föll en lapp, vikt fyra gånger. Jag vecklade ut den och läste. Det var en lång lista med skolmaterial (incidenten inträffade i augusti). Längst ner, skrivet med barns bokstäver: ”Pappa, kom snart hem.” Aha, så här roar sig min man på sidan! Otrogen! Jag blev inte hysterisk. Istället packade jag väskan, tog Svante (han var inte ens tre år) i handen och reste till mamma på långvisit. Mamma sa: – Ni får bo här tills ni är sams igen. Tankarna på hämnd mot den otacksamma maken dök upp. Jag mindes min gamla klasskompis Roger, som aldrig lämnat mig i fred, varken förr eller senare. Jag ringer: – Hej Roger! Du är väl inte gift än? – Nadia? Hej! Vad gör det om man är gift eller skild… Ska vi ses? Min nya kärlek blevade i ett halvår. Arvid betalade varje månad underhåll till Svante, lämnade pengarna till mamma och gick tyst. Jag fick höra att min man bor med Karin, en tjej från hans stad, och hennes dotter från tidigare äktenskap – som nu kallar Arvid ”pappa”. De bodde alla i Arvids lägenhet. Hon tillbad honom, stickade strumpor och varma tröjor, lagade mat, allt det där hörde jag sen. Jag kommer alltid att förarga Arvid med Karin, tänkte jag då. Men när vi senare satt och drack kaffe för att diskutera vår skilsmässa, överväldigades vi av goda minnen. Arvid bekände sin himlastormande kärlek, ångrade sig, och visste inte hur han skulle bli av med ihärdiga Karin. Jag tyckte synd om honom. Vi blev åter ett par igen. Arvid visste aldrig om Roger. Karin och hennes dotter lämnade staden för gott. …Sju lyckliga år gick. Sedan råkade Arvid ut för en bilolycka. Operationer, rehab, käpp – återhämtningen tog två år. Han blev helt slutkörd, började dricka hårt, förlorade sig själv. Det var svårt att se på. Våra övertalningar hjälpte inte, han förnekade all hjälp. Arvid drack, och på jobbet dök det upp en kille, Patrik, som blev min axel att gråta ut mot. Han lyssnade, tröstade, gick promenader med mig efter jobbet. Patrik var gift, hans fru väntade deras andra barn. Jag vet fortfarande inte hur vi hamnade i samma säng. Orimligt! Han är ett huvud kortare än mig, inte alls min typ! Så blev det utställningar, konserter, baletter. När hans fru födde, slutade Patrik med nöjena. Han sa upp sig och bytte jobb. Kanske tänkte han: ”Ur ögon, ur sinne”? Jaja, jag släppte honom lätt. Jag hävdade aldrig något, och han var bara plåster mot hjärtesorg – ville inte förstöra deras kärlek. Arvid fortsatte dricka tungt. …Fem år senare träffade jag och Patrik av en slump igen; han friade, men jag skrattade bara. Arvid tog sig samman för en kort tid. Han reste till Tjeckien för att arbeta. Under tiden var jag en exemplarisk fru och mamma. Arvid kom hem efter ett halvår. Vi renoverade lägenheten, köpte ny teknik, han lagade sin bil. Livet såg ljust ut – men Arvid ramlade tillbaka i missbruk. Hans vänner fick släpa hem honom. Jag sprang runt kvarteret och letade efter honom sovandes på parkbänkar, drog hem honom… Man har varit med om allt! …En vårdag stod jag på bussen och kände mig ledsen. Fåglar kvittrade, solen log, men jag brydde mig inte. Någon viskade i mitt öra: – Kanske kan jag hjälpa dig med din sorg? Jag vände mig om. Vilken väldoftande snygging! Jag var 45! Skulle jag bli en bär igen? Men jag blev jättenervös – tur att bussen kom och jag hoppade på. Mannen vinkade farväl; resten av dagen drömde jag om honom. Några veckor höll jag mig borta – för ordningens skull. Men Egon (så hette han), som en stridsvagn, sprängde alla hinder. Han väntade på mig varje morgon vid samma hållplats. Snart gick jag dit med nyfiken blick: står min charmör där? Egon skickade luftkyssar när han såg mig. En dag gav han mig en stor bukett röda tulpaner. – Hur ska jag förklara blommor på jobbet? Alla tjejer skulle avslöja mig! Han log, lämnade buketten till en äldre dam som följde vårt skådespel. – Tack, min gosse! Jag önskar dig en passionerad älskarinna! sa hon. Jag rodnade. Egon sa: – Kom igen, Nadja, låt oss vara skyldiga tillsammans! Förslaget var frestande. Eftersom Arvid var däckad av sprit fanns inga relationer att rädda. Egon var nykterist, fd idrottare, (57), bra samtalspartner, skild. Han hade något magiskt över sig. Jag slängde mig huvudstupa in i äventyret! Det blev tre år av passion, mellan hemmet och Egon. Jag kunde inte sluta, kroppen ville ha mer. Men när viljan att avsluta kom hade jag ingen kraft. Egon ägde både min själ och kropp! Så är det; varan man älskar, ger själen vika. Men jag visste – passion leder inte till kärlek. Hemkommen från heta Egon ville jag krypa nära min make – även om han var full och luktade illa, men så välbekant och ren. Eget bröd mättar bättre än andras pajer! Där fanns min sanning. Passion – för att lida. Jag ville nu lida klart, bli frisk från Egon och återvända till min familj. Min son Svante visste om Egon. Han såg oss på restaurang med sin flickvän. Jag introducerade dem för varandra. Sonen väntade på förklaringen. Jag skämtade, sa att Egon var kollega. Svante nickade förstående, men bad mig att inte skilja mig från pappa, kanske skulle han sansa sig och bli bättre. Jag kände mig vilse. Skild väninna rådde mig att slänga älskarna, lyssnade på henne – hon hade tre äktenskap bakom sig. Men jag kunde bara avsluta när Egon försökte slå mig. Det blev punkten. Väninnan varnade: ”Havet är lugnt tills du står på stranden…” Jag blev fri! Tre år av oro, nu kom lugnet! Egon jagade mig länge, bad offentligt om förlåtelse. Men jag stod på mig. Väninnan pussade mig och gav mig en mugg: ”Du är rätt!” Vad gäller Arvid, så visste han allt – Egon ringde och berättade. Arvid erkände: – När jag hörde hans kärleksförklaringar ville jag bara dö. Allt är mitt eget fel. Förlorade dig till flaskan. Idiot. Vad kan jag säga? …Tio år har gått. Vi har två barnbarn. Sitter med Arvid vid matbordet, dricker kaffe. Jag tittar ut genom fönstret. Arvid tar min hand: – Nadia, sluta kika omkring. Jag är ditt lyckonummer! Tror du på det? – Naturligtvis, mitt enda hjärta…

ÄR DU MIN LYCKA?
Ärligt talat hade jag ingen tanke på att gifta mig. Om det inte vore för min framtida makes envisa uppvaktning hade jag nog fortfarande varit fri som en fågel. Emil surrade runt mig som en påflugen humla, höll koll på mig och försökte alltid vara till lags, sopade undan allt som kunde störa mig Till slut gav jag efter. Vi gifte oss.

Emil blev direkt en självklar och trygg del av mitt liv. Allting med honom kändes bekvämt och okomplicerat, som att dra på sig sina favorittofflor. Ett år senare föddes vår son Folke. Min man arbetade i en annan stad och kom hem en gång i veckan. Varje gång tog han med sig godsaker till mig och Folke. En gång när han kom hem började jag som vanligt gå igenom alla fickor innan tvätten. Det hade blivit min rutin, speciellt efter att jag en gång råkade tvätta hans körkort…

Sedan dess kände jag alltid noga igenom alla byxornas utbuktningar innan tvätt. Den här gången trillade ett ihopvikt papper ur hans byxa. Jag vek upp det och läste. Det var en lång lista med skolmaterial (det var augusti). Längst ner blev det barnskrivet: “Pappa, kom hem snart.”

Så där satt jag och funderade på hur min man roar sig på annan ort! Dubbelspel! Jag valde att inte skapa drama, packade väskan, tog sonen Folke knappt tre år i handen och åkte till min mamma. Vi stannade länge. Mamma ordnade ett eget rum till oss:
Ni bor här tills ni har rett ut allt.

En tanke om hämnd mot den otacksamma maken dök upp. Jag kom att tänka på min gamle klasskamrat Rolf. Med honom skulle jag börja ett litet äventyr! Rolf hade haft ögonen på mig sedan skoltiden. Jag slog en signal.
Hej Rolf! Har du gift dig än? började jag försiktigt.
Ingrid? Hej! Vad spelar det för roll, gift eller skild Ska vi ses? svarade Rolf glatt.

Mitt spontana äventyr med Rolf blevade ett halvår. Emil kom varje månad med underhåll till Folke. Han gav mamma pengarna och gick utan ett ord.

Jag visste att Emil bodde med Katarina Dahlberg. Hon hade en dotter från ett tidigare äktenskap, och Katarina hade bestämt att dottern skulle kalla Emil för pappa. De bodde alla i Emils lägenhet. Så fort Katarina fick veta att jag flyttat ut, flyttade hon och dottern från sin stad till Emil. Hon förgudade honom, stickade tjocka yllesockor, lagade god mat och tog hand om hemmet. Allt detta fick jag reda på senare. Jag skulle alltid ge Emil en släng för Dahlbergs Katarina. Då kändes det som om vårt äktenskap hade nått vägs ände, allt hade fallit ihop.

Men när jag och Emil träffades över en kopp kaffe för att prata om den förestående skilsmässan sköljde plötsligt alla fina minnen över oss. Emil förklarade sig han älskade mig över allt annat, bad om förlåtelse och erkände att han inte visste hur han skulle bli av med påflugna Katarina.

Jag tyckte så synd om honom och vi återförenades. Förresten fick han aldrig veta något om Rolf. Katarina med sin dotter lämnade vår stad för alltid.

Sju år gick som i lycklig familj. Men sedan råkade Emil ut för en trafikolycka. Operationer i benet, rehab, gång med käpp. Det tog två år att återhämta sig. Alltsammans tog hårt på honom Emil började dricka mycket. Han förlorade sig själv, stängde av från allt, och det var hjärtskärande att se på. Alla försök att övertala honom att sluta var förgäves. Han slet ut både sig själv och oss. Hjälp ville han helt enkelt inte ta emot.

Då dök min tröstare upp på jobbet Patrik. Han lyssnade på mig under rökpauserna, följde med på promenader efter arbetsdagen och försökte peppa mig. Patrik var gift och hans fru väntade deras andra barn. Varför vi till slut hamnade i samma säng fattar jag än idag inte! Tokigt! Han var huvudet kortare än jag och egentligen inte alls min typ!

Så började det Patrik tog med mig på utställningar, konserter och balett. När hans fru födde deras dotter pausade Patrik alla nöjen, sa upp sig från vårt företag och började på ett nytt jobb. Kanske tänkte han borta bra, hemma bäst? Jag gjorde ändå aldrig anspråk på honom, så det gick enkelt att släppa iväg honom till sin familj. Han blev mer ett plåster på min sårade själ än något annat. Att blanda sig i andras kärlek var aldrig min plan.

Min man fortsatte att dricka.

Fem år senare skulle jag och Patrik springa på varandra av en slump. Han skulle allvarligt be mig att gifta mig med honom. Jag skulle bara börja skratta.

Emil skulle med nöd och näppe rycka upp sig en kort tid. Han åker till Tjeckien för att jobba. Under halvåret är jag den exemplariska hustrun och vårdande modern. All min energi koncentreras till familjen.

Emil kommer hem efter sex månader. Vi renoverar lägenheten, köper ny teknik. Emil repar äntligen sin Volvo. Allt borde flyta men nej! Han trillar dit igen, börjar dricka och helvetet drar igång. Vänner kommer hem med honom, eftersom han knappt kan gå själv. Jag springer runt i området och letar efter min tillfälligt odugliga man, hittar honom ibland sovande på en parkbänk med tomma fickor, och släpar hem honom på ryggen. Allt har hänt.

En vårdag står jag och hänger vid busskuren, sorgsen. Fåglarna kvittrar, solen ler mot mig, men jag känner ingen glädje. Då känner jag någon viska mjukt vid mitt öra:
Kanske jag kan hjälpa dig med din sorg?

Jag vänder mig om. Gud, vilken stilfull man! Och själv är jag 45! Skulle jag blomma upp igen? Men jag blir så blygsam, som en ung flicka. Tur att bussen kommer, jag hoppar snabbt in och far iväg. Bort från frestelsen. Mannen vinkar efter mig. Resten av dagen på jobbet tänker jag bara på honom. Några veckor spelar jag svår.

Men Einar så heter främlingen är enveten som en pansarvagn. Han väntar på mig vid samma hållplats varje morgon. Jag börjar gå dit i tid, letar efter honom på långt håll. När han ser mig skickar han leende luftpussar.

En morgon har han en stor bukett röda tulpaner. Jag säger: Vart ska jag ta blommor till jobbet? Kollegorna avslöjar mig direkt.
Einar skrattar:
Oj, tänkte inte på de hemska konsekvenserna.
Han ger buketten till en pensionerad dam som har följt vår scenshow med stort intresse. Tanten ser tio år yngre ut! Tack, kära du! Hoppas du får en passionerad älskarinna! Jag rodnar. Som tur var önskade hon ingen ung älskarinna, då hade jag sjunkit genom marken!

Einar vänder sig till mig:
Vad säger du, Ingrid, ska vi vara skyldiga tillsammans? Du lär inte ångra dig.

Och det var precis vad jag behövde. Emil var under den tiden endast en förtvivlad, drickande skugga av sig själv. Einar var nykterist, fd idrottsman (57 år) och briljant samtalspartner. Skild. Han hade en slags okuvlig kraft.

Jag kastade mig in i denna passionerade affär! Det blev en virvel av känslor. Tre år slits jag mellan hemmet och Einar. Min själ var i upplösning.

Att stoppa denna rusning fanns varken lust eller förmåga till. Men när tanken kom att jag ville avsluta, kunde jag inte. Som ordspråket säger: Flickan ber pojken gå men han stannar ändå. Einar hade tagit över hela min själ och kropp! Som man säger: När man älskar något tappar man omdömet. När Einar var nära blev hela min kropp till eld. Det var som maniskt vansinne! Men, jag visste att detta inte var kärlek.

Efter varje het natt med Einar ville jag till slut bara krypa intill min man, även om han stank alkohol och var frånvarande. Men han var min egna, min trygga! Bättre ett hårt bröd hemma än andras fina bakelser! Så tänkte jag. Passionen är ändå som ordet passion det gör ont. Jag ville bli klar med Einar och återgå till mitt normala liv.

Min Folke hade förstått om Einar. Han såg oss på en restaurang när han kom dit med sin flickvän. Fick presentera Einar. De skakade hand och nickade artigt. Hemma frågade Folke försiktigt. Jag skämtade bort det han är kollega, ville snacka jobb. Jo, …på restaurang svarade Folke menande. Han dömde mig aldrig, bara bad att jag inte skulle skilja mig från pappa. Allt går över, kanske blir det som förr.

Jag kände mig som ett vilset får på avvägar. Min redan skilda väninna tjatade om att jag skulle slänga iväg dessa tufsiga älskare och lugna ner mig. Hon hade ju erfarenhet, gift tre gånger. Det var logiskt. Men det verkliga slutet kom först när Einar försökte slå mig.

Där gick gränsen. Väninnan hade ju sagt Havet är lugnt när du står på stranden…
Dimmorna skingrades. Allt fick färg igen! Tre år av slit! Äntligen fri, äntligen frid!

Einar försökte länge vinna över mig igen, väntade vid min jobbport, bad på knä offentligt om ursäkt… Men jag var obeveklig. Väninnan kramade om mig och gav mig en mugg med texten: Du är rätt ute!

Vad gäller Emil han visste om allt mitt trassel. Einar hade ringt och berättat. Han trodde att jag till sist skulle lämna familjen. Emil erkände:
När jag hörde din beundrares sånger ville jag bara dö stilla. Men det är ju mitt egna fel! Jag tappade dig, bytte dig mot flaskan. Vilken idiot jag är. Vad kunde jag säga?

Tio år har nu gått. Vi har två barnbarn. Vi sitter vid köksbordet och dricker kaffe. Jag blickar ut genom fönstret. Emil lägger sin hand ömt på min:
Ingrid, sluta titta ut. Jag är ditt lyckligaste val! Tror du mig?
Självklart, min endaJag ler och trycker hans hand lite hårdare. I stunden inser jag livet har varit som de där busshållplatserna, fullt av väntan, möten och förlust, ibland vacklande, ibland omfamnat av hopp. Jag har sprungit efter lyckan, jagat den på krokiga vägar med passion, ångest, längtan och sorg. Men det var alltid Emil som väntade till slut; den tryggaste punkten i mitt stormiga hjärta.

Folke kommer förbi med bullar våra barnbarn springer runt i köket och skrattar, klättrar på Emil och tjuter av glädje när han släpper iväg dem på flygplansfärder i luften. Jag ser på dem, på min rufsiga, gråhåriga make, och hjärtat fylls av tacksamhet. Vad har vi inte gått igenom? Men vi är kvar, tillsammans. Jag vet nu att lycka inte är en solklar destination. Det är att våga stanna kvar i sitt eget liv även när det stormar.

Jag lutar huvudet mot hans axel och viskar:
Kanske har jag jagat lyckan hela livet, Emil. Men idag känner jag den, här, med dig.

Han kysser min panna. Kaffeångan stiger mot fönstret där solen skiner in. Utanför är fåglarna tillbaka, våren har kommit och ett nytt kapitel börjar varje morgon.

Mitt hjärta slår stilla: Ja, du är min lycka.