Är du min lycka?
Vet du, jag hade faktiskt aldrig tänkt gifta mig. Om det inte vore för min blivande mans ihärdiga uppvaktning hade jag nog fortfarande varit fri som en fågel. Adam höll på som en tokig fjäril och kretsade runt mig, såg till att alltid vara nära, gjorde allt för att jag skulle trivas till och med blåste bort dammtussarna från mina böcker. Till slut gav jag upp. Vi gifte oss.
Adam blev väldigt snabbt min hemmafixare, varm, trygg och självklar. Med honom blev allt mjukt, lätt. Lite som att ha på sig sina favorittofflor.
Ett år senare kom vår son, Svante, till världen. Adam jobbade mycket i en annan stad han kom hem ungefär en gång i veckan. Och varje gång hade han med sig goda överraskningar till mig och Svante. En av de där gångerna, när jag skulle tvätta Adams kläder, gick jag igenom hans fickor som vanligt det hade blivit min lilla vana. En gång hade jag lyckats tvätta hans körkort
Så där stod jag, rutinmässigt och letade i alla fickor. Den här gången hittade jag ett litet papper vikt fyra gånger. Jag vecklade ut och läste. Ett långt inköpslista på skolmaterial det var augusti, så det passade ju. Längst ner stod det med barnslig handstil: “Pappa, kom hem fort.”
Jaha, så där roar Adam sig. Dubbelspelare!
Jag drog inte upp någon stor scen, tog bara min väska under armen och Svante i handen (han var ju inte ens tre än) och åkte till mamma. Vi stannade länge. Mamma gav oss ett rum:
Bo här tills ni blir sams.
Tankarna om att hämnas på min otacksamma man kom ju självklart upp. Jag kom att tänka på min gamla klasskompis Rickard. Han hade alltid varit på, både under och efter skolåren. Så jag ringde.
Hallå Rickard! Har du gift dig än? försökte jag lite blygt.
Malin?! Hej! Spelar väl ingen roll, gift, skild, vem bryr sig Ska vi ses? Rickard blev genast glad.
Vår lilla romans höll i sig i ungefär sex månader. Varje månad kom Adam och lämnade underhåll till Svante, via min mamma, och försvann tyst igen.
Jag visste att Adam nu bodde med Katarina Eklund. Hon hade en dotter från sitt första äktenskap, och Katarina insisterade på att dottern skulle kalla Adam för pappa. De flyttade genast in i Adams lägenhet från en annan stad. Katarina dyrkade Adam, stickade ullstrumpor och tjocka tröjor åt honom, lagade fantastisk mat och höll ordning. Det fick jag så småningom höra. Jag kommer nog alltid att pika Adam för hans tid med Katarina. Då trodde jag att vårt äktenskap definitivt var över, i full kris.
Men så satt vi plötsligt där över en kopp kaffe, och skulle prata om en eventuell skilsmässa. Mitt i samtalet kom alla gamla goda minnen tillbaka. Adam erkände sitt misslyckande, bad om ursäkt, och berättade att han inte visste hur han skulle bli av med Katarina.
Jag tyckte så himla synd om honom. Vi blev ihop igen. Adam visste ingenting om Rickard. Katarina och hennes dotter flyttade från staden för gott.
Sju år med lycklig vardag rullade på, men så hände det Adam var med om en bilolycka. Operationer, kryckor, två långa år av rehabilitering. Han blev helt utmattad av allt det där, började dricka ordentligt, tappade sig själv, stängde in sig. Det var fruktansvärt att se på. Alla mina försök att få honom att söka hjälp rann ut i sanden, han vägrade stöd och vi led verkligen.
På jobbet hade jag däremot min klippa Per. Han lyssnade på mig under rökraster, promenerade med mig efter arbetsdagar, stöttade och tröstade. Per var gift och hans fru väntade sitt andra barn. Jag fattar faktiskt inte hur jag och Per hamnade i samma säng. Helt knäppt! Han är en hel decimeter kortare än mig, liten, liksom halkade in på ett bananskal verkligen inte min stil.
Sen blev det nästan som en virvelvind Per drog med mig på utställningar, konserter, baletter. När hans fru till slut födde dottern, drog Per sig undan och bytte jobb. Kanske ville han bara få bort mig ur sitt liv? Jag släppte honom enkelt. Han var en tillfällig tröst, och jag var aldrig ute efter att förstöra någons kärleksliv.
Under tiden gick Adam djupare ner i flaskan.
Fem år senare sprang jag på Per på stan, och då gav han mig plötsligt ett allvarligt frieri. Jag blev bara full i skratt.
Adam lyckades ta sig samman åtminstone ett tag. Han reste iväg för att jobba i Tjeckien ett halvår. Under tiden försökte jag vara så flitig och ordentlig fru och mamma som jag bara kunde. Allting kretsade kring familjen.
När Adam kom hem igen renoverade vi lägenheten, skaffade ny elektronik och Adam fick äntligen ordning på sin gamla Volvo. Nu kunde vi verkligen bara njuta tänkte man. Men nej! Adam föll tillbaka i drickandet. Värsta cirkusen började igen. Hans kompisar drog hem honom, han klarade knappt själv att ta sig hem. Ibland fick jag leta runt hela området efter honom, hittade honom sovandes på en bänk, fick släpa hem honom, vända ut och in på hans tomma fickor. Ja, du fattar ibland önskade jag bara att det skulle ta slut.
En vårdag stod jag deppig på busshållplatsen. Fåglarna kvittrade, solen sken som tok, men jag kände bara grå moln inuti. Så hör jag någon mumla:
Kanske kan jag hjälpa dig med din olycka?
Jag vänder mig om. Oj! Vilken väldoftande stilig man! Jag var ju 45 då tänk om jag kan bli en “röd tomat” igen? Men jag blev så förbryllad, nästan lite nervös som en ung tjej. Som tur var kom bussen och jag hoppade på direkt. Han vinkade efter mig. Hela dagen på jobbet gick tankarna kring honom. Jag motarbetade suget ett par veckor, bara för sakens skull.
Men Egon för så hette han gav sig inte. Varje morgon stod han där på samma hållplats och väntade. Jag började se fram emot att se honom. Egon skickade alltid en leende och en luftkyss när han såg mig.
En dag hade han med sig en enorm bukett röda tulpaner. Jag skrattade:
Men hur ska jag ta med mig blommor till jobbet, Egon? Då blir jag avslöjad direkt!
Egon log:
Ojdå, tänkte inte på de hemska konsekvenserna.
Och plötsligt gav han buketten till en äldre dam som tittat på oss. Damen blev överlycklig! “Tack snälla du! Hoppas du får en passionerad älskarinna!” Jag blev röd som en tomat av hennes ord. Tur att hon inte önskade honom en yngre kärlek, då hade jag gått genom golvet!
Egon vände sig till mig och sa:
Ska vi vara lite skyldiga tillsammans, Malin? Du kommer inte ångra dig.
Jag erkänner det var faktiskt rätt lockande och passade perfekt just då. Adam var ofta helt däckad hemma.
Egon visade sig vara nykterist, före detta idrottare (han var 57!) och riktigt trevlig. Skild, och han hade någon mystisk slags magnetism.
Jag snurrade in mig i hela den där passionerade affären förlorade mig totalt. Tre år rullade jag fram och tillbaka mellan Egon och hemmet, helt känslomässigt förvirrad.
Jag hade varken ork eller lust att bryta, men när jag väl ville göra slut hade jag ändå inte kraften. Som man säger: Man sparkar ut pojken men han går ändå inte. Egon bidade min själ och kropp, helt och hållet. Du vet när man verkligen vill ha något, släpper man all logik. När Egon var nära fick jag ingen luft! Det var som en berusning. Men jag visste att det inte skulle sluta bra jag älskade honom aldrig.
Kom jag hem efter heta möten med Egon, längtade jag bara efter att krypa ihop mot Adam även om han var full, luktade illa han var ändå min. Hellre torra knäckebröd hemma än sockrade bullar hos någon annan! Det kändes som själva livets sanning. Passion är verkligen ett syskon till lidande. Jag ville bara snabbt bli färdig med lidandet, få Egon ur systemet, och återigen kunna vara med familjen.
Min son, Svante, visste om Egon. Han såg oss en gång på restaurang, när han var ute med sin flickvän. Fick bara presentera Egon där och då. Svante satt senare vid middagen och glodde frågande. Jag skämtade bort det. Sa att vi pratade jobb. “Jaha… på restaurangen?” han nickade förstående. Svante dömde aldrig. Han bad bara att vi inte skulle skilja oss. Kanske, sa han, skulle pappa komma på fötter igen. Tog det lugnt, liksom.
Jag kände mig som ett vilset får. Min skilda väninna tjatade om att jag borde lägga av med kärleksaffärerna och bara ta det lugnt. Hon hade varit gift tre gånger och visste hur det låg till. Jag lyssnade. Men det var som om jag behövde ett wake up call och det kom när Egon försökte slå mig.
Där gick gränsen. Min väninna brukade säga:
Havet är stilla, så länge du står på stranden
Jag vaknade, på riktigt. Tre evighetslånga år puh! Fri äntligen. Lugn i själen.
Egon jagade fortfarande efter mig länge, väntade överallt, bad på knä om förlåtelse Men jag rörde mig inte. Väninnan pussade mig och gav mig en mugg med texten “Du gjorde rätt!”
Adam visste allt om historien. Egon ringde och berättade. Han var säker på att jag skulle lämna familjen. Adam sa till mig:
När jag hörde din beundrare pladdra, ville jag bara försvinna. Det är ju mitt eget fel. Jag släppte dig, valde flaskan. Vad kan jag svara?
Det har gått tio år sedan dess. Adam och jag har två barnbarn, två flickor. En dag satt vi med lite fika, jag tittade ut genom fönstret. Adam fattade min hand och sa:
Malin, titta inte runt. Jag är din lycka, tror du mig?
Såklart jag tror på dig, min enda
Så, vad ska jag säga ibland är livet som en svensk sommar, lite regn, lite sol, och mycket, mycket värme inombords.
