Är det verkligen orkidéns fel? – Polina, ta med dig den här orkidén hem, annars slänger jag ut den, sa Katja nonchalant när hon tog den genomskinliga krukan från fönsterbrädan och räckte den till mig. – Oj, tack, vännen! Men vad har orkidén gjort för att du inte gillar den? undrade jag förvånat, för bredvid stod tre praktfulla och välskötta orkidéer. – Min son fick den här blomman i bröllopspresent. Och du vet hur det slutade… suckade Katja tungt. – Jag vet att din Dennis skilde sig utan att ens ha varit gift i ett år. Jag frågar inte varför, men jag förstår att det var allvarligt. Dennis avgudade ju verkligen sin Tanja, sa jag och ville inte riva upp gamla sår… Jag tog med mig den “utkastade” och “förskjutna” orkidén hem. Min man tittade medlidsamt på “den stackars” blomman: – Varför vill du ha den där taniga plantan? Det finns inget liv i den där orkidéen. Själv ser jag det. Slösa inte bort din tid. – Jag vill ge den nytt liv. Ge den min kärlek och omvårdnad. Jag är säker på att du också kommer att beundra den en dag, log jag och kände hur jag ville “väcka” blomman till liv. En vecka senare ringde Katja: – Polina, får jag komma förbi? Jag kan inte bära allt detta ensam längre. Jag vill berätta allt om Dennis misslyckade giftermål… Och så, över ett glas vin, rykande kaffe och en bit mörk choklad, rullade hennes berättelse om livet upp sig… När Dennis gift sig med sin vackra Tanja, när inget verkade gå hans väg trots alla tecken… om sjukdomen som slog till så skoningslöst, Tanjas svek och hur Dennis så småningom fann tröst hos den jordnära och omtänksamma Masha, och hur livet till slut bjöd honom på en stillsam och äkta familjelycka – och hur en gammal orkidée trots allt blommade upp på nytt. Blev orkidén syndabocken för olyckan, eller låg svaret någon annanstans? Och kan man verkligen dricka ur en sprucken kopp, även om man försöker limma ihop den?

Ingrid, ta med dig den här orkidén, annars slänger jag ut den, sa Sofie nonchalant och räckte mig krukan från fönsterbrädan.
Tack snälla! Men vad har den här orkidén gjort dig för ont? undrade jag förvånat. Fönstret pryddes ändå av tre andra frodiga och välskötta orkidéer.
Den här blomman fick min son som bröllopspresent. Och du vet ju hur allt slutade Sofie suckade tungt.
Jag vet att din Niklas skilde sig innan de ens hade firat ett år tillsammans. Orsaken behöver du inte berätta jag kan ana att det var något allvarligt. Niklas älskade ju ändå Rebecka så djupt, jag ville inte riva upp min väns fortfarande öppna sår.
En dag berättar jag allt, Elin. Just nu är det för tungt att gå tillbaka, Sofie blev tyst och torkade bort en tår.

Jag tog hem den förvisade och avvisade orkidén. Min man såg på blomman med medlidande:
Varför släpar du hem det där eländiga krukväxten? Det ser inte ut att finnas något liv kvar, till och med jag ser ju det. Slösa inte din tid.
Jag vill se om jag kan ge den ny kärlek och omsorg. Jag är säker på att du kommer att förundras över den här orkidén en dag, svarade jag med ett leende.
Min man blinkade busigt mot mig:
Vem säger nej till kärlek?

En vecka senare ringde Sofie:
Elin, får jag komma förbi? Jag orkar inte bära på det här själv längre. Jag vill berätta allt om Niklas misslyckade giftermål.
Kom, vännen. Jag finns här, sa jag. Sofie hade ju varit mitt stöd genom både min första skilsmässa och allt strul med min andra man Vår vänskap har överlevt så mycket.

Sofie dök upp redan efter en timme.
Hon slog sig ner i köket, vi fyllde koppar med kokkaffe och tog varsitt glas rödvin samt lite mörk choklad. En lång berättelse rullade igång.
Jag kunde aldrig tro att min, ja nu före detta, svärdotter skulle kunna göra så. Niklas och Rebecka hade varit tillsammans i sju år. Han lämnade till och med sin dåvarande flickvän Agnes för hennes skull. Agnes var så jordnära, trygg och hemtrevlig, jag kallade henne till och med för min dotter. Men när Rebecka dök upp, vacker som en svensk sommardag, blev Niklas som förbytt han kretsade kring henne och var som en humla runt en sockerblomma. Hans kärlek till Rebecka brände starkt. Agnes glömdes bort.

Visst, Rebecka såg ut som en modell och Niklas njöt av vänners avundsjuka blickar. Men inga barn fick de på sju år. Jag tänkte att det kanske var för att de ville gifta sig först, Niklas är ju sådan. Han pratar inte om känslor, och vi försökte aldrig tränga oss på.
Så en dag kom han och sa:
Mamma, pappa, jag ska gifta mig med Rebecka. Vi har redan bokat hos stadshuset. Jag vill ha ett stort bröllop och sparar inte på något.
Vi blev så glada! Han fyllde trettio, det var dags för en egen familj.

Men du kan tänka dig, Elin de var tvungna att skjuta upp bröllopet två gånger. Först blev Niklas sjuk, sedan fastnade jag i Stockholm med jobbet. Något kändes fel, men när jag såg honom så glad sa jag inget. Niklas ville dessutom gifta sig kyrkligt, men prästen var bortrest. Allting liksom haltade Det fanns tecken överallt.
Till slut blev det ändå en stor fest. Se här på bilden, Elin så vacker den orkidén var! Blommande, starka blad, glansiga som soldater. Och nu? Bara skrynkliga blad återstår.

Niklas och Rebecka skulle åka på bröllopsresa till Paris, men där tog det stopp. Hon blev stoppad på Arlanda på grund av en obetald skuld, någon sorts jättestor bot. De fick vända om på flygplatsen. Niklas brydde sig inte, han var ändå lycklig.
Men så blev han plötsligt allvarligt sjuk och lades in på sjukhus. Läkarna var pessimistiska.
Rebecka besökte honom första veckan, sedan sa hon:
Förlåt, men jag vill inte leva med en man som riskerar bli handikappad. Jag har ansökt om skilsmässa.

Tänk dig, Elin, hur han måste ha känt där, ensam och orörlig. Men han sa bara lugnt:
Jag förstår, Rebecka. Jag tänker inte stoppa dig.

De skildes.
Men Niklas blev frisk, tack vare en fantastisk läkare Peter Johansson och på ett halvår var han på benen igen. Peter blev som en del av familjen. Han hade en dotter, Ebba, bara tjugo år gammal. Niklas gillade henne inte direkt:
Så liten och alldaglig
Niklas, ge Ebba en chans. Utseende är inte allt. Bättre att njuta vatten i glädje än honung i sorg, svarade jag.
Han kunde inte släppa Rebecka och sorgen bet honom. Ebba däremot blev förälskad direkt, ringde, följde efter honom överallt.

Vi ordnade en utflykt till skogen för att få dem närmare varandra. Niklas var som under en grå filt, varken elden, grillen eller sällskapet lyfte honom. Ebba hoppades, men han såg henne knappt.
Jag sa till min man:
Det här var nog ett misstag, han har inte kommit över Rebecka än.

Fyra månader gick. Så en dag stod Niklas på verandan, med orkidén i handen:
Mamma, här är lite kvar av vårt gamla lycka. Gör vad du vill med blomman. Den betyder inget för mig längre.
Motvilligt tog jag emot den. Började ogilla orkidén, som om den bar skulden för allt sorgligt. Jag gömde undan den, glömde vattna.

Men så mötte jag grannen:
Sofie, såg din Niklas på stan med lilla Ebbalill. Hans förra fru var ju mycket vackrare.

Jag trodde knappt mina öron Kunde Niklas och Ebba ha blivit ett par?
Får jag presentera min fru, Ebba, Niklas log, handen i hennes.
Jag och maken såg förbluffade på varandra:
Och bröllop? Gäster?
Ingen poäng, det räcker med oss själva. Vi skrev stillsamt på i stadshuset och prästen välsignade oss senare. Nu är vi tillsammans för alltid.

Jag drog Niklas åt sidan:
Har du verkligen lärt dig älska Ebba? Du sårar henne väl inte? Drivs du inte bara av hämnd mot Rebecka?
Nej mamma, det där är över nu, han nämnde knappt Rebeckas namn längre. Ebbas och min värld passar ihop. Vi delar samma glädje.

Sådan är berättelsen, Elin.
Sofie pratade av sig allt.
Sen kom vardagen emellan och vi sågs inte på två år.
Orkidén hemma hos mig återhämtade sig, blommade rikligt. Blommor tackar alltid för omtanke.

En dag sågs vi igen, på BB i Uppsala:
Hej vännen! Varför är du här?
Ebba har fått tvillingar, vi väntar på att få ta hem dem, Sofie strålade.
Lite bortom väntade Niklas och Sofies man med en stor bukett röda rosor.
Ut kom Ebba, trött men lycklig, med två små sovande barn i famnen.
Precis efter kom min dotter med sitt nyfödda barn.

Rebecka bad Niklas om förlåtelse och en ny chans
Men en gång sprucken kopp håller kanske ihop, men du dricker bäst ur en hel.

Att våga ge livet och andra en ny chans, att ta hand om det som ges oss ibland behöver vi bara lite tålamod och kärlek för att se att även det som hängt med sorg kan blomma på nytt.