**Dagbok**
*Skulle denna onda kvinna, lik en jagad vilddjur, verkligen vara hans mor?* Hennes ord: *”Du var mitt ungdomsmisstag”* ekade fortfarande i hans öron.
Alex visste bara en sak om sig själv: att han hittats skrikande av hunger och rädsla på tröskeln till ett barnhem. Modern måste ha haft några rester av samvete kvar, för hon hade lindat in honom i en varm filt och knutit en getullduk runt honom innan hon lämnade honom i en kartong. Hon ville väl inte att lille Alex skulle frysa ihjäl.
Ingen lapp med hans namn, födelsedatum eller ursprung fanns. Men i hans lilla hand låg en stor silverhänge i form av bokstaven *”A”* hans enda arv från modern.
Hängesmycket var speciellt, inget man köper i vilken butik som helst, utan en unik smyckesdesign med guldskomakarens stämpel. Polisen försökte spåra den hänsynslösa kvinnan, men spåren ledde ingenstans. Guldsmeden som skapat smycket var död av ålderdom, och i hans böcker fanns inga uppgifter om hängesmycket.
Så hamnade pojken i barnhemmet med namnet *Alex Okänd*. Ytterligare ett statens barn.
Hans barndom tillbringades i barnhemmet, där han saknade föräldrakärlek mer än något annat. Han drömde om att en dag hitta sin mamma och pappa.
*”Något hemskt måste ha hänt som fick henne att lämna mig. Hon kommer hitta mig igen”*, tänkte han, precis som alla andra barn i hans situation.
När det blev dags att lämna barnhemmet, gav hans fostermor honom hängesmycket och berättade dess historia.
*”Så mamma ville att jag skulle hitta henne?”* sa Alex.
*”Kanske. Eller så ryckte du bara smycket från hennes hals. Småbarn gillar att gripa tag. Det fanns ju ingen kedja kvar när du höll i det”*, spekulerade fostermodern.
Alex fick en liten lägenhet av staten liten, men hans egen. Han började på yrkesskola, tog examen och fick jobb på en bilverkstad.
***
Med Albina träffades han av en slump de krockade bokstavligen på gatan. Först tappade hon modetidningarna hon höll i, och när Alex skyndade sig att plocka upp dem, stötte deras huvuden ihop så hårt att gnistor yrde och tårar rann. De satt mitt i folkvimlet, omgivna av förbipasserande, men log genom tårarna. Då visste Alex att han var förälskad för livet.
*”Jag måste gottgöra min klumpighet! Vill du fika med mig?”* erbjöd han.
Albina blev själv förvånad över hur lätt hon sa ja. Killen var så rar i sin björnliknande klumpighet, nästan som om hon känt honom hela livet.
*”Alex, det känns som om jag känt dig i evigheter!”* sa hon efter fem minuter.
*”Samma här!”*
De blev ett par, och deras förälskelse var så intensiv att de inte kunde vara ifrån varandra en sekund. De ringde, skickade meddelanden, kände varandras smärtor. Om Alex skar sig eller slog sig på jobbet, ringde Albina direkt och frågade om allt var bra.
*”Du är jag, och jag är du. Du är mitt öde”*, sa Alex en dag. *”Synd bara att jag inte kan presentera dig för mina föräldrar. Jag har inga.”*
*”Men du har mig. Och mina föräldrar kommer älska dig.”*
***
*”Menar du att din pojkvän är från barnhemmet? Har du tappat förståndet? De där barnen är alla osocialiserade och elaka!”* Lottas mor, Eva-Lena, tog sig för hjärtat och sjönk ner i läderfåtöljen.
*”Mamma, Alex är snäll och glad! Man kan inte döma alla lika!”* försökte Albina försvara honom.
*”Hon har rätt, älskling. Först måste vi träffa honom och prata. Då får vi se om vi ska få hjärtinfarkt eller inte”*, sa hennes far, Erik, en karriärofficer.
*”Erik, du fattar inte! Vi har inte uppfostrat Albina för att hon ska gifta sig med en hemlös! Tänk om hans föräldrar var några ohyra?”* skrek Eva-Lena hysteriskt.
*”Vi får se när vi träffar honom”*, muttrade Erik.
Eva-Lena gav upp och slamrade med dörren på väg till sitt rum.
Erik blinkade busigt mot Albina: *”Vi klarar det här, gumman.”*
*”Tack, pappa! Så jag bjuder med Alex på lördag?”*
*”Självklart. Jag måste veta vem min dotter har blivit kär i.”*
***
På den utsatta dagen stod Alex, välklädd och nervös, med två blombuketter (till Albina och blivande svärmor) och en tårta på tröskeln till Albinas lägenhet.
Glad och strålande ledde Albina in honom i köket.
*”Mamma, pappa, det här är min Alex!”*
Fadern skakade hans hand, och Eva-Lena tog emot blommarna med ett leende men blev plötsligt kritvit. Hon verkade ha förlorat talförmågan.
Till slut samlade hon sig och bjöd alla till bordet.
*”Förlåt, jag var nog bara lite nervös”*, förklarade hon.
Under middagen frågade hon:
*”Alex, ditt hängesmycke är väldigt speciellt. Det är inget massproducerat.”*
*”Det är det enda jag har av min mamma. När jag hittades på barnhemmet, höll jag det i handen.”*
Resten av kvällen var Eva-Lena tyst. Hon åt inte, bara lekte med ärtorna på tallriken.
Men Erik tyckte om sin blivande svärson. De delade intressen: fotboll, skidor, fiske.
*”Fin kille!”* sa han när Alex gick.
*”Fin? Han har ingen stil, inga manér! Han är oförskämd!”* skrek Eva-Lena plötsligt.
*”Eva-Lena, har du blivit galen? Vad har han gjort dig?”*
Men hon var obeveklig. Hon vände sig till Albina:
*”Du måste lämna honom. Nu!”*
Hon vägrade förklara mer och låste in sig på sitt vanliga sätt.
***
*”Vad ska jag göra? Hur kan detta hända?”* Panikslagna tankar malde i hennes huvud. *”Hur kunde dessa två mötas under denna enorma himmel?”* Hon såg genom tårar på en gammal svartvit bild gömd i bokhyllan.
På bilden log en yngre version av henne själv, med samma hängesmycke som Alex bar.
*”Så jag tappade det inte då! Den lille uslingen måste ha ryckt det av mig!”*
Hon gömde fotot i fickan: *”Erik och Albina får inte se det. Jag måste hitta en lösning.”*
Hon sov inte på natten. Den enda planen hon kom på var att be Alex att lämna staden för gott.
*”Albina, förlåt mig för igår. Jag vill be Alex om ursäkt också. Kan jag få hans nummer?”*
Albina, omed
