*Dagboksanteckning – Äpplenas öde*
Maria Andersson stod i sin trädgård i Björkstad och såg på äppelträden som böjde sig under frukternas tyngd. Skörden detta år var ovanligt rik. Äpplena – röda, gula, med rodnande kinder – föll till marken och fyllde luften med söt doft. Hon försökte inte ens plocka dem, för det fanns ingen att bjuda på dem.
Byarna var nästan tomma. Ungdomen hade flyttat till städerna för ett bättre liv, och de äldre kunde räknas på en hand. På vintern lyste fönstren bara i fyra eller fem hus.
”Vad funderar du på, Maria?” hördes en röst bakom henne. ”Har du ändrat dig om att flytta?”
Det var grannen Elin som kommit med en kärra för att hämta äpplen.
”Är det du, Elin?” suckade Maria. ”Ta äpplena, bara. Din get kan väl få några. Ta så många du vill… Ändrat mig? Jag skulle vilja, men sonen har redan ordnat med husets försäljning. Han har till och med fått en handpenning.”
”Sorgligt att du ska lämna,” skakade Elin på huvudet. ”Vem kommer bo här efter dig? Kanske bara sommarfolk, men ingen som stannar hela året.”
Elin tystnade och började samla äpplen. Maria stirrade på henne och viskade:
”Vilken skörd! Jag minns inte dess make. Precis när jag skulle lämna, håller trädgården och marken mig kvar… Herregud, vad svårt det var att bestämma sig. Jag förstår fortfarande inte varför jag gör det.”
”Det är enklare för din son,” svarade Elin. ”Han slipper resa hit, allt finns nära honom: butiker, läkare. Ingen vedhuggning, ingen trädgårdsarbete.”
”Ja, det stämmer,” sa Maria, men rösten darrade. ”Men min själ stannar kvar här. Jag förstår det med huvudet, men hjärtat släpper inte taget. Elin, kan du ta hand om katten Misse och hunden Ludde? Tills jag vet vad jag ska göra. Kanske kan jag ta Misse till stan, men Ludde är gammal – han har inget i en lägenhet att göra. Så svårt…”
”Oroa dig inte,” nickade Elin. ”Jag tar Ludde imorgon, Misse hittar hit själv, han är klok. Missa inte bussen. Vi ses säkert igen. Kanske återvänder du… Och du lovade att hälsa på, jag väntar.”
”Jo, jo…” mumlade Maria. ”Väskan är packad, sonen hämtar resten i helgen.”
Hon gick genom huset, stannade vid spisen i köket. Tårarna skymde sikten, men tiden pressade. Maria gick ut på vägen och satte sig på en gammal stubbe vid sidan.
Snart kom en liten buss skramlande. Maria hälsade på chauffören och satte sig vid fönstret. Hon var den enda passageraren – Björkstad var ändhållplatsen.
Vägen var som vanligt full av gupp. Efter regnen var hålen fyllda med vatten, och bussen körde långsamt. Plötsligt hördes ett metalliskt gnisslande, och bussen stannade. Chauffören muttrade och klev ur.
”Vad hände?” ropade Maria genom fönstret.
Chauffören böjde sig fram och skakade på huvudet:
”Inget bra. Måste ringa efter hjälp, annars sover vi här.”
Han började ringa, men Maria kände, till sin förvåning, lättnad. Hon klev ur och sa:
”Vi har inte kommit långt. Jag går hem. Om hjälpen inte kommer, gå till byn. Det börjar bli sent.”
”Hjälpen är här om en timme eller två,” svarade chauffören. ”Vill du vänta?”
”Nej,” sa Maria bestämt. ”Två kilometer till huset, det går jag.”
”Är du säker?”
”Absolut!” log hon. ”Jag har gått värre vägar – efter svamp, till nästa by för bröd.”
Maria gick med raska steg tillbaka mot Björkstad. Väskan känHon log mot vinden, och när hon såg Ludde och Misse komma springande mot henne vid grinden, visste hon att hemmet alltid hade väntat på henne.
