Antonina Petrovna vandrade gråtande genom regnet – tårarna blandades med dropparna. “Tur att det regnar, ingen ser att jag gråter,” tänkte hon. Samtidigt anklagade hon sig själv för att ha kommit olägligt, som en oinbjuden gäst. På väg hemåt minns hon ett svenskt skämt: “Så du vill inte ens ha en kopp kaffe, mamma?” – och inser att hon nu är den svärmor som avvisas. Hon gråter och skrattar om vartannat och hemma, under filten, låter hon tårarna flöda – ingen hör henne, förutom den lilla guldfisken i akvariet. Antonina har varit populär bland män, men det fungerade aldrig med Nikitas pappa – alkohol och svartsjuka förstörde allt. Hon blev slagen framför sitt barn, och hennes egna föräldrar agerade direkt: pappan slängde ut mannen från lägenheten med hot om att aldrig återvända. Efter det levde Antonina ensam, fokuserade på att uppfostra sonen och jobbade som restaurangteknolog. Hon sparade pengar till Nikitas framtid, ordnade hans bröllop med fina Anastasia och gav dem en ny lägenhet. Nu hjälper hon dem att samla till bil, och besöker aldrig frivilligt – men av en slump söker hon skydd från regnet hos Nikita och Nastia. Nysvenska svärdottern öppnar kallt och föreslår inte ens en kopp kaffe, skickar ut Antonina igen med tårarna rinnande. Där hemma drömmer Antonina om sin guldfisk, som växer och talar: “Du är tokig som samlar pengar till deras bil när de inte uppskattar dig. Lev för dig själv – ta pengarna och åk till havet!” Hon vaknar och bestämmer sig. Köper en resa, solar, kopplar av, kommer hem som en annan kvinna. Och nu vågar hon låta kärleken blomma med sin intressanta chef på restaurangen. Plötsligt står svärdottern vid dörren igen – och nu är rollerna ombytta. “Antonina, varför kommer du aldrig förbi? Nikita har hittat en bil!” Men Antonina ler och hör sin nye man ropa från köket: “Tonia, ska vi fika?” “Javisst, och du är välkommen – eller hur Nastia? Nej, du lär ju ha bråttom och dricker ändå inget kaffe!” Antonina Petrovna stänger dörren, blinkar mot guldfisken och tänker: Så ska det vara!

Alltså, jag måste berätta om något som hände min kompis, Ann-Sofie Lundgren. Du vet, ibland känns livet som en riktig svensk höst grått, blött, kallt och med tårar som rinner lika mycket som regndropparna. Hon gick där på Södermalm under ett riktigt spöregn, och grät sådär som bara man kan när ingen ser. Tur att regnet kom! Då märks ju inte tårarna, tänkte hon för sig själv.

Hon skämdes lite, skulle egentligen inte ha dykt upp. Oinbjuden, fel tid, du vet sånt vi svenskar brukar undvika. Gick där och snörvlade, men mitt i allt började hon fnissa när hon kom att tänka på en gammal svensk vits om svärsöner och svärmödrar: “Men mamma, ska du inte ens ta en kopp kaffe?” Och nu var hon själv i just den sitsen.

Så där gick hon, blandad av tårar och skratt. När hon kom hem till sin lilla lägenhet i Enskede, slängde av sig det dyblöta, svepte in sig i favoritfilten och storgrät utan att bry sig om något längre. Ingen hörde, förutom hennes lilla guldfisk Gustav som simmade runt i sin runda skål. Bara Gustav, och han pratade ju inte svenska i alla fall.

Ann-Sofie hade alltid varit populär hos män. Men det blev aldrig riktigt rätt med Niklas pappa Niklas är ju hennes son. Han söp för mycket, och i början var det väl ok, han sov mest av sig ruset. Men sen började han bli så svartsjuk på allt och alla. På killen som bara frågade om vägen på Hornsgatan, på ICA-killen, på farbrorn med käppen, till och med på grannen.

En gång, när Ann-Sofie log mot en granne och sa hej, blev Niklas pappa helt galen. Han slog henne, grovt och länge, och det värsta allt inför Niklas. Niklas berättade allting för mormor och morfar med alla detaljer. Ann-Sofies mamma blev förtvivlad: “Men herregud, är det för detta jag uppfostrat min dotter att nån full gubbe ska slå henne?” Pappa sade inget, tog på sig jackan och gick iväg. Han höll på att bära ut Niklas pappa och rakt ut från fjärde våningen (alltså bara i trapphuset, ingen fara!). Han skadade sig, bröt till och med armen och Ann-Sofies pappa röt: “Dyker du upp igen vid min dotter, så åker både du och jag till kåken, men du rör henne inte mer!”

Och Niklas pappa försvann på riktigt, för alltid. Ann-Sofie gifte sig aldrig igen det räckte med honom, tänkte hon. Vem vet vilken man man får annars hon hade ju ansvar för Niklas.

Att vara själv funkade. Hon hade ett bra jobb som kostchef på ett mysigt litet kvarterskrog nere i Gamla stan. Att bo i sin lilla 60-talslägenhet, njuta av livet utan gnäll. Hon sparade ihop till en andelslägenhet, centimeter för centimeter, krona för krona. Men när hon väl hade tillräckligt och Niklas skulle gifta sig, med en härlig svensk tjejtjej som hette Ylva, gav hon allt till dem boende, bröllop och lyckönskningar. “Klart de ska ha det de är familj!”

Nu sparade hon igen, för barnen behövde ju bil, den gamla Volvo 240:an var ju faktiskt helt slut. Hon styrde och fixade, den världen var hennes. Men hon brukade aldrig knacka på hos barnen i onödan ville ju inte tränga sig på, sådär som vi svenskar är. Men just idag, när regnet bara öste, hamnade hon utanför Niklas och Ylvas bostad, utan paraply, och där regnade det så mycket att inget paraply hade hjälpt ändå.

Så då tänkte hon att hon kunde titta in, värma sig lite och snacka strunt med Ylva. Bara en kopp te, lite tjejsnack liksom. Ylva öppnade dörren och såg förvånat på Ann-Sofie: “Jaså, ville du nåt?” Inte ens välkommen in i hallen. Kallt och rakt på sak, typiskt ibland. “Nära hem väl, du klarar dig ju,” sa Ylva och stängde dörren. Ann-Sofie drog upp axlarna, nickade och gick ut igen och där kom tårarna igen, blandat med regn.

Sen, hemma, somnade hon till och drömde om sin guldfisk. Gustav blev stor och började röra på munnen som om han pratade, och i drömmen hörde Ann-Sofie klart och tydligt: “Vad grinar du för, din tok? Inte ens en kopp te fick du i regnet! Och till vems bil sparar du, egentligen? Ska du bara offra dig för andra hela livet? Åk på en resa, unna dig. Gör något för dig själv!”

Ann-Sofie vaknade mitt i natten, och Gustav simmade tyst i akvariet. Hon förstod kanske inte fisk-språk längre, men hon begrep: det är slut på att offra sig för otacksamma. Särskilt för folk som inte ens bjuder in på en kopp te när det regnar.

Så Ann-Sofie tog hela spargrisen de 160 000 kronorna hon samlat till barnens bil och köpte sig en egen semesterresa till Mallorca. Och vet du, hon kom hem förvandlad: solbränd och pigg, som om hon fått nytt liv.

Niklas och Ylva märkte ingenting, för de hörde ju bara av sig när de behövde barnvakt eller pengar. Men Ann-Sofie började leva igen, slutade tacka nej till män och fick till och med en ny vän Henning, chefen på restaurangen. De trivdes, gick till jobbet tillsammans, finmiddagar och promenader på Djurgården livet blev liksom helt nytt.

En dag dök Ylva upp oväntat: “Kommer du aldrig förbi längre, Ann-Sofie? Vi har kollat på en bil, du vet…” Hon lät lite småsugen på stöttning. Men Ann-Sofie bara log, lutade sig mot köksbänken och sa: “Ville du nåt, Ylva?”

I samma stund kikade Henning ut från vardagsrummet: “Ska vi ta en kopp kaffe, Ann-Sofie?”

“Absolut, Henning!” svarade hon med varm blick.

“Be gärna gästen slå sig ner!” föreslog Henning vänligt.

Men Ann-Sofie blinkade mot Gustav och sa med ett leende: “Nej, Ylva ska just gå. Hon vill ändå inte ha kaffe eller hur?”

Och när dörren slog igen bakom Ylva, skrattade Ann-Sofie och gav sin guldfisk en liten blinkning: “Där satt den!”