Antonina Petrovna gick genom regnet och grät bittert – tårarna rann längs hennes kinder och blandades med regndropparna. “En tröst – regnet faller, ingen ser att jag gråter”, tänkte hon. Samtidigt bannade hon sig själv: “Mitt eget fel! Jag kom olägligt, en objuden gäst.” Under gråten började hon småle, påmind om ett svenskt skämt där svärsonen säger till svärmor: “Vadå, ska du inte ens ta en kopp kaffe, mamma?” Och nu befann hon sig just i den där “mammas” sits. Hon grät och skrattade om vartannat. När hon kom hem, tog hon av sig de blöta kläderna, lindade in sig i en filt och lät tårarna flöda utan att hålla igen – ingen människa hörde henne förutom den lilla guldfisken i akvariet! Ingen annan! Antonina Petrovna hade alltid varit en kvinna med charm och framgång hos män, men det gick aldrig vägen med Nikitas pappa – hennes sons far. Han drack för mycket. Först gick det att stå ut med: han drack och somnade. Men så blev han sjukligt svartsjuk – på okända, på kassörskan i köttdisken, på pensionären med käpp, på grannen. En gång fick han ett raseriutbrott när han såg Antonina le och hälsa på grannen – då slog han henne blodig framför barnets ögon. Nikita berättade allt i detalj för sin mormor och morfar. Mamma till Antonina grät: “Var det för detta jag uppfostrade min dotter, för att någon fyllhund ska slå henne?” Pappan klädde sig tyst, gick iväg, tog svärsonen – nu ex-svärson – och slängde ut honom från fjärde våningen. Under fallet bröt han armen. Pappan skakade näven och sade hotfullt: “Ser jag dig hos min dotter igen, då tar jag fängelse hellre än att du förstör hennes liv, slyngel.” Och maken försvann för alltid. Antonina gifte sig aldrig igen – det gällde att satsa på barnet, man vet aldrig vilken man man får. Många män försökte med henne genom åren, men hon var bränd av Nikitas far. Ekonomin var aldrig särskilt svår för Antonina. Hon hade ett riktigt fint jobb: kostekonom i ett litet svenskt kvarterskök, klagade aldrig över tillvaron. Sparade ihop till en egen bostadsrätt. När pengarna äntligen räckte, ville Nikita gifta sig – och flickvännen, vackra Anna, var en pärla. Antonina behöll lilla etta i en HSB-lägenhet, gjorde en fin bröllopsfest åt barnen och överlät den nya tvåan till dem – det var ju familj, de behövde den mer. Nu sparade hon till en ny bil åt dem – nog borde barn och barnbarn slippa köra omkring i gamla Volvon. Egentligen hade hon inte tänkt gå hem till sonen idag, tänkte aldrig tvinga sig på. Men just när hon var i närheten, kom ett skyfall – utan paraply. Äsch, lika bra att springa in till Anna och ta en kopp kaffe, snacka lite, få värmen tillbaka. Men när Anna öppnade dörren såg hon förvånad ut och bjöd henne inte ens in. Stod kvar i hallen och frågade kyligt: “Ville du något, Antonina Petrovna?” Antonina blev ställd: “Det bara… regnar…” “Regnet har slutat! Du har nära hem, gå nu”, sa Anna bistert och korsade armarna. “Ja, ja…” svarade Antonina och gick ut i regnet, gråtandes. Hon grät tills hon somnade, och i drömmen såg hon guldfisken från akvariet växa sig stor och röra på läpparna – men hon hörde allt: ”Du gråter, din toka! Inte ens en kopp kaffe fick du! Vem sparar du pengar till, och varför lever du bara för andra?” Antonina vaknade till mörker, och guldfisken simmade tyst vidare. Hon förstod plötsligt: man ska inte offra sig för otacksamma människor, och inte låta någon snål människa vägra dig en kopp kaffe eller ett ögonblicks värme. Hon tog pengarna hon sparat till barnens bil och köpte sig en charterresa till Medelhavet. Hon vilade ut, blev solbränd och vacker. Sonen och Anna märkte ingenting – de hörde bara av sig när de behövde något. Samtidigt vågade Antonina träffa män igen, och snart fick hon en beundrare – en stilig, trygg svensk, chef på hennes restaurang. Han hade länge tyckt om henne, men hon hade alltid satt barnen främst. Plötsligt fick de ordning på tillvaron – jobb och fritid tillsammans, ett nytt liv började! En dag kom Anna förbi: “Varför hör du aldrig av dig, kommer aldrig förbi? Nikita har hittat en bil han vill ha.” “Ville du något, Anna?” sa Antonina och korsade armarna. Anna hann inte ens svara innan en stilig man stack ut huvudet från köket: “Ska vi dricka kaffe, Toini?” “Javisst!” log Antonina. “Och bjud in gästen, vetja!” “Nej, Anna måste nog vidare nu. Hon dricker ju ändå inte kaffe, eller hur Anna?” Antonina Petrovna slog igen dörren och blinkade glatt åt guldfisken. Så kan det gå!

Antonina Pettersson gick genom regnet och grät tyst. Tårarna rann nerför kinderna och blandades med dropparna från himlen.
Tur att det regnar, tänkte hon. Då ser ingen mina tårar.
Hon tänkte också: Jag har mig själv att skylla! Skulle inte ha klivit in oanmäld. Oinbjudet besök.
Hon gick och grät, och skrattade plötsligt när hon mindes ett skämt där svärsonen säger till svärmor: Ska du inte ens ta en kopp kaffe, mamma? Och nu var hon själv som den där mammans position.
Hon grät och skrattade om vartannat medan regnet piskade Stockholmstrottoarerna.

När hon kom hem kastade hon av sig de blöta kläderna och virade in sig i en filt. Nu lät hon tårarna forsa utan att hålla tillbaka. Då fanns ingen där som hörde henne, förutom guldfisken i det runda akvariet. Ingen annan!
Antonina Pettersson var en intressant kvinna som alltid lockat män, men med Nikitas pappa hennes sons far fungerade det aldrig. Han var en tung spritdrickare. Först gick det att stå ut, han söp och sov. Men sedan började han bli svartsjuk. På alla! På främlingen som frågade om vägen, på kassören i Ica-butiken, på den gamle mannen med käpp, på grannen.
En dag small det till på riktigt när Antonina log mot grannen i trapphuset. Då tappade han besinningen totalt.
Han slog henne. Länge. Systematiskt. Slagen mot njurarna mitt framför barnet.
Lilla Nikita beskrev allt i detalj för mormor och morfar. Antoninas mamma grät:
Är det här vad jag uppfostrat min dotter till, att nån drucken karl ska slå henne?
Pappan drog utan ett ord på sig jackan, gick till svärsonen som plötsligt blivit föredetta och slängde ut honom från fjärde våningen så han bröt armen när han landade.
Sen skakade pappan näven och röt:
Om jag nånsin ser dig nära min Antonina igen, så hamnar du på sjukhus. Du får inte förstöra min dotters liv!
Mannen försvann för gott. Antonina gifte sig aldrig om. Hon hade Nikita att ta hand om. Hur skulle man veta vad för sorts man man fick nästa gång?
Flera män försökte inleda något med henne, men hon ville inte. Det räckte med Nikitas far.

Ekonomiskt hade hon det hyfsat, hon var utbildad kostekonom och arbetade på en liten restaurang i Vasastan. Saknade egentligen inget.
Lite pengar la hon undan varje månad till en egen lägenhet. När hon hade fått ihop tillräckligt friade Nikita till en underbar tjej Astrid, med vackert klingande namn.
Antonina blev kvar i sin lilla tvåa i Bagarmossen, ordnade med bröllop och gav dem den nyköpta tvårummaren.
Klart hon skulle de behövde det mer, det var ju deras första boende.
Nu sparade hon istället till en ny bil åt dem.
Hur länge kunde de köra runt i den gamla Volvon?

Egentligen hade hon inte tänkt besöka sonen och svärdottern. Hon brukade inte påtruga barnen sitt sällskap. Men nu hamnade hon där precis när ett riktigt ösregn bröt ut, utan paraply. Men i det här vädret hade inget paraply hjälpt.
Hon bestämde sig för att springa in till dem få tak över huvudet, ta en fika och prata lite med Astrid på tu man hand.
Men när Astrid öppnade dörren stirrade hon kallt på svärmor. Inte ens en tanke på att bjuda in henne.
Antonina hade du något ärende? sa Astrid stelt i hallen.
Antonina blev ställd, började förklara sig:
Alltså det regnar
Regnet har slutat nu. Du bor ju bara runt hörnet, du kan nog ta dig hem, sade Astrid och blickade ut genom fönstret, armarna i kors.
Ja såklart mumlade Antonina fogligt och vände gråtande tillbaks ut i regnet.

Hemma föll hon gråtande i sömn. Och i drömmen växte guldfisken i akvariet till enorm storlek och rörde tyst på läpparna. Men Antonina hörde allt. Fisken talade!
Gråter du? Vad knäppt! Inte ens en kopp kaffe fick du i regnet! Och alla pengar sparar du, för att barnen ska få ny bil? Tror du att de kommer uppskatta det du har ju ägnat hela ditt liv åt dem! Titta på dig själv du är klok, du är vacker! Skaffa något kul för pengarna! Åk till Medelhavet, lev lite för din egen skull!
Antonina vaknade när mörkret hade lagt sig.
Fisken gled runt i akvariet och öppnade munnen igen, men nu förstod hon inte längre fiskens språk. Ändå förstod hon det viktigaste: Man får inte offra sig för människor som inte är tacksamma. Och speciellt inte för dem som inte ens bjuder på kaffe eller låter en vänta ut regnet.
Så Antonina tog pengarna hon sparat till barnens bil och bokade en resa till södra Frankrikes kust.
Hon njöt av havet och värmen. Kom tillbaka solbränd och vacker.
Nikita och Astrid märkte ingenting de hörde bara av sig när de behövde pengar eller ville ha barnvakt.
Dessutom slutade Antonina undvika män. Hon fick en beundrare en stilfull och intressant man, restaurangens chef.
Han hade tyckt om henne länge, men hon hade alltid varit uppslukad av barn och barnbarn. Nu blev det de två istället tillsammans till jobbet, tillsammans hem. Livet blev helt annorlunda.
En dag kom Astrid förbi.
Varför hör du aldrig av dig, Antonina? Nikita har hittat bilen vi ville ha!
Jaså, Astrid, ville du något särskilt? frågade Antonina, med armarna i kors.
Astrid hann bara öppna munnen innan en elegant man ropade från köket:
Tona, vill du ha kaffe?
Självklart! log Antonina.
Vi bjuder på en kopp till gästen också! sade mannen vänligt.
Nej du Astrid ska nog hem nu! Och kaffe vill hon inte ha visst är det så, Astrid?
Antonina smällde igen dörren bakom svärdottern och blinkade hemlighetsfullt åt fisken i akvariet.

Så lärde sig Antonina till sist att man måste ta hand om sig själv också. Livet är inte bara till för andra även den mest själuppoffrande förtjänar sol och värme.