Antonina Persson gick i ösregnet och grät, tårarna blandades med regndropparna på hennes ansikte. -En tröst är i alla fall regnet – ingen ser mina tårar, tänkte hon. Och sen tänkte hon: – Det är mitt eget fel! Dörren öppnade jag vid fel tillfälle, en oväntad gäst. Hon gick och grät, men skrattade också när hon mindes skämtet där svärsonen säger till svärmor: – Ska du inte ens ha en kopp te, mamma? Nu var hon själv den “mamman” – hon grät och skrattade, skrattade och grät. När hon kom hem tog hon av sig de blöta kläderna, kröp in under filten och grät högt. Ingen och inget omkring – bara guldfisken i det runda akvariet “hörde” henne! Ingen annan! Antonina Persson hade alltid varit en intressant kvinna, populär bland männen, men med Nikitas pappa blev det aldrig bra. Han drack mycket. Först gick det att stå ut – han söp och sov. Sen började han plötsligt bli svartsjuk – på alla! På främlingen som frågade om vägen, på köttbutikens kassör, på farbrorn med käpp, på grannen. En dag, när Antonina log mot grannen, blev han fullkomligt vansinnig. Han slog sin fru – länge och hårdhänt, inför deras barn. Niklas beskrev allt i detalj för mormor och morfar. Antoninas mamma grät: – Är det för detta jag uppfostrade min dotter, för att något fyllo ska slå henne? Pappan sa inget, klädde sig och gick. Han tog svärsonen, som på en sekund blev ett ex, och han kastade ut honom från fjärde våningen. Mannen bröt armen på vägen ner. Och pappan skakade knytnäven efter honom och hotade: – Kommer du nära min dotter igen slår jag ihjäl dig. Det blir fängelse, men du förstör garanterat inte min Tones liv mer! Mannen försvann helt och hållet. Tonja gifte sig aldrig igen – hon måste ju uppfostra sitt barn. Man vet ju aldrig vilken sorts man man kan få. Många män försökte bygga relationer med henne, men hon kunde inte längre. Att leva med Niklas pappa räckte för henne. Antonina hade inte stora ekonomiska problem – hon hade ett fint yrke, kostteknolog, och jobbade på en liten restaurang. Hon klagade inte på livet. Hon sparade undan lite pengar till en lägenhet. När hon till slut hade tillräckligt samlade Niklas ihop sig för att gifta sig. Flickvännen, Anastasia, var fantastisk. Antonina blev kvar i sin gamla lägenhet i förorten; hon ordnade både bröllop och gav den nya tvåan till barnen. Självklart – de är ju en familj och behöver den mer! Nu sparar Antonina till barnens nya bil. Hur länge ska de köra runt i den gamla Toyotan? Egentligen hade hon inte tänkt hälsa på sonen idag, hon ville aldrig tränga sig på barnen. Men nu råkade hon vara precis utanför deras hus när skyfallet kom. Hon hade inget paraply och regnet var så kraftigt att det ändå inte skulle ha hjälpt. Så hon bestämde sig för att kika in, vänta ut regnet och småprata med Anastasia över en kopp te. Men när Anastasia öppnade dörren, stirrade hon förvånat på Antonina och erbjöd inte ens att stiga in. Rakt i hallen, kallt och avståndstagande: – Antonina Persson, ville du något speciellt? Antonina blev osäker och försökte förklara: – Eh… regnet… – Regnet är slut nu! Det är ju bara några meter för dig – du klarar dig, sa Anastasia och korsade armarna. – Ja, ja – sa Antonina Persson och gick ut igen, tårarna rann när hon stod i regnet. Hon grät och grät. Somnade av utmattning. Och drömde om sin guldfisk. Guldfisken i drömmen växte sig stor och rörde tyst på munnen, men Antonina hörde ändå vad den sa: – Gråter du? Så dumt! Inte ens en kopp te när det regnar! Och du samlar pengar till deras bil? Ska du leva för deras skull hela livet? Titta på dig själv – du är smart och vacker! Du har pengar! Vad spelar det för roll att du sparat till deras bil? De uppskattar det ändå inte. Åk till havet, lev lite för dig själv! Antonina Persson vaknade när det redan blivit mörkt. Fisken simmade i akvariet och öppnade munnen, men nu förstod Antonina inte längre fiskens språk. Ändå hade hon förstått det viktigaste: man behöver inte offra sig för otacksamma och arroganta personer, särskilt inte de som inte ens bjuder på en kopp te eller låter dig vänta ut regnet. Och Antonina Persson tog pengarna hon sparat åt barnen och köpte en resa till Medelhavet. Hon reste, vilade och kom hem som en snygg, solbränd kvinna. Sonen och svärdottern märkte ingenting, de hörde ändå bara av sig när de behövde pengar eller barnvakt. Nu slutade Antonina undvika män och fick en beundrare – en intressant och stilig man, direktör för restaurangen där hon jobbade. Han hade gillat henne länge, men hennes liv hade alltid varit sonen och svärdottern. Nu förändrades det och allt föll på plats. De gick till jobbet tillsammans och hem tillsammans. Livet blev helt annorlunda. Så en dag kom Anastasia på besök: – Varför hälsar du aldrig på oss längre, Antonina Persson? Varför hör du inte av dig? Niklas har hittat en bil han vill köpa!– svärdottern antydde. – Anastasia, ville du något speciellt? frågade Antonina Persson och korsade armarna. Innan Anastasia hann svara dök en intressant man upp från vardagsrummet: – Tonja, ska vi dricka te? – Självklart! log Antonina. – Bjud in gästen också! föreslog mannen artigt. – Nej, Anastasia går nu. Hon vill ändå inte ha te – eller hur, Anastasia? Antonina Persson stängde dörren efter svärdottern och blinkade till sin guldfisk. – Så ska det vara!