Antonina Andersson gick genom regnet och grät bittert. Tårarna rann längs hennes kinder och blandade…

Annika Pettersson gick långsamt genom regnet, tårarna rann längs kinderna och blandade sig med regndropparna.
Tur att det regnar! Ingen ser mina tårar,tänkte jag bittert.
Och jag klandrade mig själv: Skulle inte ha gått dit nu. Oinbjuden.
Jag gick och grät. Men så kom jag att tänka på det där skämtet där svärsonen säger till svärmor:”Och du mamma, ska du inte ens ta en kopp te?” Nu var jag precis i samma sits som den där mamman i vitsen.
Jag skrattade och grät om vartannat där jag gick mellan vattensamlingarna.
När jag kom hem bytte jag snabbt till torra kläder och virade in mig i filten i soffan. Nu kunde jag gråta utan att skämmas ingen hörde mig. Bara min lilla guldfisk som simmade tyst runt, runt i akvariet. Ingen annan!
Jag har alltid varit en kvinna som män gillat. Men det blev aldrig något med Niklas pappa. Han drack redan från början men det var hanterbart. Han tog bara ett glas och la sig sedan. Men snart började svartsjukan. Det var mot alla mot okända som frågade om vägen på stan, mot köttdisken i ICA, mot gamle herr Lindgren med käppen, till och med mot grannen.
En gång, när han såg hur jag log mot grannen i trapphuset, brast allt han slog mig, länge och systematiskt. Rakt framför Niklas.
Sen beskrev Niklas allting i detalj för mamma och pappa. Min mamma grät:
Var det för det här jag fick min dotter, för att någon drägg skulle slå henne?
Min pappa sade inget, klädde tyst på sig och gick hem till oss. Han bar ut min dåvarande man, och när han ramlade nerför trappan bröt han handleden.
Min pappa höjde vanan och sade: Kommer du någonsin nära min Annie igen, så tänk på att jag inte tvekar. Jag åker hellre in i fängelse än låter dig förstöra hennes liv!
Efter det försvann han för gott. Jag blev ensamstående, vågade inte gifta mig igen. Vem vet vad en ny man hittar på?
Många män har försökt, men jag kunde inte. Niklas pappa räckte gott och väl.
Jag har aldrig haft ekonomiska problem. Jag är utbildad restaurangteknolog och trivs utmärkt på min lilla krog på Södermalm. Jag klagade inte över livet.
Jag satte undan pengar till en lägenhet och när summan äntligen var ihop, hade Niklas förälskat sig och ville gifta sig. Flickan Sissela var underbar, rar som få.
Jag fixade både bröllopet och en ny tvåa till dem. Själv bodde jag kvar i min gamla etta från 60-talet. De behöver den bättre än jag!
Nu sparar jag till barnens bil. Hur länge ska de behöva köra omkring med en gammal Volvo?
Egentligen hade jag inte tänkt gå förbi Niklas idag. Jag sätter aldrig mig själv i vägen för deras vardag. Men så befann jag mig ändå i närheten när ovädret kom. Inget paraply, och ett sådant regn stoppar ingen skärm.
Jag tänkte att jag kunde titta in, värma mig, prata lite med Sissela, kanske dela en kopp te.
Men Sissela stirrade förvånat när hon öppnade. Hon släppte mig inte ens in i hallen, stod med armarna i kors:
Ville du något, Annika Pettersson?
Jag blev paff och började stamma:
Ja det regnar bara så
Regnet har lagt sig nu! Du har ju inte så långt, du klarar dig nog, sa Sissela kallt och tittade ut genom fönstret.
Ja, jo, det stämmer mumlade jag lydigt och gick ut i regnet igen, tårarna blandade sig med vinden.
Jag grät tills jag somnade. När jag sov drömde jag om min guldfisk. Den hade vuxit sig stor och rörde tyst på munnen. Men jag förstod ändå vad den sa:
Gråter du? Vad dumt! Inte ens en kopp te fick du i regnet och ändå sparar du till bilen åt dem? Ska du ägna hela ditt liv åt att hjälpa dem? Titta på dig själv! Du är både klok och vacker! Du har pengar, och ändå är allt till barnen. De uppskattar det inte ens. Ta och åk utomlands, lev lite för din egen skull!
Jag vaknade upp natten hade redan fallit.
Fisken simmade tyst vidare, men nu kunde jag inte längre förstå fiskprat. Jag fattade ändå det viktigaste: Man kan inte ständigt offra sig för otacksamma människor. Speciellt inte för sådana som inte ens bjuder in dig på en kopp te när du står genomblöt i deras hall.
Så jag tog pengarna jag sparat till bilen och köpte en charterresa till Medelhavet. Jag reste, vilade ut, blev solbränd och kände mig vacker.
Niklas och Sissela märkte ingenting. De hörde bara av sig när de ville ha något pengar eller barnvakt.
Efteråt började jag också säga ja till män. Vår restaurangchef, Anders, hade alltid tittat efter mig. Han var både charmig och stolt. Förut fanns den där ständiga oron för Niklas och Sissela i livet, men nu gick allt plötsligt av sig själv. Vi jobbade, skrattade och levde tillsammans.
För inte så länge sen kom Sissela förbi.
Hur kommer det sig att du aldrig tittar förbi, Annika? Niklas har hittat en bil nu!sa hon menande.
Jag la armarna i kors och frågade:
Ville du något, Sissela?
Just då stack Anders in huvudet från vardagsrummet:
Annie, blir det te nu eller?
Ja, nu blir det te!log jag.
Och bjud in gästen, uppmanade Anders vänligt.
Nej, Sissela ska just gå. Hon dricker ändå inte te, visst är det så?
Jag stängde dörren bakom henne, blinkade till fisken och skrattade.
Så blev det!
Jag har lärt mig att min lycka faktiskt är värd något och att man inte får glömma bort sig själv.