När jag tänker tillbaka på den där gången för länge sedan, då en stork tog på sig att skjutsa mig hem till mina föräldrar, kan jag inte låta bli att le åt ödets ironi. Den storken visade sig vara så fruktansvärt vindögd han tappade givetvis ner mig utanför barnhemmet, den där stackars fjäderfän. Därifrån gick allt lite snett, skulle man kunna säga.
Det tog mig närmare fyrtio år att kravla mig ur det hål den halvgalna fågeln släppte ned mig i. Med tiden byggde jag ett eget hus i utkanten av Uppsala, gifte mig med Signe, skaffade en bil visserligen begagnad, men ändå. Nu återstod det väl bara att plantera något och försöka uppfostra någon också.
En avkomma borde vi nog klara av att få upp tillsammans, tänkte vi med Signe. Två var aldrig aktuellt i våra tankar.
Jag stod där en ruggig, regnig morgon och funderade över att plantera äppelträd och uppfostra barn, medan jag kokade kaffe i vårt lilla kök. Draget viftade i mina slitna kalsonger de där randiga som hängt med sedan långt innan jag ens träffade Signe. Vilken ironi, att jag skaffade mig familjekalsonger innan jag hade någon familj.
Då knackade det på balkongdörren. Kanske barnen på gården kastade grus på duvorna igen? Busungar! Hade ni åtminstone haft en stork att hålla ordning på er.
Knackningen upprepades. Sedan igen. Och vi bodde ändå på tredje våningen.
Jag drog undan gardinen. Och där, på min balkong, trampade en vindögd stork från barndomens suddiga minnen runt i cirklar.
Försvinn, ditt fä, röt jag och nästan spillde ut kaffekoppen. Mackan flög rätt ner i diskhon.
Förlåt, Olofsson, viskade storken och stack in sitt tunna huvud genom springan på balkongdörren. Jag vet att jag klantade mig, jag erkänner. Nyp mig om du vill! Höger vingen är tjockare, bättre där.
Ut med dig, försökte jag få ut den på balkongen igen, krampaktigt hållandes om den långa halsen.
E du inte riktigt klok, Olofsson? skrockade storken. Släpp nu och hör på.
Nu kan du prata också, va? muttrade jag ilsket. Jag knyter en knut på dig om du inte drar.
Jag har kommit för att be om förlåtelse, sluddrade storken.
Liiite sent att komma nu, din snednäbb.
Då ringde dörrklockan envist. Signe måste ha kommit hem.
Ut! fräste jag och fick äntligen ut storken på balkongen. När jag kommer tillbaka ska du inte synas till här.
Med automatik rusade jag mot ytterdörren.
Ursäkta, Olofsson, pep storken genom vädringsfönstret. Jag har verkligen försökt rätta till allt!
Signe stormade in, genomblöt och strålande glad. Hennes hår låg klistrat mot kinderna, ögonen tindrade. Hade hon också träffat på storken?
Innan jag hann säga ett enda ord kastade hon paraplyet åt sidan och rusade fram till mig.
Fyrlingar! Fyrlingar! skrek hon rakt ut i hela lägenheten.
Fyrlingar, vadå? stirrade jag förbryllat.
Vi ska få fyrlingar! utbrast hon lyckligt. Fyra små knyten!
Då föll bitarna på plats. Storkens prat om att han skulle gottgöra och våra kommande fyrlingar hörde självklart ihop. Jag kastade mig ut på balkongen, men den vindögda storken hade just hunnit lyfta. Jag slängde mig efter hans stjärt, men nådde inte fram.
Stanna, din luring! skrek jag, stanna, din lågnäbb!
Jag har gottgjort! hördes det från skyn.
Jag vände mig om. Där stod Signe, lyckotårar rann nerför hennes kinder. Och för första gången förstod jag att livet inte alltid går rakt fram men ibland blir det ändå alldeles, alldeles rätt.
