Jag och Linnea hade aldrig pratat särskilt mycket, även om vi bodde i samma stad, Göteborg. Genom gemensamma vänner fick jag höra att hon gick igenom en riktigt tuff period i livet. Därför bestämde jag mig för att hälsa på henne för att ge mitt stöd. Linnea berättade att hon blivit av med jobbet, att hennes man jobbade svart och att de kämpade med att betala räkningarna samtidigt som de tog hand om sitt barn. En känsla av djup medkänsla växte inom mig, och jag bestämde mig för att hjälpa min syster på alla sätt jag kunde.
Men när jag kom hem efter besöket kändes det tungt i hjärtat. Nästa dag packade jag ihop allt jag hade hemma som kunde doneras och tog med det till Linnea. Från den stunden var det inte bara jag utan också många av våra släktingar som började hjälpa Linnea under flera månader. Någon gav varma vinterkläder, och grannarna kom med nästan nya skor till barnet. Vi började köpa mat åt dem; basvaror som gryn, potatis, bullar och frukt. Vi gjorde vad vi kunde för att stötta Linneas familj. Hennes man syntes knappt till, och jag antog att han måste jobba hårt för att få ihop till hyran vid månadsslutet.
En morgon bestämde jag mig för att titta förbi hos Linnea innan jobbet istället för på kvällen. Då såg jag plötsligt en stor, snygg Volvo parkerad utanför deras hus. Bilen var helt klart jättedyr. Linneas man kom ut, klev in i bilen och körde iväg. Nyfiken gick jag in till Linnea och frågade om bilen. Hon förklarade att de tagit lån för att köpa den, och nu betalade av den lite i taget.
Förvåningen bara växte och jag frågade henne: Så ni säger att ni knappt har några pengar till mat, men ändå har ni köpt en såpass dyr bil på kredit? Alla vi som hjälpt er trodde att ni stod inför omöjliga problem, men nu verkar det ju som att ni lever på vårt ekonomiska stöd och kör runt i en lyxbil. Det blev klart för mig att de pengar och saker vi hjälpt till med inte användes som vi trodde.
Efter det här beslutade jag mig för att ta ett steg tillbaka från min syster och jag berättade också för resten av släkten hur det låg till. De förtjänade att veta vad deras hjälp hade gått till under de senaste månaderna.
Det här har verkligen lärt mig att man måste tänka efter både en och två gånger innan man engagerar sig fullt ut, även när det gäller personer som står en nära. Hjälp ska vara till dem som verkligen behöver det och vill använda stödet på rätt sätt.
