Maj-Britt Svensson sitter på en bänk i sjukhusparken och gråter. Idag fyller hon sjuttio, men varken hennes son eller dotter har kommit eller ringt för att gratulera.
Visst, hennes rumskamrat Gunilla Nilsson kom in och sa grattis och gav till och med en liten present. Även undersköterskan Lina bjöd henne på ett äpple för att fira dagen. Vårdboendet är fint, men personalen är mestadels ganska avståndstagande.
Alla vet ju varför de äldre hamnar här, det är barnen som inte vill ha dem hemma längre. Maj-Britt hamnade här när sonen kom med snacket att hon behövde vila upp sig och få lite omvårdnad, men i själva verket blev hon bara till besvär för hans fru.
Lägenheten var hennes, och det var först senare som sonen övertalade henne att skriva över den på honom. Han lovade dyrt och heligt att allt skulle fortsätta som förut, men genast när hon skrivit över lägenheten flyttade hela familjen in hos henne. Snart startade konflikterna med svärdottern.
Inget var någonsin riktigt, maten fick kritik, hon anklagades för att inte städa ordentligt efter sig och så vidare. Sonen tog Maj-Britts parti lite först, men slutade snart och började själv höja rösten. Efter ett tag märkte hon hur de viskade med varandra och tystnade så fort hon kom in i rummet.
Så en morgon förde sonen på tal att hon behövde åka iväg och vila lite. Hon tittade honom rakt i ögonen och frågade bittert:
Ska du sätta mig på ålderdomshem nu, pojk?
Han rodnade, tog på sig och svarade undvikande:
Men mamma, det är ju bara ett rekreationshem. Du är där någon månad och sen kommer du hem igen.
Han körde henne dit, skrev på papperen snabbt och försvann stressat, med löften om att snart komma tillbaka. Han dök bara upp en gång, tog med sig två äpplen och två apelsiner, frågade hur hon hade det och försvann nästan innan hon hunnit svara.
Nu har Maj-Britt bott här i över två år.
Efter en månad utan att sonen hämtat henne, ringde hon hem till lägenheten. Främmande människor svarade i telefon, och det visade sig att sonen sålt bostaden. Det var omöjligt att få reda på var han tagit vägen. Hon grät några nätter, men visste ändå att ingen skulle ta med henne hem igen. Tårarna hjälpte inte. Det värsta var ändå hur hon på sitt eget samvete offrade sin dotter för att göra sonen nöjd.
Maj-Britt växte upp på landet och gifte sig med sin klasskamrat Per. De hade ett stort hus och levde beskedligt, men hungrade aldrig. En gång kom Pers vän från Stockholm och berättade om livet där högre löner och lägenhet direkt.
Per tände på och övertalade Maj-Britt att sälja allt och flytta till stan. De fick verkligen en lägenhet snabbt, köpte möbler och en gammal Volvo. Men på vägen till jobbet krockade Per med bilen och gick bort redan andra dagen på sjukhuset.
Efter begravningen stod Maj-Britt ensam kvar med två små barn. För att klara sig gick hon ut varje kväll och städade trapphus. Hon hoppades barnen skulle hjälpa till när de blev stora, men det blev inte så.
Sonen hamnade i trubbel, och hon fick låna pengar för att han inte skulle hamna i finkan. Det tog henne två år att betala tillbaka. Dottern, Saga, gifte sig och fick barn. Under deras första år tillsammans gick allt bra, men sedan blev sonens hälsa sämre. Hon tvingades sluta jobba och fara runt till olika sjukhus, men ingen läkare hittade vad det var.
Till slut upptäcktes en ovanlig sjukdom som bara kunde behandlas på ett enda institut, där väntetiden var lång. Medan Saga sprang mellan sjukhusen lämnade hennes man henne, men åtminstone lät han henne behålla lägenheten. På en avdelning mötte saga en änkling vars dotter hade samma diagnos.
De blev ett par efter ett tag. Fem år senare blev han sjuk och behövde operation. Maj-Britt hade pengar sparade, tänkta att ge sonen till bostadsinsats, men när dottern bad om hjälp, vägrade Maj-Britt det kändes fel att lägga pengar på en främmande man när sonen behövde dem. Dottern blev djupt sårad och sa på väg ut:
Du är inte min mamma längre. När livet blir svårt, räkna inte med mig.
Sedan dess, i tjugo år, har de inte kontakt.
Saga lyckades ordna operationen åt sin man ändå, och med barnen flyttade de till havet. Nu, när Maj-Britt ser tillbaka, önskar hon ofta att hon valt annorlunda, men gårdagen kan inte göras om.
Maj-Britt reser sig långsamt från bänken och börjar röra sig mot boendet. Plötsligt hör hon:
Mamma!
Hjärtat fladdrar till. Hon vänder sig långsamt. Dottern. Saga. Hon tappar nästan balansen, men Saga springer fram och tar emot henne.
Äntligen har jag hittat dig, mamma Brorsan vägrade ge mig adressen, men när jag hotade med att dra honom inför rätta för att ha sålt lägenheten utan ditt samtycke tystnade han direkt
De sätter sig tillsammans i korridoren.
Förlåt mig, mamma, att det tog så här lång tid. Först var jag arg, sen sköt jag bara upp det, och till slut vågade jag inte. Men förra veckan drömde jag om dig du gick ensam genom skogen och grät.
När jag vaknade var det så tungt i hjärtat. Jag berättade allt för min man, och han sa åt mig att jag skulle åka och be om förlåtelse. När jag kom till din gamla adress bodde där en helt annan familj. Det tog tid, men till slut hittade jag din adress via brorsan. Nu är jag här. Nu följer du med mig hem. Vet du vilket hus vi har? Ett stort, precis vid havet. Och min man har sagt, om din mamma har det svårt ta henne direkt till oss.
Maj-Britt kramar om dottern och gråter men nu är det tårar av lycka.
Hedra din far och din mor, så att du får leva länge på jorden, som Herren din Gud har gett dig.
