Anna Persson satt på bänken i sjukhusparken och grät. Idag fyllde hon 70 år, men varken sonen eller dottern hade kommit eller hört av sig. Det var bara rumskamraten, Eva Svensson, som gratulerade och gav henne en liten present. Och undersköterskan Maja bjöd på ett äpple för att fira hennes födelsedag. Äldreboendet var fint, men personalen visade mest likgiltighet. Alla visste ju varför gamlingarna hamnade här – barnen placerade sina föräldrar för att slippa ansvaret när de blivit en börda. Och Anna blev också skjutsad hit av sin son, enligt honom för att vila upp sig och få vård, men egentligen blev hon bara ivägen för svärdottern. Det var ju Annas lägenhet, men sonen lyckades övertala henne att skriva över den på honom. När han bad henne skriva på pappren, lovade han att allt skulle vara som förut, men snart hade hela hans familj flyttat in och bråken med svärdottern började. Hon var alltid missnöjd, maten var fel, badrummet smutsigt, och till slut stod inte ens sonen upp för Anna längre. Sedan började han själv höja rösten. Anna märkte att de viskade bakom hennes rygg och när hon klev in i rummet tystnade de. En morgon tog sonen upp att hon behövde vila och få behandling. Hon såg honom i ögonen och frågade bittert: — Sätter du mig på hemmet, min son? Han rodnade och mumlade: — Nej mamma, det är bara ett bättre äldreboende. Du får vila i en månad, sen får du komma hem igen. Han skjutsade henne dit, skrev på alla papper fort och åkte sedan iväg med löfte om att snart återkomma. Han dök bara upp en gång med två äpplen, två apelsiner, frågade snabbt hur det var och försvann direkt. Nu har hon bott här i två år. Månaden gick, och sonen kom aldrig. Hon ringde hem, men det svarade främmande människor – det visade sig att sonen sålt lägenheten och nu visste ingen var han tagit vägen. Anna grät några nätter, men insåg att hon aldrig skulle få komma hem igen. Så what’s the point att gråta längre? Sårast gjorde det att hon för länge sedan sårat dottern för att värna om sonens lycka. Anna var uppväxt på landsbygden, gifte sig med Peter, sin barndomsvän. Stort hus, litet jordbruk. De levde inte rikt men de svalt aldrig. En granne från staden övertalade Peter att flytta till Stockholm där jobb och bostad fanns. Peter blev eld och lågor, sålde allt och flyttade med Anna och barnen. Lägenhet fick de direkt, köpte möbler och en gammal Volvo. I den Volvon omkom Peter i en trafikolycka. Anna blev ensam med två barn, tvingades städa trapphus på kvällarna för att klara ekonomin. Hon hoppades barnen skulle hjälpa henne när de växt upp. Men det gick inte som hon önskat. Sonen hamnade snett, Anna fick låna pengar för att försvara honom och betalade skulder i två år. Dottern Disa gifte sig, fick barn, men när sonen blev sjuk fick hon sluta arbeta för att vårda honom. Diagnosen dröjde, och till slut hittade de ett sjukhus där han kunde behandlas – lång kö dock. Medan Disa körde sonen mellan sjukhus och kliniker, lämnade hennes man henne – men hon fick behålla lägenheten. På sjukhuset träffade hon en änkling med ett barn med samma diagnos. Kärlek uppstod och de flyttade ihop. Fem år senare blev han sjuk och behövde en dyr operation. Anna hade pengar, ville ge dem till sonen som handpenning till en bostad. När dottern bad om hjälp, tyckte Anna att pengarna behövdes bättre inom familjen, och sa nej – då blev Disa väldigt sårad och sa att Anna inte längre var hennes mamma, att hon aldrig mer skulle hjälpa henne. Sedan dess, i tjugo år, har de inte haft kontakt. Disa lyckades rädda sin make och de flyttade till västkusten med sina barn. Om Anna kunnat göra allt ogjort hade hon agerat annorlunda, men det är för sent att ångra sig. Anna reste sig sakta från bänken och gick långsamt mot boendet. Plötsligt hörde hon: — Mamma! Hjärtat hoppade till. Hon vände sig sakta om. Dottern. Disa. Benen vek sig men Disa hann fram och tog emot henne. — Äntligen har jag hittat dig… Brorsan ville inte ge ut adressen, men jag hotade med domstol eftersom han sålt din lägenhet olagligt – då ändrade han sig snabbt… De gick in och satte sig i hallen. — Förlåt mamma att jag låtit det gå så lång tid. Först var jag arg, sedan sköt jag upp det, skämdes. Men förra veckan drömde jag om dig – att du gick ensam och grät i en skog. När jag vaknade var det tungt i själen. Jag berättade allt för min man och han sa: ”Åk och försonas.” Jag kom fram till adressen men där bodde nya människor som inget visste. Lång tid letade jag efter brorsans adress, och till slut fann jag dig. Nu får du följa med mig hem. Vi har ett stort hus vid havet, och min man har sagt att om din mamma har det svårt – ta hit henne. Anna föll tårögt i dotterns famn, men nu rann lyckotårarna. Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.

Anna Svensson satt ensam på bänken i den lilla trädgården utanför äldreboendet och tårarna rann tyst nerför kinderna. Hon fyllde sjuttio idag, men varken sonen eller dottern hade kommit eller ens ringt för att gratulera henne.

Visserligen hade hennes rumskamrat, Birgitta Larsson, önskat grattis och till och med gett henne en liten present. Dessutom hade undersköterskan Malin bjudit henne på ett svenskt äpple för att fira. Boendet var fint, ordnat och rent, men personalen var i allmänhet avståndstagande och upptagen.

Alla visste varför de äldre hamnade här. Barn som inte längre mäktade med ansvaret lämnade sina föräldrar. Och Anna själv hade förts hit av sonen Erik, med förevändningen att hon skulle få vila upp sig och återhämta sig. Egentligen var hon bara ett hinder hemma.

Lägenheten var hennes, tills Erik övertalade henne att skriva över den på honom. Han lovade, öga mot öga, att hon alltid skulle få bo kvar som förut. Men så fort papperen var påskrivna, flyttade hela hans familj in. Konflikten med svärdottern började omedelbart. Inget var rätt maten, hygienen, slarv i badrummet, klagomål på allt möjligt. Erik försvarade henne i början men slutade snart, började själv höja rösten och frysa ut henne. Hon anade efter ett tag att de ofta viskade om något och tystnade så fort hon klev in.

En morgon tog Erik upp att hon borde njuta av lite vila och hämta krafter. Hon såg honom djupt i ögonen och frågade, bittert:

Erik, lämnar du mig på ett hem nu?

Han rodnade, blev nervös och svarade försiktigt:

Nej mamma, det här är ju bara ett slags vårdhem. Du stannar en månad, sedan får du komma hem igen.

Så kom hon hit. Han skrev snabbt under alla papper och skyndade sig sedan iväg. Han lovade att komma tillbaka snart. Han dök bara upp en enda gång, kom med två äpplen och två apelsiner, frågade snabbt hur hon hade det och rusade sedan vidare innan hon hann svara.

Nu hade hon bott här i över två år.

När en månad gick och Erik inte dök upp, ringde hon hem. En okänd röst svarade det visade sig att han sålt lägenheten. Ingen visste var han fanns nu. Anna grät i flera nätter, men till slut rann tårarna ut. Ingen skulle komma och hämta hem henne, varför gråta mer? Särskilt smärtsamt var det dock att hon en gång i tiden hade sårat sin dotter för att gynna sonen.

Anna hade vuxit upp i en liten by i Dalarna. Hon gifte sig där med sin skolkamrat, Per. Deras hus var stort, de hade höns och potatisland. Ekonomin var knapp, men barnen hade alltid mat. En dag kom Pers kusin på besök från Stockholm och berättade om storstadens möjligheter höga löner, bättre boende. Per lät sig dras med; till slut sålde de allt och flyttade. Väl framme stämde kusinens löften, lägenheten ordnades direkt. De köpte möbler och en gammal Volvo.

Men Per råkade ut för en trafikolycka med bilen och dog efter två dygn på sjukhus. Kvar stod Anna ensam med två barn. För att försörja familjen städade hon trapphus om kvällarna. Hon hoppades barnen skulle växa upp och hjälpa till, men så blev det inte.

Erik hamnade i trubbel, och Anna fick låna pengar för att rädda honom från fängelse. Det tog två år att betala tillbaka skulderna. Dottern Agnes gifte sig, fick barn. I början allt bra, men sonen blev ofta sjuk, Agnes fick sluta sitt arbete för att springa runt på sjukhus. Läkarna kunde inte ställa diagnos, tillslut hittade de en ovanlig sjukdom, som bara kunde behandlas på ett enda sjukhus i landet där var köerna enorma. Under tiden lämnade Agnes man henne, men åtminstone fick hon behålla lägenheten.

En dag på sjukhuset träffade hon en änkling vars dotter hade samma sjukdom. De blev förälskade, flyttade ihop. Fem år senare blev han sjuk, behövde en kostsam operation. Anna hade sparat pengar och tänkte ge dem till Erik, som handpenning till hans nya lägenhet. När Agnes bad om hjälp, vägrade Anna pengarna borde gå till sonen. Det sved, men hon stod fast. Agnes grät, sa att Anna inte längre var hennes mamma, och bad henne aldrig söka kontakt när det blev tufft.

Det hade gått tjugo år utan någon kontakt. Agnes botade sin man och de tog barnen med sig och flyttade till västkusten, nära havet. Anna tänkte ofta, om hon bara kunde vrida tillbaka tiden, skulle hon välja annorlunda. Men det gick inte.

Anna reste sig långsamt från bänken och började gå mot boendet. Plötsligt hörde hon sitt namn:

Mamma!

Hjärtat bultade hårt. Hon vände sig långsamt om. Dottern. Agnes. Annas ben vek sig nästan, men Agnes hann fånga henne och hålla om henne.

Äntligen har jag hittat dig Erik ville inte ge mig adressen, men jag hotade med att gå till domstol för den där olagliga försäljningen. Då blev han tyst

De gick in tillsammans och satte sig i lobbyn.

Förlåt mig, mamma, för att jag dröjt så länge. Först var jag arg, sen var jag feg, och skämdes så. Men förra veckan drömde jag om dig. Du gick ensam i en mörk skog och grät. Jag vaknade, det kändes så tungt i hjärtat. Berättade för min man och han bara sa “åk, prata med din mamma”. Jag kom till gamla adressen, det bodde nya människor där. Långt om länge hittade jag Erik, fick adressen. Och nu är jag här. Du följer med mig nu. Vi har ett stort hus vid havet. Min man har sagt att om min mamma behöver mig, ska hon alltid vara välkommen.

Anna lutade sig mot dottern och började gråta men nu var det lyckotårar.

Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land Herren din Gud ger dig.