Ängeln som vägde hundra kilo och luktade billig bryggkaffe
På lekrummet på barncanceravdelningen rådde en tystnad så skör att man nästan ville tassa på tå. En tunn, spröd tystnad, som om den var blåst ur glas och alldeles för vuxen för att passa barn som knappt hunnit fylla tio. Uppgiften var enkel: rita din skyddsängel. Barnen jobbade så koncentrerat att till och med kritorna kände pressen.
För Linnea, en ung volontär med hjärtat på rätta stället, var dagen en sorts prövning. Hon var van vid kyrkofreskornas perfekta estetik, där änglar är smäckra ynglingar med guldlockar och blå ögon som en svensk sommarkväll. Linnea gick runt bland borden och beundrade: hos Olle hade ängeln ett gigantiskt svärd, hos Maja vingar fluffiga som sockervadd. Allt var nästan för ordentligt, rörande och… såg nästan likadant ut.
Tills hon kom fram till Tove.
Tove var sju år. Hennes huvud var lika slätt som en biljardboll efter sista cellgiftsbehandlingen, och huden så ljus att man trodde den skulle gå sönder om man tittade för länge. Hon ritade mycket noggrant, med tungan utstickande i mungipan.
Linnea sneglade över Toves axel och fick anstränga sig för att inte flämta.
På pappret tronade en märklig figur. En kraftigt byggd, rundlagd man han tog nästan upp hela arket. Inga vingar. Istället en väldig mage inpressad i något vitt, ett skalligt huvud likt ett potatisland på våren, och enorma, sneda glasögon som hängde på näsan som en knapp.
Tove, vad ritar du? sa Linnea försiktigt och satte sig på huk bredvid. Vi skulle ju rita änglar.
Det ÄR en ängel, svarade Tove lugnt men bestämt, utan att flytta blicken från magens omfång.
Men… han är ju lite annorlunda. Och har inga vingar? Och, eh väldigt stor?
Han har vingar, protesterade Tove. Fast han har de under förklädet. De blir ju smutsiga annars. Det blir stökigt här.
Linnea log med ett snett vuxenleende. Ja, den där barnfantasin alltså
Från korridoren brukade man ofta höra ett tungt, rosslande andetag. Kom närmare och närmare, som ett långsamt inkommande X2000-tåg. Dundrande steg som fick heltäckningsmattan att vibrera.
Dörren till lekrummet gled upp med en suck. Där stod han.
Bengt Hammar, överläkare på intensiven. En koloss till man bred, stor, med trippelhaka och ständigt för kort vit rock. Hans ansikte glänste av svett i ett ansträngt begrepp mellan beige och blått. Glasögon av dyraste plast gled hela tiden ner på nästippen, och han knuffade upp dem med ett köttigt finger. Doften han spred omkring sig var ett smörgåsbord av tobaksrök, grovsvett och billig bryggkaffe, uppvärmd tre gånger om. Han hade bott i jourrummet tre dygn i sträck, på en soffa som sett bättre dagar.
Linnea såg bara en utarbetad, ovårdad gubbe som borde varit pensionerad eller åtminstone tagit en dusch.
Jaha, konstnärer! dundrade Bengt med basröst direkt från maggropen. Lever vi än?
Ja, doktorn! ljöd svaret i olika nivåer av energi.
Han klampade mellan borden och vilade då och då en hand på barnens stolsryggar.
Vid en blek pojke med dropp stannade han. Lade sin stora hand på barnets panna.
Kämpa på, hjälte, mumlade han. Provsvaren har kommit. Vi fixar det.
Sen gick han till Tove. Linnea såg hur Toves ögon tindrade. Hon sträckte upp armarna mot denne enorma, tobaksdoftande man.
Ritar du? frågade han. Och bakom glasens yta såg Linnea plötsligt något annat än trötthetsdimmiga ögon där fanns ett djupt, klarblått ljus av för lite sömn och för mycket ansvar.
Dig, viskade Tove.
Bengt fnös, rättade till glasögonen.
Du får tänka på pappret, det spricker om du ritar hela mig!
Just då ylade maskinerna till i korridoren. Ett ilsket alarmskrik.
Bengts energi förändrades ögonblickligen. Ingen mer pustande eller vaggande. Med oväntad smidighet snodde han runt och rusade ut.
Sitt stilla! röt han från korridoren. Elin, ta akutväskan!
Linnea satt kvar, händerna hårt pressade mot hjärtat. Bakom väggen var det full aktivitet snabba order, plingande verktyg, hans röst: inte längre varm utan som härdat stål.
Andas, nu då! Kom igen! Håll dig kvar! Andas!
Där fanns både bön och befallning. Linnea slöt ögonen. Hon var rädd.
Fyrtio likadana minuter gick långsamt som islossning. Lekrummet var helt tyst, ingen ritade. Alla stirrade mot dörren.
Den öppnades till slut. Bengt klev in, höll sig i dörrposten. Helt genomsvettig, förklädet mörkt av svett, ett rött märke på ärmen. Han tog av sig glasögonen, gnuggade ögonen med handen, smetade ut tröttheten i hela ansiktet. Sedan sjönk han tungt ner på en liten barnstol, som genast pep i protest.
Det gick, kved han ut mot taket. Han sover.
Linnea såg på honom. Plötsligt var det som om någon tagit bort en immig glasruta framför ögonen på henne.
Hennes blick fastnade på Toves klumpiga, charmiga teckning. Sedan på den verkliga Bengt.
Där fanns inget överflödigt fett eller svett att se längre. Bara en väldig massa. En fast punkt av godhet, tillräckligt tung för att hålla kvar de sköra barnasjälarna på jorden, när de var på väg att släppa taget. En klassisk guldvingad ängel hade blåst bort för länge sedan. Det krävdes en sådan här massiv, jordnära och doftande av kaffe, som fångade livet med sina björnfamnar och utandades: “Jag släpper er inte.”
Hans blanka hjässa glimmade i lysröret som en gloria ingen gyllene, utan en sliten, svettig av arbete.
Tove gled ner från stolen, stegade bort till Bengt, grep tag om hans tjocka ben längre upp nådde hon inte.
Jag sa ju, viskade hon och såg Linnea i ögonen med vuxen blick. Han gömmer vingarna. Så vi inte fryser.
Bengt lät sin stora hand vila på Toves kala hjässa.
Fingrarna darrade.
Håll ut, älsklingar, viskade han. Bara lite till.
Linnea vände sig mot fönstret, för hon orkade inte se mer.
Tårarna de hon varit så rädd för kom ändå. Hon grät för sin egen blindhet. Hon hade letat efter skönhet på fel ställen, i glans och fulländning, när Skönheten satt framför henne på en knarrande barnstol, svettig och andfådd tung, osnygg och heligast i hela världen.
