Ängeln som vägde hundra kilo och doftade billig kaffe
I lekrummet på onkologavdelningen rådde en sällsam tystnad, bara bruten av prasslet från papper och knarrandet av tuschpennor. Det var en särskild sorts tystnad spröd som is om våren. Fylld av alltför mycket vuxet allvar hos barn som knappt hunnit fylla tio år. Uppgiften var enkel: rita sin skyddsängel. Barnen ansträngde sig verkligen.
För Irena, den unga volontären, blev den där dagen en prövning. Hon var van vid “rätt” sorts skönhet kyrkfreskernas estetik, där änglar var ljusa och lätta ynglingar med gyllene lockar och himmelsblå ögon. Irena gick runt borden, förtjust: hos Emil hade ängeln ett väldig svärd, hos Tindra var vingarna så fluffiga som moln. Allt var kanoniskt, gripande och ganska likartat.
Sedan gick hon fram till Märtha.
Flickan var sju år, och hennes huvud var slätt som ett fågelägg efter senaste cellgiftsbehandlingen. Huden så tunn att ådror lyste igenom. Märtha ritade målmedvetet, tungan i mungipan.
Irena böjde sig över henne och måste hejda ett förvånat andetag.
Istället för någon himmelsk sändebud såg man på pappret något besynnerligt: en rund, tung man. Han tog upp nästan hela sidan. Han hade inga vingar. Men han hade jättemage intryckt i något vitt, ett skalligt huvud som liknade en potatis, och stora sneda glasögon, nyckfullt vilande på näsan.
Märtha, vem är det? frågade Irena försiktigt och gick ner på knä. Vi ritar ju änglar.
Det är en ängel, svarade flickan lågt, men övertygat, medan hon noggrant vita in magen på sin bild.
Men… han är lite annorlunda. Varför har han inga vingar? Och… varför är han så stor? frågade Irena varsamt.
Han har vingar, motsade Märtha. Han gömmer dem under rocken. Så att de inte ska bli smutsiga. Det kan bli rätt skitigt här.
Irena log överseende. Ja, barnens fantasi…
På avdelningen hördes ofta tunga, väsande andetag ute i korridoren, närmande sig långsamt nästan som ljudet av pendeltåget vid Slussen. Schlap, schlap. Tunga steg, så golvet nästan tycktes darra.
Dörren till lekrummet öppnades och där stod han.
Patrik Sjöberg, överläkare på intensiven. Han var enorm. Överviktig, med trippelhaka och för evigt öppen rock som var för liten. Ansiktet glansigt av svett i ett jordigt tonläge. Glasögonen ständigt halkandes neråt och justerades reflexmässigt med ett korvfingrat pekfinger. Han luktade tobak, svett och starkt, billigt bryggkaffe. Tredje dygnet sov han nu på vaktmästarsoffan på personalrummet.
Irena såg bara en trött, ovårdad man, som borde varit pensionär eller i alla fall ta en dusch.
Nå, konstnärer? lever vi? basunerade han ut, en röst djup från magens botten.
Vi lever, doktor! svarade barnen i en brokig kör.
Han rörde sig tungt bland stolarna, ibland stöttande sig mot ryggstöden.
Han stannade vid en blek pojke med dropp och lade sin enorma hand på pojkens panna.
Kämpa på, hjälten. Provsvaren har kommit. Det här fixar vi.
Sedan gick han mot Märtha. Irenas såg hur flickans ögon tändes. Hon räckte ut armarna mot den tunga, tobaksdoftande mannen.
Du ritar? frågade han. Och bakom de tjocka glasen mötte Irena plötsligt inte slitna ögon, utan ett bottenlöst, sömnlöst blått ljus.
Dig, viskade Märtha.
Han fnös och sköt upp glasögonen.
Mig behöver du inte rita. Pappret skulle spricka.
Då ljöd larmet där ute på korridoren. Ett skarpt, gällt pip.
Patrik Sjöberg förändrades med ett ryck. Ingen andnöd, inget släp anymore. Han snodde runt med ovanlig smidighet och rusade ut.
Alla sitter kvar! röt han utifrån. Lena! Akutväskan! Fort!
Irena blev kvar, händerna hårt tryckta mot bröstet. Det blev oroligt på andra sidan korta order, klirrande metall och överläkarens bas nu inte längre vänlig, utan järnhård.
Andas! Kom igen nu! Stanna hos oss! Andas!
Det skriket var skräckinjagande.
Bön och order i samma ton. Irena slöt ögonen. Hon var rädd.
Det gick fyrtio minuter. Oändliga, utdragna som seg kola. I lekrummet var det tyst, barnen slutade rita och stirrade mot dörren.
Dörren öppnades. Patrik Sjöberg kom in, höll sig i dörrkarmen. Han var blöt, rocken ännu mörkare av svett, blodfläck på ärmen. Glasögonen avtagna; han torkade ögonen med handen, smetade ut tröttheten i hela ansiktet. Sedan sjönk han, uppgivet, ned på en liten barnstol som gnällde beklämmande.
Det gick. Han sover nu, flåsade han i tomheten.
Irena såg på honom. Som om någon rivit bort den grumliga slöja hon haft för ögonen, såg hon plötsligt allt.
Hon såg på Märthas teckning, på den tafatta, tjocke figuren. Och tillbaka på verklighetens Patrik.
Ingen såg längre fläsk eller svett, bara tyngd. En enorm tyngd av kärlek den slags nödvändig massa som krävs för att hålla dessa sköra barnasjälar kvar vid jorden när de annars skulle sväva iväg. En guldvingad ängel hade varit för fjäderlätt han skulle lyfts med dem bort.
Här behövdes en sådan som honom: tung, jordnära och kaffeosande, någon som fångar flyende liv med björnbamsens nävar och vaskar: Jag släpper inte!
Hans skalliga hjässa glänste under taklampan som en gloria. Fast inte av guld utan arbetsam, svettig, sliten.
Märtha gled ned från stolen, tog sig fram och kramade om läkaren kring hans runda lår högre nådde hon inte.
Jag sade ju det, sa hon lågt och såg på Irena med vuxna ögon: Han gömmer vingarna. Så att inte vinden ska blåsa hit in.
Patrik lade den stora handen på hennes kala hjässa.
Hans fingrar darrade.
Håll ut, kära ni, viskade han. Snart så.
Irena vände sig mot fönstret, orkade inte se mer.
Tårarna, som hon fasat för, kom ändå. Hon grät av skam för all sin blindhet. Sött och glans hade hon sökt efter men Skönheten själv satt där på en trasig barnstol och torkade svetten med rockärmen: tung, oansenlig och det allra heligaste på jorden.
