När Linda steg in i lägenheten såg hon genast sin svärmors skor mitt i hallen. Det var tydligt att det inte skulle bli någon vila den här kvällen.
Elin Margareta dök upp från köket med en blick som en åklagare inför rätten.
Var du hos den där dumma gamla tanten igen? frågade hon. Och hemmet, din man, barnet allt det kan du strunta i? Bra att jag kom förbi. Annars hade de väl suttit här och svultit.
Elin Margareta, Niklas visste att jag skulle bli sen. Jag lagade middagen, han behöver bara värma upp den. Han klarar sig fint utan er hjälp, svarade Linda.
Under de tio år hon varit gift med Niklas hade hon vant sig vid att svärmodern alltid var missnöjd med något, och hon reagerade knappt på hennes ord längre. Det var som att lyssna på en radio som surrade från morgon till kväll.
Men i början hade det varit svårt. Elin Margareta var Lindas andra svärmor. Den första Anna Birgitta hade varit en taktfull kvinna. Hon blandade sig aldrig i sonens familj, gav inga oombedda råd och trängde sig aldrig på.
Men när det behövdes, var hon alltid där. Linda mindes hur svärmodern satt uppe om nätterna med tre månader gamla Emma när barnet blandat ihop dag och natt, hur hon kom och hämtade sin barnbarn för att gå ut och sa till Linda:
Gör ingenting nu, bara sov. När Daniel kommer hem lagar han middagen själv.
När Emma fyllde fem år hände en olycka på Daniels arbete, och Linda blev änka.
Anna Birgitta, som förlorat sin enda son, lämnade inte svärdottern och barnbarnet ensamma i den svåra tiden. De första tre månaderna efter förlusten bodde de till och med tillsammans och stöttade varandra.
Linda erbjöd Anna Birgitta att fortsätta bo hos dem, men hon flyttade tillbaka till sin egen lägenhet:
Linda, du är bara tjugoåtta. Du är en ung kvinna, du kommer hitta lyckan igen. Ska jag stå i vägen för det?
Tre år senare gifte Linda om sig med Niklas. Men hon glömde inte Anna Birgitta. Hennes egna föräldrar bodde långt borta, så den första svärmodern blev som en mor för henne, och Emma älskade sin mormor över allt.
Därför chockades Linda av Elin Margaretas beteende, som om hon hade rätt att bestämma i hennes hem som om hon ägde det.
Efter det första besöket bad hon sin man att förklara för hans mor att hon bara var gäst här och att hon borde fråga innan hon kom och uppföra sig därefter.
När Elin Margareta sa att hon bara ville hjälpa och handlade av god vilja, svarade Linda:
Jag är inte arton år längre. Redan när jag flyttade hemifrån för att plugga klarade jag mig själv.
Och efter att ha gift mig och bott med min man i sju år behöver ingen lära mig att laga mat eller städa. Jag kan lära ut en del själv.
Kanske borde jag komma till er, Elin Margareta, och gå igenom lägenheten med en vit handduk spela inspektör.
Niklas stod på sin frus sida, och om hans mor ibland tappade bort sig, pratade han med henne själv.
Så småningom lärde sig Elin Margareta att hålla sig borta från hur Linda skötte hushållet och uppfostrade barnen. När Linda fått en son ett år efter sitt andra giftermål höll svärmodern sig tillbaka med råd. Men hon längtade efter att ge dem!
Problemet var att Elin Margareta hade en väninna som ständigt berättade hur hon uppfostrade sin yngre sons fru.
Självklart ville Elin Margareta också ha något att berätta, men hon hade inget att skryta om. Fast hon hade en liten utväg hon klagade ständigt på att Linda besökte Anna Birgitta och hjälpte henne.
Det vore en sak om den gamla tanten var släkting! När Emma var liten skickade Linda henne till mormorn på sommaren det var ju bra.
Men nu är flickan vuxen och pluggar, och Linda åker dit hela tiden. Det har gått år! Ändå åker hon dit flera gånger i veckan, sa hon till sin väninna.
Det senaste året hade Linda verkligen varit hos sin första svärmor oftare. Elin Margareta kallade Anna Birgitta för gammal, trots att hon bara var sju år äldre än hon själv.
Men sorg gör inte ung, och sjukdom förskönar inte. Anna Birgitta hade förändrats mycket. Linda besökte henne på sjukhuset och hemma.
Du slösar familjens pengar på en främling, förebrådde svärmodern.
Oroa er inte, Elin Margareta. När Anna Birgitta blev sjuk sålde hon sitt sommarhus, så hon har råd att betala för vården. Hon behöver inte låna av er, svarade Linda.
När Anna Birgittas tillstånd försämrades ordnade Linda en hemtjänst och tog ledigt för att vara hos henne halva dagarna när Niklas var på jobbet och sonen i skolan.
Men till slut kunde inte ens det hjälpa Anna Birgitta gick bort.
Då visade Elin Margareta plötsligt stort intresse för arvet efter den första svärmodern.
Hon sålde sommarhuset, men hon kunde inte ha spenderat alla pengar på ett år. Och hon hade en bra pension säkert hade hon sparat.
Och hennes tvåa går väl till arvingarna, funderade Elin Margareta, men vågade inte fråga Linda hon var rädd.
Istället ställde hon frågan till sin son, och svaret gjorde henne inte glad.
Vem är testamentet skrivet till? Naturligtvis Emma hon är hennes riktiga barnbarn.
Och Linda, sprang hon runt och ställde till det för ingenting? undrade modern. Så typiskt! Jag kan tänka mig hur hon gråter nu!
Oroa er inte för mig, sa Linda till sin svärmor. Jag har länge vetat att Anna Birgitta skulle lämna allt till Emma. Jag gick faktiskt med henne till notarien för ett år sedan.
Varför sprang du då omkring henne om du visste att du inte skulle få något? undrade Elin Margareta. Emma kunde ha skött henne.
Jag skulle kunna förklara, men jag tror inte ni skulle förstå, svarade Linda.
I sinom tid ordnades arvet, och Emma fick alla papper på lägenheten och insättningen.
Det bestämdes att medan hon pluggade och bodde i studentboende skulle lägenheten hyras ut, och pengarna skulle gå till hennes konto.
När Emma tagit examen kunde hon själv välja flytta tillbaka till hemstaden eller stanna kvar där hon var. Då kunde hon sälja lägenheten och köpa en ny.
När Elin Margareta hörde att lägenheten skulle hyras ut, föreslog hon:
Varför låta främlingar bo där? De kanske förstör något. Låt Sofia bo där istället.
Sofia, Elin Margaretas yngre dotter, var trettiofem och bodde fortfarande hemma. Hon var snygg, hade en bra figur, högskoleutbildning och ett jobb
