**En andra chans**
“Annika, ska du hem nu?” frågade min vän Lisa otåligt och knackade med sina välmanikyrerade naglar mot skrivbordet.
“Nej, jag stannar lite. Min man ska hämta mig,” ljög jag utan att blinka.
“Okej, som du vill. Vi ses imorgon.” Lisa vaggade ut ur kontoret med en lätt sväng i höfterna.
En efter en lämnade kollegorna sina arbetsplatser. Utanför hördes skyndsamma steg och klackar som klapprade mot golvet. Jag tog mobilen och funderade. *Han har väl redåg hällt i sig ett par öl och ligger framför tv:n med magen i vädret.* Jag suckade och tryckte på samtalet. Efter tre långa signaler hörde jag ljudet av en igångsatt tv, och sedan kom Roberts röst:
“Hördu?”
“Robbe, det regnar ute och jag har mockastövlar på mig. Kan du inte hämta mig?”
“Älskling, förlåt, jag visste inte att du skulle ringa. Jag har druckit öl. Ta en taxi,” sa han.
“Som vanligt. Vad annat kan man vänta sig? När du friade lovade du att bära mig i famnen, minns du det?”
“Älskling, gullet, fotbollen…” I luren hördes supporterskrik, och jag lade på.
De tiderna var förbi då han väntade utanför kontoret. Då hade han ingen bil, men ändå kom han varje dag. Jag suckade, stängde av datorn, tog på mig jackan och lämnade rummet.
Ljudet av mina klackar bröt tystnaden i korridoren. Alla hade redåg gått. I entrén stod vår vice VD, Daniel Magnusson, och pratade i telefon. Lång, vältränad och klädd i en elegant svart rock såg han mer ut som en Hollywoodskådis än en vanlig kontorsanställd. Kvinnorna viskade om att han var ogift.
Jag brukade skämta om att det måste vara något fel på honom, eftersom en sån kille fortfarande var singel.
“Han dejtar någon modell. Glömt vad hon heter. Hon dyker ständigt upp i tidningarna,” sa Lisa, som kände till alla skvaller.
Robert var lika stilig en gång i tiden. Han kunde dra trettio armhävningar i sträck på gårdens pull-up bar. Men sedan… blev han lat, började dricka för mycket öl och fick mage. Varje kväll när jag kom hem väntade samma syn: Robert på soffan med en ölburk på golvet.
Jag var precis vid dörren när en mjuk barytonröst fick mig att rysa:
“Annika, du är sen idag.”
“Jag trodde min man skulle hämta mig, men det gick inte,” svarade jag med ett leende och vände mig om.
Daniel stoppade mobilen i rockfickan och kom fram.
“Jag kan skjutsa dig.” Han öppnade dörren och lät mig gå före.
“Nej, tack, jag tar en taxi,” protesterade jag svagt. Utanför stannade jag och såg på pölarna och mina mode medvetna mockastövlar. Våren kom, och regnet följde direkt efter snön.
“Betrakta det som en beställd taxi.” Daniel tog mig under armen och ledde mig till sin SUV. Hur kunde jag säga nej? Synd att ingen kollega såg – de skulle ha blivit avundsjuka. Det fanns gott om kvinnor som ville ha honom.
Han öppnade dörren åt mig, och jag hoppade lätt upp i det höga säHon klev in i bilen med ett leende, och för första gången på länge kände hon att livet kanske ändå kunde bli annorlunda.
