**Andra chansen**
Jag, Erik Andersson, har alltid haft min mormor Astrid Elisabet. Hon var en vanlig tant med sina små svagheter och brister. Men jag älskade henne oreserverat. Min far minns jag inte, fast mormor brukade säga att det var bättre så. När jag frågade varför, svarade hon bara: “Du förstår när du blir större.” Så jag växte upp, ställde inga fler frågor och försökte lista ut allt själv.
När jag var fem år tog mormor mig till sig. Sedan dess kom min mor bara och gick, mellan diverse män hon hoppades skulle bli hennes nästa make.
En dag när hon kom för att hämta mig igen, skickade mormor mig till mitt rum. Jag lekte tyst och lyssnade på rösterna från köket. Först hördes inget, men sen började min mor skrika, och mormor höjde också rösten.
“Hur länge ska det här pågå? Pojkarn behöver en mamma, inte en uppklädd flärd”, sa mormor.
“Ska jag gräva ner mig levande då? Jag letar ju efter en make och en pappa till honom”, skrek min mor tillbaka.
“Där du letar finns inga riktiga fäder. Och sällan gillar män andras barn. De överger ju till och med sina egna.”
“Du förstår ingenting… Du…”, och sedan kom orden jag inte kände betydelsen av, men jag visste att de var grymma.
Mormor blev sårad och kastade ut henne.
Hon kom in i mitt rum, spänd och irriterad, strök mig över det korta håret och lämnade sedan rummet med en smällande dörr.
Hon försvann i tre veckor, kom tillbaka antingen glad eller arg, beroende på hur det gått med hennes senaste kärlekssökande.
När hon lämnade oss luktade mitt hår och mina kläder länge av hennes parfym. Jag brukade lukta på dem och minnas.
När jag blev äldre började jag frukta hennes besök. Efteråt drack mormor hjärtdroppar med en skarp, obehaglig lukt, slamrade med porslinet och klagade över att hon fått en hjärtlös dotter som övergett sitt barn. Hon muttrade att hon inte orkade mer och att hon nästa gång skulle ge mig till henne… Jag satt i mitt rum och väntade ut stormen.
Sedan kom mormor in, satte en tallrik med varma pannkakor eller bullar på mitt bord och sa lugnande:
“Varför är du så tyst? Räddu? Oroa dig inte, jag ger dig inte bort. Och var inte arg på mig.”
Jag förstod allt och var inte arg. När jag var ledsen gick jag till mormor, och hon tröstade mig. Men hon kunde inte klaga för mig, en åttaårig pojke. Hur skulle jag kunna trösta henne? Så jag lyssnade tålmodigt och hoppades bara att lugnet skulle återvända. Och nästa dag var allt som vanligt igen, tills nästa besök.
Jag växte upp, men mormor förändrades aldrig, tyckte jag. Hon verkade stelna i samma ålder, och jag trodde det skulle bli så för alltid. När jag gick i högstadiet påminde hon mig ständigt att plugga ordentligt.
“Om du inte kommer in på universitetet blir det lumpen, och jag är för gammal för att klara det. Så om du vill att jag ska leva länge till, se till att komma in.”
Så jag ansträngde mig, kunde inte svika henne. För utöver henne hade jag ingen. Min mor hade jag glömt bort. Och motivationen var stark – mormors liv. Jag klarade studenten och kom in på universitetet. Jag tog ingen risk, valde inte någon prestigefylld utbildning, utan läste historia på budget. Jag älskade att läsa och var intresserad av ämnet.
På andra året blev jag kär i en vacker, livlig tjej som hette Elin. Hon älskade stora fester, något jag inte stod ut med. Men för Elins skull gick jag med. Mormor såg genast att jag var förälskad, suckade och väntade uppe tills jag kom hem. Jag tyckte synd om henne och försökte inte stanna för länge. Men Elin tyckte inte om det.
En kväll gav hon mig ett ultimatum – gick jag från festen skulle hon lämna mig. Jag ville inte förlora Elin, men mormor oroade sig. Hennes blodtryck, hjärtat… Till slut gick jag ändå. På vägen hem sprang jag som om någon jagade mig, arg på mormor för att hon inte bara sov. Jag var ju vuxen, inget skulle hända mig. Hon vägrade ha mobil. “För gammal för sånt. Och du är ju här”, sa hon.
När jag kom hem såg jag ljus under hennes dörr. “Varför sover hon inte?” tänkte jag irriterat och öppnade. Där låg hon på golvet med slutna ögon, en arm vriden under sig. Vatten hade spillts, och ett glas låg bredvid.
“Mormor, vad händer?” sprang jag fram.
Hon öppnade ögonen lite, försökte säga något, men munnen vreds på sned och lyddes inte.
“Bara du inte dör, jag ringer nu.” Jag fick fram mobilen.
Ambulansen kom fort. Läkaren sa att det nästan var för sent.
Jag skämdes. Jag hade inte märkt att mormor klagat på yrsel och tinnitus på sistone, tagit tabletter och hållit sig i möblerna. Om jag inte gått på fest, om jag varit hemma…
De tog henne till sjukhuset. För första gången var jag helt ensam. Varje dag gick jag dit med kycklingbuljong och saft som Elin lagat. Men hon tröttnade snart och försvann till klubben igen. Vi gjorde slut.
Efter tre veckor kom mormor hem. Hon gick försiktigt nu, små steg, som om hon var rädd att lyfta fötterna. En arm fungerade inte, och hon talade otydligt. Men jag lärde mig förstå henne.
Nu var jag som en ekorre i ett hjul: efter föreläsningar sprang jag till affären, lagade mat, hjälpte mormor, städde. Allt föll ur hennes händer. Och studierna krävde tid.
En dag kom en ung sjuksköterska med långt ljust hår. Jag trodde inte sådana fanns längre. Hon kom varje dag, gav mormor sprutor och visade övningar för armen. Hon sa att det skulle ta tid och att vi inte fick ge upp. Hon skällde på mig när jag inte tränade med mormor.
“Jag har inte tid. Handla, laga mat, plugga… Jag förstörde gröten två gånger”, erkände jag.
Lotta gick in i köket och visade hur man lagade gröt ordentligt.
“Du är så duktig. Jag kan ingenting, mormor lagade alltid mat.”
“Det ordnar sig, det är inte svårt. Jag kommer imor”Jag kommer imorgo”, sa Lotta, och från den dagen blev hon inte bara en hjälp för mormor utan också mitt hjärtas största glädje.
