– Mamma, jag vill inte gå till mormor! – skrek den sjuåriga Agnes och slet sig ur moderns grepp. – Hon tycker inte om mig! Hon tycker bara om moster Linas Anton!
– Agnes, sluta med dumheter, – suckade Elin medan hon knäppte dotterns jacka. – Mormor älskar alla sina barnbarn lika mycket.
– Inte sant! – stampade Agnes med foten. – Igår gav hon Anton glass, men inte mig!
– Du kanske hade ont i halsen? – försökte Elin hitta en förklaring.
– Nej! Hon tycker bara inte om mig för att jag inte är pappas eget barn!
Elin stelnade till med en borste i handen. Hur kunde en sjuåring veta sådant? Vem hade sagt det till henne?
– Agnes, vem har sagt det där?
– Ingen, – Agnes vände sig mot fönstret. – Jag fattade det själv. Anton säger ju att hans pappa och min pappa är bröder. Men jag vet att min pappa inte är min riktiga pappa. Min riktiga pappa bor långt borta.
Elin sjönk ner på soffan bredvid dottern med hjärtat i halsen.
– Agnes, lyssna noga nu. Pappa Henrik är din riktiga pappa. Han har älskat dig sen du var två, och mormor Birgit älskar dig också.
– Varför berättar hon då alltid om hur duktig Anton är och skäller på mig? – Tårar blänkte i flickans ögon.
Elin visste inte vad hon skulle svara. För Agnes hade rätt. Svärmodern behandlade henne helt annorlunda än sitt barnbarn från äldsta sonen.
– Älskling, vi måste gå nu, – Henrik kikade in i rummet. – Agnes, sätt på dig skorna annars blir vi sena till mormor.
– Jag vill inte till mormor! – tjöt Agnes igen. – Hon tycker inte om mig!
Henrik tittade frågande på sin fru.
– Vad är det som händer?
– Jag förklarar sen, – viskade Elin. – Agnes, klä på dig nu. Vi går alla tillsammans.
De gick genom Stadsparken under tystnad. Agnes släpade efter och snyftade ibland. Henrik bar en kasse med matvaror till sin mor medan Elin funderade på hur detta besök skulle gå.
Birgit hade alltid varit en svår kvinna. När Henrik först tog hem Elin och hennes tvååriga dotter, möttes de av kyla.
– Varför ska du ta hand om någon annans barn? – sa hon till sonen. – Hitta en riktig tjej och skaffa egna ungar.
Men Henrik var envis. Han älskade Elin och Agnes som sin egen dotter. Han gifte sig, adopterade flickan och gav henne sitt efternamn.
Birgit accepterade det, men kunde aldrig riktigt tycka om Agnes. Särskilt inte när hennes äldsta son, Lars, gav henne ett riktigt barnbarn – Anton.
– Är mamma hemma? – frågade Henrik när de ringde på dörren.
– Javisst, kom in! – hördes en röst inifrån.
Birgit öppnade och omfamnade sonen genast.
– Henrik, vad jag har saknat dig! – Hon pussade honom på kinden och nickade sedan åt Elin. – Hej, Elin.
– Hej, Birgit.
– Var är mitt barnbarn? – Birgit upptäckte slutligen Agnes, som gömde sig bakom sin pappa.
– Här är jag, – sa Agnes lågt.
– Kom in alla! – Birgit visade in dem i vardagsrummet. – Hur står det till? Henrik, du har gått ner i vikt?
– Nej, mamma, jag mår bra, – skrattade Henrik. – Elin lagar god mat.
– Det är bra. Och Agnes, hur går det i skolan?
– Bra, – muttrade Agnes.
– Agnes, svara artigt, – snäste Elin.
– Sluta nu, – viftade Birgit bort det. – Barn är barn. Anton fick ett F i matte igår. Lars satt med honom hela kvällen.
– Agnes får nästan alltid A i matte, – sa Henrik stolt.
– Så flitigt, – sa Birgit torrt. – Lars och Anton kommer hit senare. Han har saknat sin farbror.
Elin såg Agnes ansikte mörkna. Flickan förstod mycket väl att mormor längtade mer efter ena barnbarnet.
– Mamma, minns du när Agnes var här förra månaden? – sa Henrik. – Hon läste upp en dikt för dig.
– Jo, det minns jag, – nickade Birgit. – Fin dikt.
– Vill du höra en till? – frågade Agnes försiktigt.
– Gärna.
Agnes ställde sig mitt i rummet och läste upp en vårdikt med klar röst. Elin såg hur dottern ansträngde sig för att göra intryck.
– Bra gjort, – sa Birgit när Agnes slutat. – Gå och tvätta händerna nu, så äter vi.
Agnes lydde, och Elin stannade i köket för att hjälpa till.
– Birgit, kan vi prata? – sa hon lågt.
– Om vad?
– Om Agnes. Hon märker att du behandlar henne annorlunda.
Birgit smällde ner en tallrik på bordet.
– Jag vet inte vad du pratar om.
– Jo, det gör du. Barn känner sånt. Agnes grät idag för att hon inte ville träffa dig.
– Vad gör jag då för fel? – Birgit vände sig mot Elin. – Jag bjuder henne på mat, hon får komma hit.
– Men du förstår skillnaden. När Anton kommer, pussar och kramar du honom, ger presenter. Men Agnes behandlar du som en främling.
– För det är hon ju! – fräste Birgit. – Hon är inte mitt blod! Hon har sin egen mormor!
– Birgit, Agnes kan väl inte hjälpa hur hon föddes? Henrik har varit hennes pappa i fem år. Han har adopterat henne.
– Papper spelar ingen roll, – fnös Birgit. – Blod är tjockare än vatten. Anton är mitt riktiga barnbarn, den där är bara… en fosterdotter.
Elin kände en klump i halsen.
– Så du kommer aldrig att älska min dotter?
– Varför skulle jag det? Skaffa egna barn först, sedan kan vi prata.
Då kom Agnes springande in i köket.
– Mamma, varför säger mormor att jag är en fosterdotter? – frågade hon med darrande röst. – Jag är ju hennes barnbarn!
Elin förstod att hon hört allt. Birgit blev röd i ansiktet.
– Agnes, gå till pappa nu, – sa Elin.
– Nej! Jag vill veta varför mormor inte tycker om mig!
– Agnes, jag tycker om dig, – försökte Birgit.
– Nej! Du kallar mig fosterdotter! Men jag är pappa Henriks dotter!
Agnes brast i gråt och sprang ut. Elin gav Birgit en ilsken blick och gick efter.
I vardagsrummet satt Agnes och snyftade bredvid Henrik, som klappade henne förvirrat på huvudet.
– Vad hände? – frågade han.
– Din mamma kallar Agnes för fosterdotter, – sa Elin skarpt. – Och döljer det inte ens.
Henrik blev vit i ansiktet.
– Mamma, är det sant?
Birgit kom ut och såg skuldmedveten ut.
– Henrik, jag menade inte… Det blev bara så.
– Mormor sa att jag är främmande, – snyftade Agnes. – Att jag har en annanAgnes såg på sin mamma och sa med ett litet leende: “Men jag behöver inte mormors kärlek för att veta att jag är älskad av er.”
