Anders känner inte igen sin fru längre, han förstår inte vad som händer med henne. Vera brukade alltid städa, laga mat, stryka skjortor men nu har hon plötsligt slutat ta hand om allt. Försiktigt frågar Anders vad som är fel, och Vera svarar:
Jag har tagit hand om er i så många år, får jag inte vila lite?
Anders börjar misstänka att Vera har någon annan, och bestämmer sig för att titta bland hennes saker. Plötsligt hittar han ett märkligt brev i hennes väska.
Anders känner inte igen Vera vad är det som händer med henne? Han och Vera har varit gifta i sjutton år, inget sådant har hänt förut. Hon har alltid varit vänlig, förstående, aldrig bråkat eller dolt något det var just därför han föll för henne. På morgnarna lagade hon alltid gröt eller äggröra, kom springande hem från jobbet och började genast med middagen. Varje söndag strök hon exakt femton skjortor, en för varje vardag till Anders och deras två söner, även om sönerna brukade nöja sig med två eller tre stycken det var inte lätt att få dem lika prydliga som Anders själv.
Nu, den andra veckan i rad, är det flingor eller smörgåsar till frukost och Vera säger till alla att fixa själva. Till middag står ibland bara resterna från gårdagen, ibland bara en lapp: “Jag är hemma efter nio, koka lite potatis.”
Först tror Anders att det handlar om en konferens på Veras institut, men när konferensen är slut går livet inte tillbaka till det vanliga.
Försiktigt frågar Anders vad det är, och Vera svarar:
Får jag inte ha ett eget liv? Jag har servat er i så många år, nu måste jag få vila!
Självklart, ta den tid du behöver, säger Anders.
Han vill fråga hur länge det ska vara så här, men vågar inte. Och Vera fortsätter försvinna på bio, på teatern, på utställningar. Dessutom har det börjat dyka upp mer vågade klänningar i hennes garderob, och på morgonen sminkar hon sig istället för att laga frukost. Anders får en obehaglig känsla har Vera träffat någon annan?
Han skäms över sina tankar, men oron växer. Till slut kan han inte låta bli; han börjar hålla koll på Vera, gå igenom hennes telefon, hennes utgifter, ja till och med titta i hennes handväska. I en innerficka hittar han ett brev, slitet och hopskrynklat det verkar som om det lästs många gånger. Det är utan tvekan ett kärleksbrev, skrivet av någon mycket nära:
“Vera, jag saknar dig så mycket, kan inte beskriva hur tungt det är att vänta på att få träffa dig. Hela tiden hör jag din röst för mitt inre, letar efter ditt leende men hittar det inte…”
Det hugger till i Anders. Brevet är gammalt, det här verkar ha hållit på länge. Hela hans familjeliv var allt en lögn?
Tre dagar tiger han, vandrar omkring med dystra tankar: hur många gånger har han själv undvikit frestelser, aldrig varit otrogen mot Vera. Men på den tredje dagen står han inte ut längre.
Jag vet allt, säger han dovt.
Vadå allt? undrar Vera, smått förvånad.
Hon låter lugn, nästan obekymrad. Men Anders är säker, han har ju sett brevet.
Du har någon annan, säger han mörkt.
Vera skrattar:
Vad pratar du om, Anders? Det menar du väl inte?
Om hon bara hade gråtit eller erkänt, då hade det känts lättare…
Jag har läst brevet! säger Anders. Såna ord skriver man inte bara till en vän: “Jag längtar tills vi är tillsammans igen, våra själar är bundna till evigheten…” Fy, säger han och skakar på huvudet.
Nu skrattar Vera högt, och Anders blir bara argare.
Menar du allvar nu? frågar hon.
Ja, svara!
Han blänger på henne, andas tungt.
Så du har rotat i min väska?
Ja.
Och läst brevet?
Ja.
Och du minns inte att det är du som skrivit det?
Va? Nä.
Vera suckar, tar fram en stol, klättrar upp till den översta hyllan och hämtar en låda. Hon öppnar den, letar en stund och räcker sedan över ett kuvert till Anders.
Varsågod. Du hade skadat handen då och skrev med vänster.
Anders läser avsändarnamnet visst, det är hans. Annan stad, men visst, han minns vagt något med armen. Kunde det verkligen ha varit då?
Varför bär du runt på det där gamla brevet? frågar han dystert.
Psykologen tipsade om det, svarar Vera lugnt.
Psykolog?
Ja. Anders, jag är trött. Jag har servat er tre karlar i alla år, sedan Erik föddes har jag inte haft något eget liv. Jag får knappt ett tack ibland. Blommor ger du bara på Mors dag, och kärleksord minns jag knappt hur de låter. Men jag är kvinna fortfarande, och långt ifrån uråldrig. Ärligt, jag har ibland undrat om vi borde skilja oss. Men vi har en fin familj, och det uppskattar jag. Därför gick jag till en samtalsterapeut. Hon ger mig råd, jag försöker följa dem.
Erkännandet slår Anders med häpnad. Skiljas? Vill hon verkligen lämna honom?
Hjälper råden då? frågar han.
Ibland, ler Vera.
Och breven?
För att minnas att vi älskat.
Anders nickar. Han behöver tänka. Han går ut på balkongen. De pratar inte mer om det.
***
Nästa morgon vaknar Vera till ett hus med ovanlig liv och doften av vanilj. Hon undrar vad som händer tills hon kliver in i köket.
Äldsta sonen steker äggröra. Den yngre lägger upp kesoplättar på tallrikar. Mitt på bordet står en vas med hennes favoritblommor.
Vad i all världen? säger hon förvånat.
God morgon, mamma, säger den yngre. Vill du ha te eller kaffe?
Vera kan knappt tro sina ögon eller öron.
Kaffe, svarar hon.
Omelett eller kesoplättar?
Kesoplättar…
Ingenstans syns Anders just då, men Vera förstår vems idé det är. När hon äter den första plätten dyker Anders upp med ett hopvikt papper.
God morgon, älskling!
Vad är det här? frågar hon.
Ett nytt brev, säger Anders och ler. Kanske hjälper det lite extra, denna gång.
Vera ler tillbaka, och den dagen förändras allt. Nej, varje morgon får hon inte sådana frukostar, under sker trots allt sällan. Men ibland händer det. Och på bio går de numer inte bara tillsammans Anders följer gärna med. Äktenskapet är räddat.
