Anders kände inte igen sin fru längre. Han begrep helt enkelt inte vad som hade hänt med henne. Märta hade alltid städat, lagat mat, strukit skjortor, och nu hade hon plötsligt bara slutat med allt det där. Försiktigt frågade han henne vad som stod på, men Märta svarade kort:
Jag har servat dig och pojkarna i så många år, kan jag inte få vila lite ibland?
Misstanken började gro i Anders. Hade Märta träffat någon annan? Han kunde inte släppa tanken, så han gick igenom hennes saker och i hennes handväska hittade han ett underligt brev.
I sjutton år hade de varit gifta. Alltid hade Märta varit mild, varm och aldrig bråkat eller dolt någonting för honom. Morgonrutinen var alltid densamma: gröt eller stekt ägg till frukost, och när hon kom hem från sitt jobb i Sundbyberg slängde hon sig genast in i köket för att laga middag. På söndagar strök hon femton skjortor en för varje dag till Anders och två till deras söner, Johan och Linus. Fast pojkarna klarade sig för det mesta på två, det gick aldrig att få dem lika ordningsamma som Anders själv.
Nu, två veckor i rad, hade det bara blivit fil och flingor eller smörgåsar till frukost, dessutom skulle alla ordna det själva. Middagen, om det fanns någon alls, var oftast rester från gårdagen ibland låg det bara en lapp på köksbordet: “Kommer efter nio, koka pyttipanna.”
Första dagarna trodde Anders att det var den där omtalade konferensen på Märta forskningsinstitut som var anledningen, men när den tagit slut återgick inte vardagen till det normala.
En kväll vågade han till slut fråga vad som var fel.
Måste inte jag få ha ett eget liv? Jag har stått till tjänst för er i så många år, nu vill jag vila!
Självklart Märta, ta det lugnt, svarade han snabbt.
Han ville fråga hur länge detta “lite” skulle pågå, men vågade inte. Tiden gick, och Märta fortsatte försvinna iväg; ena kvällen gick hon på bio, nästa kväll var det teater, ibland konstutställningar inne i Stockholm. Dessutom hade hennes garderob fått nya, mer vågade klänningar. På morgonen sminkade hon sig för första gången på många år istället för att ordna frukosten.
Oro började gnaga i honom: hade hon en annan? Skuldkänslan brände, men tillslut blev han för uppjagad för att hejda sig han började snoka i hennes mobil, kollade Swish- och bankutdrag, rotade i hennes väska. Det var där han hittade brevet slitet, nästan urblekt, noga tillbakalagt i en innerficka. Det var utan tvivel ett kärleksbrev, skrivet med ord endast någon riktigt nära skulle kunna välja:
“Märta, jag saknar dig så innerligt, jag hittar inte ord nog att beskriva hur tungt det är att vänta på vårt återseende. Överallt hör jag din röst, söker din leende blick men den finns aldrig där…”
Det gjorde ont att läsa. Slutsatsen var smärtsam: Marthas affär måste ha pågått länge, det var uppenbart av brevet. Allt kändes plötsligt förljuget. Tre dagar gick då Anders var tyst och närmast svart i sinnet. Han tänkte på hur många frestelser han själv avstått från genom åren.
På den tredje dagen krossades hans tålamod.
Jag vet allt, sade han dystert.
Vadå allt? undrade Märta lugnt, nästan förvånat. Men Anders lät sig inte luras, han hade läst brevet själv det kunde inte råda något misstag.
Du har någon annan, det är väl uppenbart?
Märta skrattade till.
Vad är det här för tokigheter, Anders? Du skojar nu, väl?
Hade hon erkänt, kanske gråtit, skulle det ändå ha känts lite lättare. Men hon bara såg på honom, leende.
Jag har läst hans brev! sade han. Sådana ord skriver man inte bara till vem som helst: “Jag kan inte vänta tills vi åter är tillsammans, våra själar är ämnade att vandra tillsammans tills universum självt slutar andas…” Fy, sade han och slog ut med handen.
Märta började skratta, och Anders blev bara mer förbittrad.
Är du virkelig allvarlig nu? frågade hon.
Är du? nästan väste han mellan sammanbitna tänder. Han såg på henne under lugg, andningen tung.
Så du har rotat i min väska?
Ja.
Och du har läst brevet?
Ja.
Och minns du inte… att det var du som skrev det?
Vad menar du?
Du skrev det där brevet till mig! När du var i Göteborg på byggprojekt, och jag var ensam här med Linus. Minns du?
Du menar väl inte att jag inte skulle känna igen min egen handstil? Och något sånt där skulle jag aldrig skriva!
Märta suckade, tog fram en pall, ställde sig på tå och tog ner en ask från översta hyllan i garderoben. Hon rotade i asken, stack ner handen och fiskade upp ett kuvert som hon räckte till Anders.
Här. Du hade fått något för handleden då, skrev hela brevet med vänster hand.
På kuvertet stod hans namn, och visst, adressen var där, och handstilen var verkligen inte hans. Ett svagt minne dök upp. Han hade fallit på bygget i Göteborg; visst, han kunde knappt skriva. Kunde det vara då? Han stirrade på Märta.
Varför bär du runt på det där gamla brevet då? mumlade han dystert.
Psykologen föreslog det, svarade Märta mjukt.
Psykologen?
Ja. Anders, jag är utmattad. Hela mitt vuxna liv har jag servat er tre. Sen Linus föddes har jag inte haft något eget alls. Inte ens tack hör jag ofta från er! Blommor får jag bara på Internationella Kvinnodagen, kärleksord det känns som om du glömt dem. Men jag är kvinna, Anders, och inte alls så gammal. Jag har faktiskt tänkt på separation, det erkänner jag. Men vi har en fin familj, och jag ville inte förstöra den. Så jag har fått prata med en psykolog. Hon ger mig råd, och jag gör som hon säger.
Märta såg stilla på honom. Anders blev paff. Skilsmässa? Ville hon lämna honom?
Fungerar hennes tips? frågade han.
Ibland, log Märta snett.
Och brevet?
För att påminna mig om vår kärlek.
Anders nickade sakta. Han behövde tänka. Han reste sig, gick ut på balkongen. Sedan den kvällen nämnde de inte saken mer.
***
Nästa morgon vaknade Märta till ett livligt ljud och en doft av vanilj som spred sig genom villan i Sollentuna. Hon förstod ingenting, tills hon klev in i köket.
Johan stekte ägg. Linus lade upp färska ostkakor på fat. På köksbordet stod en bukett rosor hennes favoriter.
Vad är det här för någonting? utbrast hon häpet.
God morgon, mamma, sade Linus. Vill du ha te eller kaffe?
Kaffe… svarade Märta, fortfarande förvånad.
Och omelett eller ostkaka?
Ostkaka…
Anders syntes inte till förrän hon tog första tuggan. Då steg han in, sträckte fram ett prydligt vikt papper.
God morgon, älskling.
Vad är det här? frågade hon.
Ett nytt brev, log Anders. Ifall det kanske hjälper.
Märta log tillbaka. Från den dagen blev allt bättre. Nej, sådana här frukostar kom inte varje dag, men ibland hände det. Och nu gick Märta på teater och bio tillsammans med Anders. Äktenskapet var räddat.
