ÄLSKA GENOM TÅLAMOD, TÅLA GENOM KÄRLEK
Erik och Elin har ett kyrkligt äktenskap.
På bröllopsdagen, just när följet har samlats framför Gustav Vasa kyrka i Stockholm, drar en plötslig sommarstorm in över staden. Vinden kommer från ingenstans, med ett raseri som sliter av slöjan från Elins huvud. Den svävar likt en ballong upp mot himlen, virvlar runt i stormen och dalar till slut ner i en smutsig pöl. Gästerna hinner bara dra efter andan. Stormen upphör lika hastigt som den kom. Erik springer direkt efter slöjan, men hinner inte ifatt.
Den vita slöjan ligger i den svarta pölen. Elin, förvirrad och med hjärtat i halsgropen, ropar till sin blivande make:
Erik, låt bli den! Jag tänker inte ha den där slöjan på mig!
Gamla tanter som alltid sitter på bänken utanför kyrkan börjar viska bland varandra. “Det där bådar inte gott deras liv får nog sina stormar…”
I närmaste butiken köps en enkel vit tygblomma, och Elins frisyr pyntas hastigt ihop. Ingen tid finns att hitta ny slöja man kan ju inte komma för sent till sitt eget bröllop!
Paret står snart framme vid altaret, tända ljus i händerna, redo att avge sina löften inför Gud. Men redan innan den kristna vigseln påbörjades vigs det borgerligt inför stadens folk och ett storslaget bröllop hade firats. Det ena för himlen. Det andra för människorna.
Efter tre år har Erik och Elin två barn dottern Freja och sonen Isak. Familjelivet rullar på utan större bekymmer.
Tio år senare knackar en ung kvinna på deras dörr i Sundbyberg. Elin är alltid gästvänlig, oavsett om gästen är bjuden eller inte. Alla får äta sig mätta på gryta, dricka gott kaffe och lyssna till hennes varma samtal. Fast den här dagen är gästen speciell. Hon kommer när Erik inte är hemma.
Elin kastar en snabb blick på henne. Snygg, lång, ung, strålande vacker och självsäker.
Hej Elin, jag heter Maja. Jag är… din mans blivande fru, säger gästen rakt ut.
Off! Intressant, svarar Elin förstulet.
Hur länge har Erik varit din fästman, då?
Länge. Men nu kan vi inte skjuta upp allt längre. Jag ska ha barn med Erik, säger Maja, inte ett dugg förlägen.
Så klassiskt. Hustru älskarinna och så ett oäkta barn… Du vet att vi är vigda inför Gud? Vi har barn, försöker Elin sakligt.
Jag vet allt. Men Erik älskar mig också för evigt. Förstår du? Ni kan upplösa ert äktenskap. Han är inte trogen dig ändå. Jag har kollat, det går.
Hör du, kära du: jag råder dig att inte klampa in i någon annans familj. Vi reder ut det här själva.
Maja drar på axlarna, säger att hon bara ville vara ärlig och försvinner ut genom dörren.
Elin smäller igen dörren. “Hon vet allt, minsann… Ser du Erik får du aldrig!” Elin brusar inombords.
Snart minns hon allt som förändrats: Erik är distanserad mot barnen, ofta “fast på jobbet”, med plötsliga tjänsteresor och har fått för sig att fiskehelger i Värmland är kul, trots att han aldrig förr varit fiskeintresserad. Alla tecknen finns där. En kvinna känner alltid när luften tjocknar av svek.
Men Elin viftar bort misstankarna. Ändå. Kanske är allt bara inbillning? Erik är kanske oskyldig? På kvällen dukar Elin upp middag. Hon vet gör mannen mätt och glad, så blir samtalet enklare.
När Erik tackar för maten hugger Elin direkt.
Erik, har du blivit kär? frågar hon, rösten darrande.
Ja, erkänner Erik tyst.
Din… älskarinna kom hit idag. Är det allvar?
Jag är en usling! Jag klarar mig inte utan Maja! Jag kvävs utan henne! Jag har försökt bryta, men det går inte. Elin, släpp mig fri!
Okej. Jag släpper dig, svarar Elin. Hon förstår att ord om barnen eller moraliska utläggningar är meningslösa. Livet får döma.
Erik flyttar till Maja.
Elin söker tröst i Maria Magdalena kyrka, pratar med prästen, som lyssnar och säger med milt, norrländskt lugn:
Min dotter, kärleken uthärdar allt. Du har rätt att lämna om din make är otrogen. Men du kan också förlåta, be och vänta. Guds vägar är många…
Två månader senare känner Elin inom sig att hon är gravid. Det är Eriks barn. Hon gläds kanske är det ett tecken? Kanske ångrar sig Erik och kommer tillbaka. Den tanken bär henne genom månaderna fram till födseln.
En son föds, och Elins mamma föreslår att han ska heta Johan ungt och svenskt. “Tänk, Elin, han kanske kommer tillbaka, han där Erik. Sådant händer!”
Elins mamma hjälper med allt. Hon pysslar om barnen, lagar mat, berättar sagor och ger goda råd.
Erik glömmer aldrig bort Freja eller Isak; han kommer förbi med leksaker, bjuder på sommarlov i Skåne och lämnar ett kuvert med kronor till Elin.
Men barnen får strängt förbud att berätta om lillebror Johan för deras pappa. De lyckas ändå inte hålla tyst Freja avslöjar snabbare än vinden när hon hälsar på Erik. Han antar omedelbart att Elin gått vidare med någon annan. Minnet av gamla tider smyger sig på; han kan inte ana att det är hans eget barn.
Maj har under tiden legat på sjukhus under sin graviditet. Erik skyndar mellan frukthandlaren och apoteket, letar efter konstiga saker Maja tuggar krita eftersom hon har kalciumbrist. Men allt slutar i sorg dottern föds död. Sedan ett missfall till.
Efter den smärtan vill Maja vänta med fler barn, men livet planerar annorlunda.
Erik är alltid vid Majas sida, känner sig skyldig till hennes olycka. Alla har sitt att bära.
Samtidigt har Elins gamla kurskamrat Valter börjat dyka upp. På universitetet var han alltid smått förälskad i henne, men Elin såg honom aldrig som någon potentiell make. Han var (enligt henne) för petig, för humorlös, mamas favoritson och lite för mycket av allt. Ändå tävlade andra tjejer om honom. Men när Erik klev in på scenen, förpassades Valter till bänken. Visade sig temporärt.
En regnig höstdag sitter Elin på tunnelbanan, blickar ut genom dropparna mot Södermalms grå fasader. En man slår sig ner.
Ursäkta, är här ledigt?
Visst, viskar Elin utan att titta upp.
Du verkar sorgsen, säger mannen.
Elin suckar; varför bryr du dig, tänker hon tyst.
Elin, det är Valter! Länge sen. Hur mår du?
Elin blir glad, bjuder hem honom på middag. På vägen köper Valter ekologiskt vin och små presenter åt barnen. Under middagen berättar Elin allt. Hon behöver få ut sin sorg. Valter är en god lyssnare, avbryter aldrig, nickar inkännande. Till slut får han en puss på kinden för att han lyssnat.
Valter visar sig vara ogift, utan barn. Ödet blev så. Han återkommer regelbundet, har alltid små presenter till barnen, en blomma till Elin.
Elin är tydlig: “Kom gärna hit, men observera: jag väntar på min man. Inga friheter.” Valter köper det, hellre sällskap än ensamhet. “Du får bli min syster och barnen mina systerdöttrar!” säger han.
Hemma hos Erik händer också mirakel. Maja föder till slut en frisk liten flicka, som får namnet Linnea. Ett namn nära Gud välsignad.
Maja går upp i sitt efterlängtade moderskap, men ofta återvänder tankarna till Elin. “Stulen lycka leder bara till sorger…” Först nu förstår Maja skadan hon orsakat Elins familj. Hon vill be Elin om förlåtelse, gråta ut mot hennes axel.
Erik älskar Linnea gränslöst. Han köper mjukdjur, vaggar henne på nätterna, badar henne. Maja kan inte se sig mätt på fader-dotter-bandet.
Tiden rinner som en norrländsk älv…
Fem år går.
Alla barn växer upp, de vuxna blir ännu mer vuxna.
Så insjuknar Maja allvarligt. Hon är bara trettio. Erik springer mellan S:t Görans sjukhus, dyra behandlingar och apoteket.
Maja förbereder sig för att lämna livet.
En dag viskar hon:
Kör mig till din första fru, snälla.
Erik bockar sig, ringer Elin, som redan hört nyheten från sin dotter Freja.
När Erik kommer bär han in Maja i Elins hall. Hela familjen väntar i vardagsrummet.
Elin visar på gästsängen. Erik lägger Maja varsamt till rätta, lyfter upp kudden.
Låt oss vara ensamma, ber Maja.
Familjen lämnar rummet.
Elin sätter sig vid Majas sida.
Förlåt mig, Elin! Guds straff har hunnit ifatt mig… Jag ber dig, ta hand om Linnea om jag inte klarar mig. Du och Erik är allt jag har. Se till att Linnea får kärlek, växer upp trygg med er båda.
Elin tar Majas hand:
Maja, det är inte Gud som straffar, vi gör det själva. Jag har förlåtit dig. Oroa dig inte för Linnea. Ni får bo här så länge ni behöver. Ingen ska vara ensam. Lita på det. Du kommer klara dig ge inte upp!
Så börjar den nya vardagen, och hela huset fylls av stöd, värme och omsorg. Valter är speciellt engagerad, knappt någon minut borta från Majas sida. Hittar alltid rätt ord, pratar om livet, ger hopp. Han märker knappt själv när han faller för Maja, och Linnea blir hans ögonsten.
Maja vill leva, hon kämpar.
Elin orkar inge nytt hopp, och Maja släpper inte taget om livet.
Efter ett halvt års prövningar kan Maja plötsligt gå ut i trädgården, känna den friska luften, låta ansiktet värmas av sommarsolen och viska lyckliga ord till sig själv. Livet letar sig tillbaka.
Maja tänker på Valter känslorna för Erik finns kvar, men han är någon annans man. Den läxan har Maja lärt sig nu. Med Valter är det annorlunda; han är snäll, pålitlig och älskar henne och Linnea. Sådant fungerar.
En dag, runt middagsbordet, säger Maja:
Elin, Erik tack. Jag och Linnea, och… Valter, vi flyttar nu. Tack för er gästfrihet, värme och all oväntad kärlek! Det finns inga som ni. All min tacksamhet.
Erik och Elin byter blickar de vet vad som växer fram mellan Valter och Maja: kärlek.
Långt före, har Erik haft ett svårt samtal med Elin:
Oavsett hur det går med Maja, vill jag och måste vara med dig. Ditt hjärta har inga gränser. Tar du emot mig? Vi måste bygga vårt hem, ta hand om våra tre barn.
Självklart, Erik. Jag borde nog be dig om ursäkt också. Det är livet vi lär oss, vare sig vi vill eller inte! svarar Elin och kramar sin återvändande make.
Vad händer med Linnea? undrar Elin.
Hon är alltid mitt barn hon ska inte lida för mina misstag. Mitt hem är alltid öppet för henne, säger Erik bestämt.
När det är dags att gå, kramar Maja om Erik vid ytterdörren:
Älska din Elin över allt. Skada henne aldrig igen. Jag kommer aldrig glömma dig, Erik.
Var lycklig, Maja, viskar Erik.
Och livet går vidare, med försoning, nya början och gammal kärlek som växt till förståelse.
