“Älskar hon? Älskar hon inte? Eller är det bara sig själv?”
– Vad menar du med att du inte kan välja? – Linnea stirrade på sin skolkamrat med en min så full av fördömande som om hon just erkänt ett brott. – Om du svävar mellan två män, betyder det att du inte älskar någon av dem. Det är solklart.
– För dig kanske, men inte för mig – suckade Elin tungt. – Jag gillar dem båda. På olika sätt. Och båda är bra på sitt.
– Du gillar dig själv mest, det är därför du drar dem båda med dig – fortsatte Linnea med eftertryck. – När man älskar någon, leker man inte med deras känslor. Det är oärligt. Det är uselt.
– Det är lätt för dig att döma – vände Elin bort blicken. – Alla är inte så perfekta som du. Jag lär mig fortfarande vad kärlek är. Jag har ingen erfarenhet. På måndag känns det som att den första är rätt. På tisdag är det den andra. På onsdag är det den första igen. Jag kan inte bestämma mig. Det här är inget skämt. Båda är bra. Och båda är nära mig.
– Singla slant om du inte kan välja – muttrade Linnea. – Bättre än att hänga i luften mellan två eldar. Och ditt samvete kommer vara rent.
– Tack för tipset. Du kan singla dina slantar i fontänen, om du tror det ger dig tur. Och glöm inte att du kanske själv aldrig haft något val. Eller inget att välja mellan?
– Jag skulle aldrig kunna ljuga så länge! – utbrast Linnea trotsigt. – Jag har Marcus. Han älskar mig. Och jag älskar honom. Allt är bra mellan oss.
– Jaha. Lycka till då – smålog Elin syrligt.
…
Tre år senare. Linnea satt ensam i en nästan tom bar och grät. Framför henne stod ett glas med numera ljummen vin. I huvudet snurrade det där gamla samtalet.
“Tro aldrig på ‘aldrig'” – vem kunde tro att hon själv skulle hamna i samma situation? Nu var det hon som plågades av att inte kunna välja mellan två män… Hon. Samma Linnea som en gång delade ut råd vänster och höger.
Med Viktor hade det varit bra i över ett år. Allt verkade perfekt. Han var pålitlig, smart, omtänksam. En dröm, inte en man. Och ja, med seriösa avsikter.
Men plötsligt dök Marcus upp igen i hennes liv. Ja, just han. Exet. Den hon en gång var tillsammans med. Den som lämnade henne för att han blev svartsjuk, misstänksam, irriterad över småsaker.
De gjorde slut när det blev uppenbart – han såg henne inte längre som sin älskade. Linnea blev osynlig för honom. Allt var “fel”: fel ord, fel klädsel, fel blick… Sedan – tystnad. Bråket. Smärtan. Månader av ensamhet.
Och sedan – ett samtal. “Hej, hur mår du? Jag har ingen att prata med. Ska vi ses?”
Hon gick. Av ren vana. Bara för att försäkra sig om att allt var över.
Där stod Marcus. Förvirrad. Bruten. Utan jobb, med en sjuk mamma, ensam. Och han pratade. Oavbrutet. Hon lyssnade. Och hon tyckte synd om honom.
Hon sa inte att hon hade en annan. Att hon kanske var lycklig. Att någon väntade på henne.
Marcus började skriva. Ringa. Bjuda in. De började träffas. Oskyldigt. Men allt oftare.
Med Viktor var allt som förut. Han var där. Omsorgsfull. Gav presenter. Tryckte hennes hand. Såg på henne… med *den* blicken. Varm, kärleksfull. Alltid.
Men Marcus… Det var som att återvända till förr. Gemensamma vänner, kvällar, konserter, resor. Med honom var det som att åka tillbaka i tiden. Viktor förstod inte. Han var seriös. Upptagen. Introvert.
Linnea var söndersliten. Hjärtat bröts. Viktor – han var framtiden. Marcus – den hon fortfarande tyckte synd om. Och kanske älskade?
Hon gick igenom scenarierna i huvudet om och om igen. Hur skulle hon säga sanningen? Hur skulle hon välja?
En kväll, när hon inte stod ut längre, ringde hon Elin. För att be om ursäkt. Förlåtelse för alla de där orden.
– Förlåt mig för det där samtalet… jag förstår nu hur du mådde då.
– Förlåt för vad? – undrade Elin uppriktigt. – Jag minns inte ens vem jag valde. Det var så länge sedan.
– Nu är det jag som är i din sits. Mellan två. Kan inte välja. Det är skrämmande.
– Tror du på fullt allvar att man kan vara “mellan två” när man älskar? Du älskar ingen av dem. Men dig själv – det gör du. Tänk om någon gjorde så mot dig? Träffade två samtidigt – skulle du kunna älska honom då?
– Ingen – viskade Linnea.
– Där har du svaret. Ingen. För det är så man gör när man bara älskar sig själv. Linnea, om en av dem verkligen betyder något för dig – titta på honom. Tänk dig att han inte finns. Tänk dig att han går. Att du aldrig mer ser hans leende, eller känner hans hand i din…
– Viktor – flämtade Linnea plötsligt.
Hon kände gåshuden. Tänkte på honom. Utan de där ögonen. Utan den där värmen. Utan hans tålamod. Utan hans kärlek.
Och i samma stund visste hon – hon visste precis vem hon älskade.
P.S. Ibland måste man sluta ljuga för sig själv för att höra sitt eget hjärta.
