Älska dig själv, och allt blir bra
Utanför fönstret viner snön och det är kallt och grått, ungefär som jag själv känner mig på insidan. Jag sitter ensam i det stora huset här i Danderyd. Allting finns pengar, prylar, bekvämligheter men det är tyst. Min fru, Linnea, finns visserligen här, men ikväll är hon borta igen, “på möte”, som hon brukar säga. Jag vet vad de där mötena innebär.
Barnen har för längesen flyttat ut. Sonen, Henrik, bor med sin familj nere i Malmö. Dottern, Saga, är bosatt långt uppe i Umeå, där hon pluggade klart på universitetet, gifte sig med Gustav och har nu en liten dotter själv.
Jag pratade med Saga i telefon idag.
Pappa, du låter så låg har det hänt nåt?
Nej då, Saga, inget särskilt. Hur är det med er? Och hur mår min lilla guldklimp Alma?
Vi mår jättebra! Gustav är ju ständigt på sjukhuset, du vet hur det är med läkare alltid mycket på jobbet, men han trivs ändå med det, säger att han hittat sitt kall. Och Alma växer så det knakar, snart ska hon börja på förskolan!
Jag är glad för din skull, Saga. Jag hoppas verkligen allt fortsätter vara så bra för er, svarade jag med trött röst.
Men alltså pappa, jag hör ju på dig, du är inte som vanligt. Och var är mamma?
Hon är nog och grejar i garaget. Hon sade att bilen behövde startas eftersom det är så kallt och snöstorm ute, ville inte oroa dottern.
I över ett halvår har jag burit på en oro inom mig som jag inte kan dela med någon. Jag vet inte ens varför, vissa kanske skulle tycka synd om mig, andra kanske till och med skulle skratta åt min situation. Men sedan i somras har det varit skakigt. Jag minns exakt, jag hade varit och rensat i trädgårdslandet vid köksfönstret som stod öppet. Jag blev stående i egna tankar, men plötsligt hörde jag Linnea prata i telefon. Hon pratade mjukt och ömt, trodde nog inte att jag var hemma. Det var tydligt att samtalet inte var riktat till någon i familjen.
Jag vet älskling men inte ikväll, jag längtar också Jag älskar dig Lovar, jag kommer till dig imorgon. Om jag har lovat så gör jag det.
Sen blev det tyst. Jag vet inte om hon la på eller gick därifrån. Efteråt mådde jag som om någon sparkat mig i magen. Linnea, min Linnea, som jag alltid litat på, visade sig vara precis som alla andra. Aldrig kunde jag trott det här om henne. Jag mindes genast hur min syster pratade om sin make som gått till en annan. Då förstod jag henne inte, men nu har jag fått mina egna sanningar. Jag satte mig på en bänk bakom huset och grät tyst.
Hur kunde det här hända mig? Linnea, som jag litat på Nu har den där jäkla längtan kommit över även henne. Det verkar liksom vara nåt som drabbar oss män ibland, och tydligen kvinnor också.
Linnea är fyrtioåtta. Vår tillvaro ser ut att vara lyckad utåt. Vi har två barn som blivit självständiga och flyttat hemifrån. Mellan oss två har det varit stabilt, vi bor i ett stort hus här utanför Stockholm, driver tillsammans en kvarn som producerar mjöl och djurfoder som levereras runt om i länet.
Men i mig har tvivlet bitit sig fast, och när jag till slut undersökte saken visade det sig att Linnea träffat någon annan. Jag fick reda på det genom att sno ett öga på hennes mobil en natt när hon sov. Hennes älskare, Fredrik, visade det sig, är släkt till barndomsvänner till oss båda. Han bor i Solna, i ett område vi brukar skämtsamt kalla fyrkanten.
Jag pratade med vår gemensamma vän Karin och försökte på ett elegant sätt höra mig för.
Fredrik har inget vidare rykte, sa Karin. Han är charmig, absolut, men han är en sådan man som aldrig stadgat sig riktigt. Trots sina fyrtio är han aldrig riktigt vuxit upp och har varken fru eller barn.
Jag sa ingenting, svalde gråten och gick hem igen. Sen grät jag ut ordentligt på kökssoffan.
Det tog tid innan jag vågade konfrontera Linnea, men till slut, för två månader sen, gick jag till Fredrik. När han öppnade dörren och såg att det var jag, blev han riktigt blek. Jag klev bara rakt in.
Tjenare, sa jag torrt och satte mig på soffan.
Han stod där som ett fån och visste inte vad han skulle tro. Kanske trodde han att jag skulle spöa upp honom en del män skulle nog ha gjort det. Men jag blev sittande tyst. Så småningom släppte det för honom, och han bara brast ut i gråt.
Jag vet inte vad som hände, men jag älskar Linnea… Jag klarar mig liksom inte utan henne.
Det var då jag tappade det. Slog till honom på kinden.
Förlåt, men jag klarar inte mer, grät han och jag vek mig också till slut.
När jag gått därifrån sa jag inget till Linnea, hon vet fortfarande inte att jag träffade honom. Hon har heller aldrig berättat för mig att hon hade någon annan. Så vi fortsätter leva på, för det mesta som vanligt. Jag vet att hon fortfarande ibland försvinner iväg med olika bortförklaringar och mina tankar plågar mig.
Vad ska jag göra? Linnea är mitt allt. Efter alla år tillsammans är vi som ett och samma. Det vore ohyggligt att skiljas. Och vad skulle jag göra ensam i vårt stora hus? Det måste skötas och Linnea är alltid så händig: spikar, byter lampor, skruvar här, målar där. Jag är rädd för att bli ensam. Att förlora det vi har byggt upp. Och barnen ska jag berätta för dem att deras mamma träffat någon yngre? Det skulle bli en chock.
Jag bär allting inom mig. Vissa säger: du måste respektera dig själv, ta tag i det, älska dig själv först. De kanske har rätt. Men det är svårt, för jag älskar fortfarande Linnea. Kanske är hennes romans bara en fas. Hon behandlar mig som förut, vi bråkar inte, hon är vänlig och varm. Kanske har alla andra rätt att om man lär sig älska sig själv så blir allt bra. Jag borde också tänka på mig själv, inte bara på oss.
Det har varit tungt sedan jag fick veta om Fredrik. Det är svårt att leva vidare som om ingenting hänt. Särskilt nu när jag vet att det finns en yngre och snyggare man på sidan om. Ibland har jag rentav tänkt: kanske borde också jag träffa någon ny? Jag har fortfarande lite kvar av charmen. Men nej det skulle jag nog ändå inte klara av. Linnea är den bästa för mig. Hur ska jag bara få henne tillbaka? Kanske kan jag förlåta, även om det är svårt. Män och kvinnor tänker nog olika om sådant här… eller kanske inte, egentligen.
Jag minns när vi var unga, hur vi bodde i en enrummare i Farsta, räknade enkronor till hyran, valde mellan en bättre middag och en biobiljett. Gud vad vi var lyckliga då. Tiden har gått så fort. Nu har vi pengar och allt vi kan önska oss, men jag är ensam. Och ingen att prata med om det.
Ikväll fick jag en idé jag skulle överraska Linnea istället. Hon kom hem vid midnatt, bilarna hade knappt tagit sig fram genom snön. När hon kom in sade hon:
Göran, varför sitter du här i mörkret?
Tänker bara lite, svarade jag.
Ja, det är oväder ute, nästan omöjligt att ta sig hem! Jag är hungrig, kan du fixa lite kvällsmat?
Jag fixade en tallrik med varm soppa, och över middagsbordet log hon mot mig.
Du, snart är det jul, sa hon. Vet du vad? Jag har köpt två biljetter till oss. Stockholm är vackert, men vi behöver miljöombyte. Vi ska åka till Kanarieöarna över nyår tillsammans!
Jag tappade nästan hakan.
Menar du det? utbrast jag glatt. Herregud Linnea, du är dig lik alltid full av överraskningar. Det ska bli härligt att få resa bort tillsammans. Tänk att få fira nyår bland palmer, sade jag och kände lyckan rulla över mig som en våg.
Det här har jag velat länge, sa hon. Och förresten, det var Saga som tipsade om att vi borde ta hand om varandra och resa ihop.
Och så blev det. Vi åkte bort, firade in året på Kanarieöarna, kom hem ännu lyckligare och fann tillbaka till varandra på riktigt. Linnea började engagera sig mer i vårt liv och ringde alltid om hon skulle bli sen, för att jag inte skulle oroa mig.
Jag har lärt mig att man måste våga älska sig själv, för att orka älska andra. Det är lätt att fastna i sin ensamhet och tappa sig själv, men ibland måste man bara våga släppa taget, tala ut, och våga hoppas. Då kan livet börja om även i vintermörkret i Sverige.
