Älska dig själv, så blir allt bra
Utanför fönstret yr snön i mörkret, och samma kyla tränger sig in i Majas hjärta. Hon sitter ensam i den stora, tysta villan i Danderydallt finns men ingen delar det med henne. Hon har ju en man, Stefan, men han har ännu en gång gett sig iväg på ärenden en kväll, och Maja vet alltför väl vilka ärenden det rör sig om.
Sonen och dottern har för länge sedan lämnat hemmet. Sonen är gift och bor i Hammarbyhöjden med sin egen familj, och dottern bor långt borta utanför Göteborg. Där har hon tagit sin examen, fått jobb, gift sig med en lokal kille och de lever lyckligt tillsammans med sin lilla dotter.
Maja pratade med sin dotter i telefon idag.
Mamma, låter du inte lite nere? Vad har hänt? undrade Linnea.
Nej, nej lilla vän, allt är bra. Hur har ni det där borta, hur mår min fina Ellen?
Vi har det toppen, mamma. Fredrik är som vanligt uppslukad av jobbet, du vet hur det är för en kirurg, det finns alltid något att göra. Men han älskar sitt arbete. Ellen växer så det knakar, snart är det dags för förskolan.
Det gläder mig, min flicka. Må allt gå er väl, svarade Maja med trött röst.
Jag tycker ändå din röst låter ledsen, mamma. Var är pappa?
Pappa? Han är nog ute i garaget och startar bilen, det är ju minusgrader och halv snöstorm, ville inte oroa dottern mer.
I mer än ett halvt år har Maja levt i ångest och oro, men för vem ska hon berätta? Vem skulle förstå? Någon kanske skulle tycka synd om henne, men någon annan kanske skulle glädjas åt hennes olycka. Förra sommaren var hon ute i trädgården och grävde under köksfönstret, medan fönstret stod på glänt. Tankarna for i henne, och plötsligt hörde hon Stefans röst. Han pratade högt, ömt och kärleksfullt. Han visste att Maja inte var hemma, men hon hörde honom tydligt av misstag utanför fönstret där han stod.
Älskling… Nej, jag kommer inte ikväll. Jag saknar dig också… Jag älskar dig, gumman. Bli inte ledsen, jag kommer imorgon som jag lovat, du känner mig…
Sen blev det tyst, och Stefan försvann från rummet han hade inte sett att Maja råkade höra samtalet. I magen sved sorgen; hon blev kall och illamående, som en käftsmäll av livet självt. Hennes Stefan, som hon litat så blint på utan tvekan, visade sig vara som så många andra män. Hennes systers ord kom genast tillbakaa, när systern klagat på sin mans otrohet. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att själv behöva bära samma skam.
Nu var Maja där själv, och nu förstod hon. Chockad och panikslagen satte hon sig på trappan, grät tyst för sig själv.
Gud, varför händer det mig? Stefan, som jag alltid trott på, han har alltså också fallit för den förbannade frestelsen som plågar mannen.
Stefan är fyrtiosju år. Han har allt. Maja är en kärleksfull och trogen hustru, barnen är utflugna och klarar sig själva. Familjen bor i ett stort samhälle i Stockholms län, där han driver sitt framgångsrika företag, ett kvarnbruk som producerar mjöl och djurfoder till hela regionen.
Maja höll inne med allt. Under månader nystade hon i hemlighet ut sanningenhon letade i Stefans telefon när han sov. Till slut visste hon: kvinnan hette Tea, en avlägsen släkting till deras gemensamma bekanta. De hade varit på middag där flera gånger. Tea bodde i ett av de gamla funkishusen i centrum. Genom bekanta samlade Maja varsamt in detaljer.
Ryktet om Tea är inte det bästa, sa väninnan Vera. Hon är snygg, absolut, men aldrig gift, inga barn. Hon har sprungit efter män i hela sitt vuxna liv, och själv sagt att hon saknar stabilitet. Hon vill inte fostra barn själv. Männen har förstört henne, kan man säga. Trettiofem och springer efter gifta karlar.
Maja sade inget till Vera, hon höll tillbaka tårarna tills hon kom hem och sedan bröt hon ihop.
Herregud, hur länge ska jag orka bära det här?
En dag brast det. Två månader tidigare kunde hon inte längre hålla sig utan åkte till Tea. När Tea öppnade dörren blev hon vit i ansiktet. Hon visste vem Maja var. Maja klev in utan att fråga, slog sig ner i vardagsrummet.
Hej, sa hon utmattad och såg sig omkring.
Tea stod chockad och rädd, kanske trodde hon att Maja skulle slå henne. En stunds tystnad, sedan rann det ur Maja:
Skäms du inte? Sover med andras män. Skulle du inte kunna hitta någon ledig? Du vet att man inte bygger lycka på andras olycka, det säger sig självt.
Tea återfick fattningen och grät plötsligt.
Jag vet inte vad som tagit åt mig. Jag älskar Stefan. Jag kan inte leva utan honom.
Då brast det för Maja, hon reste sig och slog till Tea över kinden.
Förlåt, Maja. Förlåt, men jag vet inte vad det är som händer med mig… hulade Tea.
Tårarna rann också på Maja, båda satt snart och grät. När de blivit lugnare sa Maja:
Säg inget till Stefan om att jag varit här… Men om jag får veta att du inte slutar se honom, då får du passa dig.
Tea nämnde aldrig besöket för Stefan. Maja höll också tyst, bar allt inom sig. De fortsatte vardagen. Hon visste inte om Stefan fortsatt träffa Tea, även om han ibland hade affärer. Nu satt hon ensam och tankarna malde.
Vad ska jag göra? Han är ju allt för mig. Vi har levt hela livet tillsammans, blivit ett. Om det blir skilsmässa ska allting delas, det vill jag inte. Låt allt vara som det är, suckade hon och stirrade ut i vintermörkret.
Om han skulle lämna mig huset, vad ska jag då göra ensam? Huset kräver ständig omvårdnaddet är Stefan som fixar, snickrar, lagar. Jag är rädd för ensamheten, har vant mig vid det här livet Och barnenhur säger man att deras pappa hittat någon yngre? Usch, de skulle bli förkrossade.
Maja bar på all sorg. Hon visste att om hon pratade skulle många säga att hon borde respektera sig själv, ta sig samman, skilja sig, börja älska sig självinte tycka synd om sig själv.
Kanske har de rätt, tänkte Maja, men jag älskar min man. Jag hoppas att han älskar mig. Kanske är det bara en fas med den där unga kvinnan, kanske går det över. Han behandlar mig fortfarande med värme, vi bråkar aldrig, allt är fortfarande som det var förut… Kanske har de rätt ändå, om att älska sig själv och då blir allt bra. Jag måste tänka på mig själv med…
Det är tungt för Maja att leva med denna tyngd, ända sedan hon fick veta om Tea. Tungt att låtsas inför Stefan att allt är som vanligt. Hon kunde inte sluta tänka på Teaung, vacker. Hon försökte slå undan tankarna:
Var är han nu? Sa att han skulle jobba. Jag vet nog…
Plötsligt dök en ny tanke upp.
Ska jag också träffa någon annan? Jag ser bra ut, får ofta komplimanger men hon hejdade sig genast. Nej, aldrig! Jag kan inte tänka mig en främmande man. Stefan är min, men hur får jag honom tillbaka? Jag skulle kunna förlåta, hur ont det än gör. Män tänker annorlunda om kärlek Eller så har jag fel, det går inte att läsa deras tankar.
Hon mindes ungdomstiden och log sorgset.
Vi var som lyckligast då, fast vi bodde i studentrum och fick vända på kronorna tills lönen kom. När vi hellre gick på bio än handlade dyr mat. Det känns längesen men samtidigt som igår. Nu har vi allt, men jag känner mig så ensam. Vem skulle förstå, vem vill jag ens öppna mitt hjärta för?
Han bestämmer sig för att göra henne en överraskning
Maja satt försjunken i sina tankar. Då svepte strålkastarljusen in på gården när Stefans Volvo körde upp, motorn stannade, han gick ut i garaget, ställde in bilen, kom långsamt in i huset.
Maja? Var är du? Varför sitter du i mörkret? Han tände i köket och först då märkte hon hur mörkt det var.
Jag är här, svarade hon tyst, har nog suttit och tänkt för länge. Och vilket väder ute…
Du säger detalla vägar är igensnöade, höll på att köra fast flera gånger. usch, sånt här vinterväder… Jag är hungrig, fixa något, sade han med vardaglig röst.
Maja reste sig och började fixa medan Stefan tvättade händerna. Vid middagen såg han på henne med leende ögon.
Du, snart är det ju jul och nyår. Jag har en överraskning till oss!
Majs hjärta stannade till, överraskningar brukade inte vara välkomna dessa dagar…
Vadå, viskade hon nästan.
Stefan tog en paus, tittade på henne, märkte hur hon väntade spänt, nästan rädd.
Äsch du… det var evigheter sen vi reste någonstans ihop. Vänta lite, sa han och försvann ut i hallen, kom tillbaka med två biljetter i handen. Här, köpte två resor till oss, vi ska till Kanarieöarna och fira nyår under palmerna!
Majs oro släppte, det var som en tegelsten lättade, och hon log försiktigt.
Stefan, du är dig lik alltid dessa överraskningar! Redan i vinter, bland palmer… Jag kan knappt tro det, skrattade hon lyckligt.
Ja, det var faktiskt vår son som föreslog det först, men jag har själv velat ta dig bort i vinter, vi behöver miljöombyte. Börja packa…
Majs liv vände. De flög till Kanarieöarna, firade nyår där och kom hem lyckligare än på länge. Livet fortsatte. Hon såg på Stefan med nya ögonhan blev mer närvarande, alltid på väg hem, ringde alltid om han blev sen, så hon slapp oroa sig.
