**Annika Svensson visste att hon aldrig skulle bli en elak svärmor.** Hon var ju en snäll och omtänksam människa, och när hon uppfostrade sin son Markus, förstod hon att han en dag skulle skapa sin egen familj. Och hennes son Markus hade inget att tacka henne för.
Så när Markus tog med sig sin blivande fru, den gulliga och trevliga tjejen Lovisa, hälsade Annika henne varmt välkommen.
Och Lovisa försökte uppenbarligen verkligen att imponera på sin blivande svärmor. Hon berömde maten, sa att hon hade ett jättefint hem och gav komplimanger. Annika var övertygad om att de inte skulle ha några problem.
Markus och Lovisa bestämde sig för att flytta ihop. Sonen nämnde nästan lite försiktigt att de kunde bo med mamma, men Annika tyckte inte riktigt om den idén.
“Jag skulle så klart inte köra ut er. Men, Markus lille, det är inte en bra idé. Unga och föräldrar ska bo var för sig. Alla har sin egen rutin och vill ha lite lugn och ro ibland. Dessutom—två kvinnor i ett kök? Det blir bara bråk.”
Markus lyssnade på sin mamma, men att betala för en hyreslägenhet var ändå ganska svårt för honom. Då föreslog Annika att hon kunde hjälpa dem tills de kom på fötter.
“Jag kan betala en tredjedel av hyran i början, sen får ni klara er själva.”
Markus tackade glatt ja. Annika var beredd att ge den summan—det var ett litet pris för lugn och ro och goda relationer.
Hon mindes tydligt hur hon och hennes man de första tre åren av äktenskapet bodde med hans föräldrar. Det var som en mardröm. Trots att hennes svärmor egentligen var en hyfsad kvinna, uppstod det ändå gnabb, missförstånd och sura miner. Maten var också ett problem—de gillade olika rätter, och Annika kunde knappt äta det hennes svärmor lagade. Men hon tvingade sig, för att inte såra sin värdinna. Och svärmodern hade det inte lätt heller.
Markus och Lovisa hyrde en lägenhet precis i närheten. Det gladde Annika. Att bo tillsammans ville hon inte, men att träffa sin son var hon ivrig på.
Lovisa jobbade som förskolepedagog och tjänade inte mycket. Markus strävade heller inte särskilt högt—han var nöjd med sitt jobb på fabriken.
Så fort de flyttat erbjöd Annika sig att hjälpa dem att ställa in sig.
“Åh, tack snälla!” utbrast Lovisa. “Lägenheten är så smutsig, jag vet inte var jag ska börja.”
Så Annika tog med sig trasmattor och rengöringsmedel och skyndade sig att hjälpa sonen och hans blivande hustru.
Hon suckade bara när hon såg hur Lovisa höll på. Det syntes att hon inte var van vid att städa och att det var en ansträngning för henne.
Man kunde säga att Annika gjorde allt själv. Lovisa öste förstås över henne med tack, sa att hon behövde lära sig av sin blivande svärmor. Men Annika var så trött att hon knappt lyssnade.
Dagen därpå ringde Markus och föreslog att de skulle ses på helgen.
“Vi kommer över till dig, går det bra?” frågade han.
“Självklart, kom ni bara, jag blir så glad,” svarade Annika.
Naturligtvis blev det hon som lagade middag. Men det var trevligt att sitta tillsammans, och hon ville gärna höra hur det gick för det unga paret.
Men när Markus och Lovisa kom på besök, sjönk humöret lite hos Annika. Hon hade stått vid spisen i flera timmar och lagat både varmrätt, sallad och till och med smårätter. Och de kom tomhänta.
Inte för att hon *behövde* något. Men det var nästan… oartigt. De kunde väl åtminstone köpt lite fika?
Men sonen och hans flickvän verkade inte se något fel med det. Annika lugnade sig med att de hade annat att tänka på. Och pengar var väl tajta nu när de precis flyttat.
“Mamma, får vi ta med oss resterna? Så vi slipper laga mat,” frågade Markus efter middagen.
Annika suckade. Hon skulle ju själv gärna slippt laga mat några dagar, men för sonen sparade hon ingenting.
“Självklart, ta med er”, sa hon.
Det kändes inte helt rätt, men hon försökte att inte tänka för mycket på det. Ungdomar vill ju leva för sig själva ibland, istället för att stå vid spisen. Vad kunde hon göra? Hon kunde laga mat.
Annika jobbade hemifrån. Hon behövde sällan åka in till kontoret, vilket var väldigt praktiskt.
Och när Markus ringde nästa vecka, väntade hon sig allt—utom det här.
“Mamma, får jag komma över och äta lunch? Jag sparar lite och vill inte gå till restaurangen.”
Annika blev helt paff. Hon hade inte ens planerat att laga något, men hon kunde ju inte säga nej till sin son.
“Visst, kom du”, sa hon, skyndade sig ut i köket och började laga mat.
Hon trodde att det bara var en engångsföreteelse, men Markus började komma regelbundet. Och det passade inte Annika särskilt bra. Inte bara försvann maten i rekordfart, utan hon blev ständigt avbruten i arbetet.
Men hon sa inget. Hur kunde en mamma vägra sin son lunch? Fast en dag frågade hon lite försiktigt varför Markus inte tog med sig mat från hemmet.
“Lovisa lagar inte så mycket. Förresten, kan vi komma över på middag i helgen? Din mat är så god!”
“Jag har planer, jag ska träffa en väninna”, ljög Annika, skamsen.
“Oj, tråkigt.”
Det här måste hon göra något åt. Men hon kunde inte bara säga rakt ut att hon var missnöjd. Hon ville inte framstå som snål inför sonen och hans fästmö.
Och det kändes verkligen i plånboken. Hon betalade ju en del av hyran också.
Annika funderade på att bara tiga. Kanske laga extra mat på helgen som de sedan kunde värma. Hon borde kanske antyda åt Markus att han kunde köpa lite matvaror ibland—men nej, det kunde hon inte heller säga.
Det här pågick i tre veckor. Markus kom och åt hos mamma, och snart började även Lovisa dyka upp. Annika vande sig nästan vid rollen som privatkock.
Men sedan blev sonen och hans fästmö riktigt fräcka.
Markus ringde och berättade att Lovisas födelsedag snart var här.
“Du är också välkommen, förstås!” sa han glatt.
“Åh, tack. Men behövs jag verkligen? Ni har väl kompisar som kommer?”
“Ja, men vi vill ha dig här! Du betyder ju så mycket för oss!”
Annika smälte. För sådana ord kunde man förlåta mycket. Fast, som det visade sig, inte allt.
“Du, mamma”, fortsatte Markus, “kan du komma tidigt? Hjälpa Lovisa att städa och laga mat.”
Snabbt landade sonen henne tillAnnika tog ett djupt andetag och sa bestämt: “Nej, kära du, det är dags att ni lär er stå på egna ben—jag ska inte vara er städerska, kock eller bank längre.”
