Allt som är ditt, förblir ditt
I en liten stad omgiven av dystra berg och gråa fält, där hösten luktade fukt och längtan, flöt livet långsamt som en flod i dalgången. I ett hus vid stadens kant, insvept i skuggan av gamla lindar, bodde Elin. Hennes liv såg ut som en saga: rika föräldrar, ett stort herrgårdshem, och en omtänksam faster, Majken, som blivit som en andra mor till henne. Men bakom denna idyll dolde sig en skugga, redo att när som helst rasera allt.
— Har du petat i maten i två veckor nu, har du blivit kär, Elin lilla? — frågade Majken och torkade händerna på förklädet.
— Det finns en kille — erkände Elin och rodnade. — Han studerar på en annan linje, snygg, men verkar inte märka mig. Jag vet inte hur jag ska närma mig.
— Du får inte jaga efter honom! — rynkade Majken pannan. — Det passar sig inte för en flicka. På min tid…
— Åh, faster Majken, börja inte om “på din tid”! — skrattade Elin och slickade i sig resten av frukosten. — Okej, jag måste springa, jag får inte vara sen idag. Professorn är sträng, han sparkar ut en ur föreläsningen.
— Spring då — Majken gjorde korstecknet över henne och stängde dörren med en bekymrad suck.
Elin växte upp i överflöd, utan att sakna något. Föräldrarna, upptagna av karriären, lämnade hennes uppfostran till faster Majken, hennes mors äldre syster. Alla kallade henne Majken Persson, men Elin sa bara “faster Majken”. Hon var snäll men sträv och lärde flickan livets hårda läxor, som om hon anade att ödet inte alltid skulle vara mild.
Majken bar på en egen sorg. Som ung, ute på landsbygden, gifte hon sig med skogvaktaren Gustav. Kärleken varade inte länge — inom ett år försvann han. Ryktet sa att han drunknade i en myr. De letade, men hittade honom aldrig. Majken stod ensam kvar, utan make eller barn. Hon funderade på klosterlivet men ändrade sig: “Vad skulle jag göra som nunna? Dessutom är jag ung än och kan inte hålla tungan i styr.” Hon stannade på landet, tills systern Lotta kallade henne till staden.
— Majken, flytta till oss — övertalade Lotta. — Johan och jag är på jobbet hela tiden, du kan passa Elin och hjälpa till hemma.
— Åh, Lotta, gärna! — svarade Majken. — Gustav var en bra man, jag har gråtit alla tårar över honom. Jag är rädd att förtvina av ensamhet här ute. Jag vill inte gifta om mig. Jag kommer och tar hand om allt hemma.
Så blev Majken en del av familjen, kallade sig husmor och gjorde allt med hjärtat. Hon lagade mat med kärlek, skötte trädgården och planterade blommor. För henne var Elin som en dotter. Hon tog henne till skolan, köpte leksaker och sydde klänningar. Hemmet var fullt av mys, men Majken lärde Elin: “Vänj dig vid arbete, Elin lilla. Idag finns allt, men imorgon? Lär dig laga mat — det är en kvinnas stolthet. När du lagar med kärlek, drar du en man till dig.”
— Har du några hemligheter? — undrade Elin nyfiket.
— Självklart! Varje hustru har sina — log Majken.
Elin blev förälskad i Daniel, en lång kille från en annan fakultet. Hon trodde han inte märkte henne, men hon hade fel. På universitetet visste alla att Elin kom från en rik familj. Daniel, son till en ensamstående mamma, var charmerande men enkel. Majken misstänkte genast oråd när Elin kom hem strålande.
— Faster Majken, han märkte mig! — utbrast hon. — Vi gick en promenad efter lektionerna, han bjöd på glass.
— Listig, han vet att flickor älskar sötsaker — muttrade Majken. — Ta med honom hit, så får jag se honom.
En månad senare kom Daniel på besök. Majken serverade mat och observerade gästen noga. När han gått, hoppade Elin fram: “Va, vad tyckte du? Är han inte underbar?”
— Snygg — svarade Majken torrt. — Men inte för dig. Han har giriga ögon, såg du inte hur han undersökte allt? Avundsjuka, Elin. Han passar inte dig.
— Åh, faster Majken, nu hittar du på! — blev ElinElin suckade men log ändå, för hon visste att faster Majken alltid hade hennes bästa i hågen.
