Allt ska delas lika
Elin, vi måste prata om dina utgifter. Eller snarare om att du är ett riktigt slösmonster.
Elin stelnade till mitt i en klunk kaffe. Klockan var sju på morgonen, hon var knappt vaken och redan stod Kristoffer i köksdörren som om han skulle utdela en dom i tingsrätten.
Vad för utgifter? Varför är jag ett slösmonster nu igen? Hon tog ändå en klunk, trots att kaffet plötsligt smakade träigt och trist.
Du gör av med alldeles för mycket på dig själv. Det är hela tiden påsar, paket, klänningar, och någon kräm för femtusen spänn.
Elin ställde ner koppen så sansat hon kunde. Vilken start på dagen, och inte ens ett god morgon, älskling som mjukstart.
Krämen kostade tre tusen, om du nu måste snöa in på siffror. Och det händer varannan månad, inte varje vecka.
Elin, vi har gemensam ekonomi, vet du väl?
Han sa det med rösten hos en högstadielärare som förklarar gångertabellen för femtonde gången. Elin knep ihop käkarna, räknade tyst till fem, hjälpte inte alls.
Jaha Kristoffer, vill du att jag ska dra upp vad du lägger på bilen varje månad?
Han såg smått chockad ut. Helt klart inte redo för moteld redan före frukost.
Det är en annan sak.
Oh, självklart. Bensin, biltvätt, försäkring, servicar stup i kvarten. Och jag har ärligt talat aldrig ens suttit bakom ratten på din Volvo. Det är bara du som kör.
Jag behöver bilen för att ta mig till jobbet, sa Kristoffer och korsade armarna. Arbetsredskap, faktiskt.
Elin fnittrade till, det lät mer som om hon fått ett nervöst ryck än ett glatt skratt.
Arbetsredskap? På fullaste allvar? Okej, och du tror min klädshop och hudvård enbart är nöje? Jag träffar folk på jobbet, möten, kontor. Jag kan inte glida in i sliten t-shirt och flagande läppar varje dag.
Det måste väl gå att vara… sparsam?
Visst, sa Elin och nickade. Jag går på möten i samma kavaj tre år i rad. Och du säljer Volvon och köper en tio år gammal Golf. Den tar ju dig också till jobbet, eller hur?
Kristoffer öppnade munnen, stängde den, knep ihop ögonen och såg ut att försöka räkna till sju.
Nu överdriver du.
Nej, det är du som gör det. Dina utgifter är liksom investeringar, mina är slöseri? Väldigt praktiskt matte, måste jag säga.
Han stod kvar i dörren ett par sekunder till, skakade på huvudet och försvann ut ur köket. Minuten efter small lägenhetsdörren igen.
Kaffet var nu definitivt kallt. Elin slog ut det i diskhon och lutade pannan mot det iskalla kaklet ovanför diskbänken.
Underbar morgonstart. Riktigt kanon…
På lunchen höll Vera på att sätta lunchlådan i halsen när Elin berättade.
Vänta nu, sa han det där på morgonen? Utan ett ord innan?
Elin petade i sin köttbulle på lunchrummets tallrik, aptiten hade varit noll hela dagen och det höll i sig.
Jajamän. Jag hann inte ens dricka upp kaffet.
Så typiskt, suckade Vera och lutade sig tillbaka. Min ex gjorde exakt samma grej. Fixa delad ekonomi, rättvist och modernt! sa han.
Och sen?
Jag räknade snabbt: du äter dubbelt så mycket som jag. Se själv, sa jag, jag äter yoghurt på morgonen, du käkar omelett på fyra ägg och bacon. Jag tar sallad, du två varmrätter. Så för maten får du, kära du, betala andel efter aptit.
Elin log snett. Vera borde jobba som advokat aldrig att hon missade en poäng.
Och? Fattade han?
O ja! Tre dagar gick han med miniräknare och samlade kvitton. Sen blev det så tyst. En månad senare var det över.
På grund av det?
Nej, men det var ett tecken. Om killen börjar räkna småslantarna på ditt konto är han redan känslomässigt utloggad. Han har någon idé och där passar du inte längre in.
Elin teg, men Veras ord satt obehagligt träffsäkert.
På kvällen gick hon långsamt hem, hoppade av tunnelbanan en station innan, promenerade genom regnvått Göteborg. Det luktade asfalt och lite surhöst varken pepp eller depp, mest… bara grått. Hon ville inte tänka på vad som väntade hemma.
Lägenheten var tom. Kristoffer hade inte kommit hem. Elin bytte om, tog ut kyckling och rotfrukter ur kylen och började förbereda middag. Händerna jobbade på autopilot skära, salta, lägga i panna. Huvudet var blankt och det lugnade henne närapå.
Kristoffer dök upp vid åtta. Stannade i köksdörren.
Har du spenderat något onödigt i dag, då?
Elin rörde vidare bland grönsakerna.
Nej, har faktiskt inte köpt nånting alls.
Han nickade och försvann för att byta om. Elin dukade två tallrikar, sallad, kyckling. Precis som vanligt, men portionerna lite mindre. Hon hade nämligen inte orkat gå till ICA. Principer är principer.
De satte sig till bords. Kristoffer studerade sin tallrik, såg uppgivet på Elins.
Varför är det så lite mat?
Elin la besticken prydligt vid sidan av tallriken. Tittade honom rakt in i ögonen.
Du ville ju ha allt hälften-hälften. Varsågod.
Kristoffer blinkade. Ena gaffeln fastnade i luften.
Vadå?
Jag lagade middag, delade upp lika. Det här är din del. Hon pekade på hans tallrik. Jag har dessutom så det räcker till frukost. Men det får du klara själv, för nu är maten hälften var. Handla extra blir orättvist.
Kristoffer la ner gaffeln. Kindbenen blev rosiga.
Elin, det här är ju inte klokt.
Vad exakt? frågade Elin och lutade sig bakåt. Du var väldigt tydlig med att vi skulle dela allt lika. Jag är med på det.
Men… jag menade nåt annat!
Något i stil med: det är mina kostnader som behöver minskas och dina är heliga?
Kristoffer svarade inte, Elin såg hur han fäktade efter någon bra comeback men inget kom.
Apropå det, sa Elin och höjde glaset hur mycket la du på bensin i dag?
Vad har det med saken att göra?
Allt. Hur mycket?
Han räknade i huvudet och grymtade.
Tja… kanske tvåhundra spänn. Eller tvåfemtio.
Vi säger tvåhundra. Elin reste sig. Ett ögonblick.
Hon gick ut i hallen, Kristoffer hörde hur hon rotade bland jackorna. Sen dök hon upp med hans plånbok.
Vad gör du? utbrast han.
Tar min halva.
Hon öppnade plånboken, tog ut två hundralappar, vek ihop dem och la i fickan på mjukisbyxorna. Kristoffer gapade.
Men Elin, nu blev det löjligt!
Du ville ha hälften, Kristoffer. Nu kör vi på det. Hon la plånboken på bordet. Så kan jag snart köpa mig en ny tröja helt utan dåligt samvete.
Kristoffer satt tyst, hans käkar malde. Elin åt lugnt vidare.
Middagen gick i fullständig tystnad.
Veckan släpade sig fram. Varje kväll lagade Elin mat, och portionerna var matematiskt perfekta. Kristoffer kastade ängsliga blickar på sin tallrik, muttrade, men sa inget. Varje morgon frågade Elin hur mycket bensin han trodde han skulle köra upp. Varje kväll tog hon ut sin hälft.
På onsdagen bytte han till att åka spårvagn till jobbet.
På fredagen såg han ut som en mager vägkrogsvarg.
Mot helgen hade Elin sparat närmare tretusen kronor i en särskild kuvert. Kristoffer började köpa mackor på Pressbyrån han höll sig hungrig. Och Elin? Hon visste precis hon hade räknat varenda krona Kristoffer lade ut. Hälften var, sa han.
Lördagsmorgon satt Kristoffer i köket med ett blekt ansikte och halvdrack sitt te. När Elin kom in såg han ut som om han velat bjuda henne på en sista måltid.
Elin… han tvekade, kliade nacken. Jag hade fel. Förlåt mig.
Elin hällde upp kaffe, satte sig mitt emot och väntade. Höll händerna kring koppens värme.
Hela idén är ju dum, suckade Kristoffer. Jag läste för mycket ekonomitips och tappade vettet. Vi glömmer det, va?
Absolut lätt! log Elin. Men då ska du veta: jag har inte ens börjat räkna på all tid jag lägger på matlagning, tvätt, städning…
Vilken tid?
Allt det där du aldrig märker. Om jag satte timpris på det, skulle du nog få hosta upp några tusen till.
Kristoffer svalde teet fel, hostade, torkade sig med servetten.
Men jag tänker låta bli, fortsatte Elin och tog en klunk kaffe, så länge du slutar göra hushållet till bokföring. Deal?
Deal! sa Kristoffer snabbt. Inga fler utdrag eller kalkyler.
Perfekt.
Elin log och tog en kaka från burken, medan Kristoffer såg ut som om han överlevt en tsunami med bara några kaksmulor kvar.
Och Elin tänkte att ibland tar man bara snillet till sin spets. Låter galenskapen slå över, visar absurditeten inifrån. Inte bara räddar det äktenskapet man vinner dessutom diskussionen. Så enkelt är det med hushållsekonomi på svenskt vis!









