Allt har sitt pris! Nu är jag ensam som en hund…
Skriver en ensam man som passerat de sjuttio. Jag vill berätta min historia, som kanske kan varna andra.
Jag bor i en stor provinsstad som Västerås, men omkring mig finns bara främlingar. De gamla väggarna i mitt hus känns inte längre som hemma, och gatorna jag en gång gick med självsäkerhet är nu ödsliga och kalla. Ingen väntar, ingen frågar efter mig. Sådan är betalningen för mitt förflutna…
Jag speglar mig och känner inte igen mig själv. Ansiktet är magert, håret vitt, axlarna böjda, blicken slocknad. Var är den man som levde livet fullt ut, älskade kvinnor, festande och lyx? Var är den självsäkra charmören som trodde världen låg för hans fötter? Nu finns bara en trött gubbe ingen bryr sig om…
**Förflutna synder**
En gång var jag en kvinnotjusare, ödets gunstling. Vackra kvinnor förtrollade jag, sedan glömde jag dem lika lätt. “Man lever bara en gång”, intalade jag mig. Då trodde jag det var rätt.
Jag hade en hustru, Ingrid, en god och tålmodig kvinna. Hon stannade i femton år trots mitt kaos. Jag svirade nätter, kom berusad hem, tog med billiga flickor. Ingrid teg, hoppades jag skulle ändra mig.
Men jag slutade inte. Trodde hon aldrig skulle lämna. “Vart skulle du ta vägen?” fnös jag när hon gav mig ett ultimatum.
Men hon visste vart. En dag packade hon barnen och åkte till Kiruna. Ingen scen, inget skrik. Bara försvann – för alltid.
Först brydde jag mig inte. Levde som förr, skickade julklappar en gång. Paketet kom tillbaka. Jag ryckte på axlarna: “De dyker nog upp.” Men åren gick i tystnad.
**Ensamt åldrande – livets dom**
Jag tänkte aldrig på åldrandet. Medan jag var ung trodde jag det varade för evigt. Jag hatade stadigt arbete, bytte jobb för att inte fastna. Skrattade åt de som sparade, byggde hem, tänkte på framtiden.
Nu ger min “fria” livsstil en pension som knappt räcker till medicin. Varm mat är en saga blott. Ibland somnar jag hungrig – men vem skulle jag klaga för?
Nyligen träffade jag en gammal kompis – Sten. Han såg välhållen ut, med hem, familj, barn. Han klappade min axel:
“Karl, du var kung – men vad blev du?”
Inga ord kom. Bara en klump i halsen. Allt jag har kvar är minnen och ånger. Jag förtjänar ingen medömkan. Mitt eget fel.
När andra byggde familjer, drack jag med falska vänner.
När andra sparade, slösade jag på älskarinnor.
När andra tänkte på morgondagen, tänkte jag bara på nattens nöjen.
Nu vågar jag inte ringa mina barn. Kanske har jag barnbarn – men jag dör utan att se deras ansikten.
**Försenad råd till er som kan ändra er**
Upprepa inte mina misstag. Tro inte ungdom varar. Ta inte familjen för given. Älska dem nära, vårda släktskapen.
För en dag kanske du står i en tom lägenhet där till och med ekot tiger när du säger “Hej”…
