Allt började med att mammas granne ringde mig.

Allt började med att grannen till min mamma ringde mig.
Hej, lilla Malin.
Hej, Birgitta Andersson, sa jag förvånat.
Hur står det till? Och hur är det med barnen? fortsatte hon.
Allt är bra, tack, svarade jag, men blev genast lite orolig.
Nog ringer inte mammas granne mig enbart för att småprata. Min magkänsla sviker sällan.
Malin, när var du senast och hälsade på din mamma?
Skuldkänslan sköljde över mig. Jag drog djupt efter andan. Vi har bott isär i flera år. Sen min son började skolan har jag snurrat på som en hamster i sitt hjul.
På morgonen ska det lagas frukost till hela familjen, barnen kläs på och skickas iväg till skolan, sedan är det arbetsdag och därefter snabba ryck genom affärerna hem. När jag kommer hem är det dags för middag, diska, hjälpa till med läxor och på kvällarna känns jag som en urvriden disktrasa. Helgerna går åt till att städa lägenheten, tvätta, stryka och försöka få någon stund för sig själv
Sällan blir det att vi hälsar på mamma, ärligt talat.
Det var länge sedan, Birgitta, erkände jag och kände mig skyldig. Jag har tänkt så många gånger att hälsa på, men tiden räcker inte till. Nu på lördag hade jag tänkt
Har du märkt att din mamma beter sig lite annorlunda? frågade Birgitta försiktigt.
Vad menar du? frågade jag oroligt.
Ja, alltså, har hon varit konstig på något sätt?
Nej, inte vad jag har märkt, sa jag kallt, varför undrar du?
Åh, Malin, jag vet inte hur jag ska säga det kanske är det inte min sak
Men vad har hänt?! utbrast jag nästan. Fantasin målade redan upp skrämmande bilder.
Din mamma har blivit tokig på gamla dar, utbrast grannen.
Nu får ni väl ändå ge er! Vad får er att tro det?!
Hon har skaffat en karl, det har hon! Hon har slags romans!
Det kan inte vara sant! skrattade jag lättad. Mamma är ju över sjuttio, vad skulle det vara för romans?
Säg inte det, barn lilla, svarade grannen snörpt. Jag vet vad jag talar om, jag har sett det själv!
En älskare?!
Nej, din mamma! Hon berättade allt själv för mig, började Birgitta pladdra på. Lyssna nu här.
Igår mötte jag henne ute. Hon kom rusande, såg inte ens mig. Jag fick hejda henne. Hon sa: Förlåt, Birgitta, jag har så bråttom, ska köpa torsk. Tycker du sej är bättre eller torsk? Jag blev paff. Gunilla, sa jag, du tycker ju inte ens om fisk. Då svarade hon: Det är inte till mig det är till Samuel. Han älskar fisk. Och hon bara lyste. Förstår du nu?
Men tänkte jag, det är väl bara någon bekant. Samtidigt försökte jag febrilt komma på om någon Samuel var bekant för mig bland mammas vänner. Kunde inte komma på någon sådan.
Bekant, jo det var väl det, Malin! fläktade grannen. Det är en älskare, det säger jag dig!
Hon plockade tydligen upp honom på stan! Och nu bor han hos henne i hennes lägenhet tänk om han är hemlös, gammal kåkfarare, eller nån alkoholist eller värsting? Du vet ju hur det är numera, landet är inte lika tryggt.
Och när har du sett att en hederlig man ligger ute på gatorna?!
Jag blev tyst av chocken. Birgitta däremot bara körde på.
Jo, hon berättade allting! Jag gick där, såg honom bara ligga helt blöt i en vattenpöl och tittade så bedjande. När han såg mig reste han sig stolt. En riktig karl! Jag tog med honom hem, tvättade och gjorde honom fin. Vilken stilig man.
Så om jag vore du, Malin, skulle jag ta reda på vad detta handlar om. Och det snabbt!
Tack ska du ha, sa jag spänt och lade på luren.
Helt uppskakad kunde jag knappt tänka klart. Jag såg bilder framför mig av mamma som släpar hem en smutsig, blöt alkoholist usch! Jag väntade bara på att min man skulle komma hem från jobbet så vi kunde ha familjeråd.
Min mamma har skaffat en älskare, deklarerade jag rakt ut.
Han heter Samuel, och så berättade jag allt jag fått höra av Birgitta.
Min man stirrade förvånat, försökte ta in det han hört. Sen sa han hoppfullt:
Ja, den där gamla skvallertanten hittar väl på som alltid! Har du ringt mamma?
Nej, erkände jag generat.
Ja men, ring då! Det är säkert inget att oroa sig för. Det här reder upp sig.
Jag grep luren som om det gällde livet och slog numret, slog på högtalare.
Hej, sa jag när jag hörde mammas röst.
Nämen, lilla Malin! Hur har du det?
Mamma, jag måste fråga är du ensam?
Nej, svarade hon glatt och började le, jag är med Samuel.
Mitt hjärta sjönk som en sten. Så det var sant!
Men var kom han ifrån? lyckades jag fråga, men rösten darrade.
Åh, det är en sådan historia… sa mamma utan det minsta bekymmer. Jag hittade honom ute på gatan. Han var så blöt och hjälplös. Jag kunde inte bara gå förbi. Jag tyckte så synd om honom. Men nu har jag sällskap! En man i huset, hurra!
Du skulle se vilka trick han kan fnittrade hon nöjt.
Jag sjönk ned på stolen. Har mamma verkligen tappat förståndet?
Mamma, du kan inte bara ta hem vem som helst, försökte jag. Du måste be honom gå!
Malin, skäms på dig! svarade hon bestämt. Vi ansvarar ju för dem vi har tagit till oss, minns du? Ni hälsar ändå så sällan på mig, det blir ensamt. Nu har livet fått en mening igen.
Jag känner mig inte ensam längre. Samuel stannar, och så är det med det! Och så lade mamma på.
Min man reste sig resolut:
Det här går inte! Ta på dig, vi åker till din mamma!
Jag for runt i hallen, förvirrad. Min man rusade runt han också.
Din mamma är för snäll och godtrogen! Så lättlurad. Han tänker väl ta över hennes bostad, skojaren! Samuel jag ska minsann titta på den där Samuel!
En halvtimme senare när vi trängt oss fram genom halva Stockholm parkerade vi utanför mammas port. Min man öppnade bagageluckan, tog fram ett järnspett och vägde det fundersamt i handen.
Ska du verkligen ha den där? viskade jag förskräckt.
Man vet aldrig, svarade han bistert. Tänk om Samuel inte vill ge sig av frivilligt.
Ingen våld, bönade jag, och såg hemska scener framför mig.
Första steget innanför dörren ropade han:
Var är han då?!
Han sover i fåtöljen i vardagsrummet, svarade mamma förvånat. Vad är det som har hänt? Jag väntade er inte
Men maken stormade redan genom hallen och in i vardagsrummet, jag efter.
I mammans fåtölj låg utsträckt en stor röd katt! När vi rusade in satte han sig upp, svepte sin yviga svans runt tassarna och jamade djupt.
Får jag presentera, min Samuel, sa mamma och kom in efter oss.
Men det är ju en katt! ropade vi i kör.
Precis. Vad trodde ni då? skrattade mamma och såg på oss med glittrande ögon.