8 januari
Mitt i natten blev jag väckt av telefonen.
Elin, det brinner! Huset brinner! Mammas röst darrade, och mitt emellan hennes snyftningar hördes knastret från lågorna och röster i kaos.
Sömnen var som bortblåst på en sekund.
Mammas hus ligger en bit utanför Uppsala, kanske femton kilometer bort. Ett stort gammalt trähus, byggt i början av seklet. Uppsala växer, nya områden tar form och snart kommer landsbygden helt att flyta ihop med staden. Jag försökte minnas hur många år huset egentligen hade på nacken Hade.
Det var farfarsfar som byggde det, och sedan byggdes ett sommarkök till av farfar, därefter renoverades det igen och blev vinterbonat på övervåningen. Så småningom förlängdes huset med ett extra rum och en inglasad veranda mot trädgården. Utsidan såg solid ut, men skenet bedrog. På vintern var det kallt och dragigt, på sommaren fanns en rå kyla från marken.
Huset förföll långsamt, ruttnade bort under ytan. Alla förstod det. Egentligen borde det ha rivits för länge sedan, men mamma stod på sig Vi renoverar! Hon är ensam kvar nu efter att pappa gick bort, och det är klart att det är hon som bestämmer.
Vi har bara råd med reparation, inte nybygge.
Mamma, du behöver inte ett så stort hus längre. Det finns färdiga ritningar på mindre hus, och de är inte alls dyra. Då får du även plats för de där älskade rosorna i trädgården, försökte jag.
Elin, du förstår inte riktigt, svarade min bror Arvid snabbt, det här huset är vårt hem, vår historia, vad man än kallar det. Allt måste bevaras. En rejäl renovering, så blir det som nytt.
Arvid stod alltid på mammas sida och hon på hans. Mina förslag mottogs jämt med motstånd, fastän de egentligen lät rimliga och oftast var det bästa för alla. Det hade blivit ett mönster. När ännu ett av Arvids projekt, med mammas understöd, gick åt skogen, ryckte jag bara på axlarna. De bestämmer ju själva.
Renovation, sa ni kör hårt.
Men vi behöver din hjälp också, Elin. Inte mycket, men om det ändå inte räcker Jag har redan sålt radhuset i Märsta som din moster bodde i och fått ut pengarna. Den där lägenheten låg så långt bort.
Du sålde radhuset i Märsta?! Till att renovera det här? Det borde räcka till ett helt nytt hus, minst.
Bara hälften var min, resten gick till hennes son. Men ändå, det räcker knappt.
Så du tvingade din systerson sälja?
Han köpte ut mig, jag behövde pengarna. Blev väl inte världens bästa affär, men det löste sig.
Mamma! Du har ju oss, vi behöver inget, du hade kunnat bara
Ge bort? Jag har min familj.
Kanske du har rätt. Renovera då, om ni tycker så. Behöver ni inget mer från mig så får jag väl åka hem.
En månad gick. En nattlig signal, igen. Huset hade brunnit ner. Jag och min man Niklas kom dit när allt redan var över. Det fanns ingenting kvar att rädda.
Elin, kanske kan din mamma bo i en av våra lägenheter ett tag? Ettan på Torsgatan står tom, hyresgästerna flyttade nyligen ut.
Jag har tänkt samma sak men den lägenheten är din.
Nej, det där är småsaker, Elin. Alla våra bostäder är gemensamma för oss. Din mamma behöver hjälp nu. Vi tappar lite på att inte hyra ut just den, men vi har fortfarande två andra. Och möbler finns.
Vi flyttade in mamma, hjälpte henne handla det som saknades. En dag åkte jag dit oanmäld med en matkasse, bara för att hälsa på. Tv:n stod på en tv som vi tidigare gett henne i present. Kaffedoften slog emot mig.
Mamma, du sa att allt brann upp. Är inte det där samma kaffemaskin och tv vi köpte till dig?
Tycker du jag har stulit det? Vi hann packa ut det mesta innan renoveringen. Det var bara skalet kvar där inne. Jag sa så om branden för försäkringens skull Och möblerna tog Arvid, de behövde i nya lägenheten. Mina lakan behövde de inte, så dem tog jag tillbaka hit.
Har Arvid köpt en lägenhet? Hur?
Ingen aning. Han bara gjorde det, och jag har inte frågat.
Jag anade att mamma undanhöll saker för mig. Hennes prioritet var alltid Arvid. Stackarn hade otur med det mesta och skyllde alltid på andra. Själv kände jag mig bara lurad alltid var det något skumt på gång.
Vad händer med tomten nu? Den är fin, och du har ju försäkringen.
Allt är borta, jag säljer marken. Jag har ju tak över huvudet nu. Tänk så bra när man har en rik dotter. Arvid har bara otur och ännu fler skulder
Varför köper du inte själv en bostad då, mamma?
Räcker det inte med min nuvarande? Ska du slänga ut din egen mor?
Lägenheten är Niklas.
Det ordnar sig! Vi har det ju bra ändå.
Vi skulle kunna bygga upp ett nytt lanthus där istället. Titta bara på alla grannarnas fina hem.
Nej, jag har bestämt mig. Arvid vill inte bo på landet ändå. Han vill ha bekvämligheten i stan.
Jag tjafsar inte mer.
Sen berättade jag för Niklas vad mamma planerade.
Helt ärligt, jag hade gärna byggt nytt där ute. Pappa älskade ju att sitta under den gamla linden.
Jag saknar den, när den dog så kändes det som ett omen Kanske är det vi som ska bygga där själva?
Absolut, vi har ju pratat om ett nytt hus i flera år. Barnen skulle älska det. Och sen kommer ju barnbarnen också, eller hur?
Lugn nu! Men visst, din mamma kunde få bo där hon med.
Men vi måste köpa marken av henne på riktigt. Annars kanske vi ångrar oss senare, du vet hur det kan bli.
Det är ju din mamma?
Just därför måste allt vara lagligt. Jag har ju min tursamme bror på halsen.
Jag pratar med henne när hon väl sätter ut det till försäljning. Eller borde vi testa att bara fråga henne rakt av?
Glöm det, hon kommer bara slingra sig.
Då köper vi bara ändå
Varför kommer ni inte direkt till mig? utbrast mamma när vi till sist frågade.
Mamma, du behöver pengarna för att kunna köpa dig en ny, riktigt fin lägenhet.
Men hon var aldrig särskilt snabb med att faktiskt skaffa sig en egen bostad.
Vi köpte till slut tomten. Jag och Niklas satte igång med att bygga drömhuset. Hela vårt sparkapital gick åt, och vi tog också banklån, men ekonomin var stabil eftersom vi kunde hyra ut lägenheterna.
Det blev enklare efter flytten vi hyrde ut även tredje lägenheten. Mamma köpte aldrig någon egen bostad, alla pengar gick till Arvid som misslyckades med sitt bolån.
Försäkringspengarna betalades aldrig ut, det visade sig att branden var anlagd, allt var redan bortforslat. Så mammas planer var lika mycket rök som huset.
När hon hälsade på hos oss en dag:
Ni har fått det riktigt fint, Elin. Hos Arvid är det trångt, barnen delar rum. Ni borde komma tillbaka till stan och ta er gamla bostad, så flyttar jag hit. Kanske Arvid också vill bo här då Huset ska ärvas av sonen, så har det alltid varit.
Men mamma, vi byggde huset. Ska det ändå gå till Arvid? Om gamla huset hade stått hade Arvid bara sålt det.
Det är tradition genom manlig linje! Så har det alltid varit. Det har huset varit i generationer!
I generationer? Det är åttio år gammalt!
Vi bestämde oss för att inte argumentera mer. Underförstått: detta hus är vårt, vi köpte tomten, vi byggde det och inga fler gynnanden till Arvid.
En dag fick vi besök av min kusin Daniel från Stockholm.
Tänkte hälsa på er fattiga släktingar. Min faster sa alla sliter ekonomiskt. Men ni har det ju otroligt fint här!
Jaha, det har mamma sagt
Jag fick ta lån för egen del, men nu är det äntligen avbetalt. Förresten, Elin, mamma ville ge tillbaka farmors örhängen till dig.
Resten då? Mamma hävdade på begravningen att allt guldet var hennes. Jag lyckades gömma undan smyckeskrinet just innan, hon letade nog.
Rätt av dig annars hade Arvid fått allt. Han kräver alltid mer, han. Vi sliter, han får allt serverat.
Behåll smyckena, sälj dem om du behöver. Faster fabulerade, och det vet du.
Ska jag berätta allt?
Ja, gör det
Mamma hälsar på allt mer sällan, benen gör ont. Arvid är ständigt upptagen han blir alltid lurad. Jag och Niklas lever lugnt och lyckligt, och barnen är nöjda. Daniel kommer ofta, och livet fortsätter var och en bygger sin lycka, på sitt eget sätt.
