Om att Olof skulle komma visste hela byn för länge sedan. Flickorna hade förberett sig i veckor, lockat håret och planerat sina bästa kläder. Men Elin, som varit föräldralös sedan barnsben, såg ingen mening med sådana flickaktiga knep. Hon var alltid enkel och naturlig, precis som hon var. Det var just så som Olof förälskade sig i henne från första ögonkastet.
Avundsjukan bubblade snabbt upp bland byns andra tjejer vilken lycka för Elin att vinna en sådan pojke! Redan första gången Olof visade sig såg man flickornas blickar: lång och bredaxlad, vacker och självsäker, och dessutom från Stockholm, utbildad utomlands, och med föräldrar som hade gott om pengar.
Hennes farfar, Stig, hade varit skolans rektor innan han gick i pension. Han var stolt över alla barnbarn, pratade vitt och brett om deras framgångar, och väntade nu med förväntan på barnbarnsbarn.
Alla hade alltså vetat att Olof skulle komma. Flickorna gjorde sig i ordning, men Elin såg ingen mening. Hon kunde aldrig föreställa sig att stadspojken redan första dagen skulle fastna för just henne.
Hur mycket de andra flickorna än försökte få hans uppmärksamhet, var det hopplöst. Efter sommaren tog Olof Elin med sig tillbaka till Stockholm. Farfar Stig gav honom en vänlig men allvarlig varning: Hon har haft det tufft i livet, var snäll mot henne. Olof lovade.
Men livet i stan var annorlunda, stressigt. Elin hoppades innerligt att Olofs omtanke skulle bestå. Under förberedelserna inför bröllopet höll värmen och ömheten i sig, men så snart smekmånaden var över förändrades allt. Olof drog sig undan, och verkade nästan skämmas för sin unga hustru. Hans mamma, Birgitta, talade kallt och högdraget. Varje ord Elin hörde andades att hon inte riktigt var god nog för Olof, stadens guldgosse.
Hon kokte aldrig soppan rätt, tvättade skjortorna fel, och skurade golvet på fel sätt. Elin oroade sig över svärmodern, men i samma lägenhet fanns ingenstans att ta vägen. Hon försökte få jobb, men Olof lät henne inte:
Vad ska du tjäna med din utbildning? Stanna hemma.
Hon blev hemma. När hon blev gravid för första gången, var Olof överlycklig, hela hans värld lyste upp. Det såg ut att ordna sig, till och med Birgitta slutade vara så sträv och skällde istället på sin son när han inte var omtänksam. Men olyckan slog till: Elin förlorade barnet, och allt blev värre än förr.
Du dög inte till nåt, varken med huvudet eller kroppen. Söt att se på, men vad hjälper det? suckade svärmodern, medan Olof bara log självbelåtet, som om det inte ens handlade om hans hustru.
När Elin blev gravid igen fanns inte ett spår kvar av hans tidigare glädje. Ingen värme, inget hopp. Bara irritation över hennes förändrade kropp. Birgitta skällde på Olof för att han inte borde behandla sin hustru illa barnet skulle födas i kärlek.
Men Elin kände ingen kärlek längre. Olof kallnade, de började sova i olika rum. Han kom hem sent när hon redan sov, rusade iväg till jobbet varje morgon. Nätterna blev fyllda av tysta tårar. Hon hade inga föräldrar att vända sig till, men ville inte att hennes barn skulle ha samma öde. Hon kämpade för att hålla ihop familjen, visade aldrig hur ont det gjorde.
När förlossningen närmade sig fanns ingen att ringa till Olof hade inte varit hemma på en vecka. Elin ringde ambulansen själv, födde ensam. Hon visste inte ens var hon skulle ta vägen efteråt. Utanför BB stod en bil, dekorerad med ballonger. Elin log för första gången på länge men Olof stod inte där. Det var Birgitta och farfar Stig, finklädda, med blommor i händerna.
Tack, min lilla, för gåvan! Ingen är finare än mitt lilla barnbarnsbarn, jublade farfar Stig. Birgitta var reserverad, men kunde inte slita blicken från sitt barnbarn. Hon pysslade med henne oavbrutet.
Hemma hade Birgitta dukat upp bordet, bakat Elins favoritpaj.
Jag trodde väl aldrig att Olof skulle vara så usel, kunde inte Birgitta hålla tillbaka. Han festar och lämnar dig ensam med barn. Men vi klarar oss utan honom. Vi ska se hur länge han står ut ensam. Vi ska aldrig låta dig lida. Jag ska skriva ut honom ur lägenheten. Han får göra som han vill. Här får han inte plats han kan råka dra hem fler fruar.
Vad ska hon heta? frågade farfar Stig försiktigt, kanske Ingrid, som din mamma?
Elin brast i gråt; det var länge sedan hon vågat släppa fram känslorna. Birgitta strök henne över håret:
Oroa dig inte, lilla vän, du kommer att bli lycklig. Du ser ut att passa som mamma. Det såg bara inte Olof.
Jag flyttar tillbaka till byn, vi har det bättre där.
Helt rätt, instämde farfar. Vi ska ta hand om henne tillsammans.
***
Två år gick efter att Elin åkt tillbaka till byn. En dag friade Andreas, en enkel kille från trakten. Före Olof hade hon aldrig lagt märke till någon som honom. Men nu var hennes krav helt annorlunda han skulle vara varm och kärleksfull, och aldrig låta någon såra henne.
Säg ja, var hittar du en bättre kille? Du har känt honom hela livet. Och om Olof kommer tillbaka
Elin lät honom aldrig avsluta.
Olof kommer inte tillbaka. Och jag älskar honom inte längre.
Så bra, jublade farfar. Då blir det bröllop!
***
På bröllopet kom Birgitta.
Hur behandlar du Elin? sa hon strängt till Andreas. Hon gick hela vägen hem från jobbet idag. Och inget är i ordning hemma, Ingrids strumpbyxor är ostrukna.
Vem är du? utbrast Andreas.
Svärmor.
Före detta, rättade Andreas.
Men snälla, nu får ni ge er, skrattade Elin. En svärmor är alltid en svärmor.
Det är bara att jag är orolig, ursäktade Birgitta sig. Jag vill ju kunna träffa mitt barnbarn.
Kom när du vill, sa Andreas, men vår familj bygger vi själva.
Elin såg stolt på Andreas. Han skulle aldrig låta nån göra dem illa, tänkte hon och log lyckligt.
