Idag föddes vår andra son. Redan på sjukhuset blev vi besökta av glada släktingar. Mina föräldrars och svärföräldrars ansikten lyste av stolthet, alla önskade oss hälsa, lycka och allt gott i livet.
Mina svärföräldrar har en trea i Göteborg; min mamma och min syster bor i en rymlig villa ute på landet. Ingen verkar tänka på att vårt femton kvadratmeter stora rum i Malmö kommer vara mer än trångt med fyra personer.
Mina svärföräldrar har ett vackert hus med trädgård på Österlen, med ett litet grönsaksland och en bäck i närheten. De har flyttat ut från staden och bryr sig inte direkt om våra diskreta förfrågningar om att byta boende med oss.
Bara en enda gång sa min svärmor Ingrid till mig: “Vi är gamla nu, sover oroligt, behöver varsitt sovrum, och i vardagsrummet tittar vi på TV och tar emot gäster.”
Hon verkar tro att vi fyra ska kunna sova gott, alla i rad, dessutom med småbarns gråt om nätterna
Alla tankar snurrade i mitt huvud och jag tror att det syntes på mitt ansikte, för släktingarna började snabbt avsluta sina gratulationer och försvann åt olika håll.
När vi blev ensamma log jag lite sorgset mot min man, Erik: “Nå, när tror du att vi får komma hem igen?”
