Det hade aldrig fallit mig in att be Stefan flytta in till mig. Att träffas var en sak, att bo tillsammans en helt annan. På lördagen väntade jag på Stefan för vår vanliga promenad. När jag öppnade dörren stod han där med två stora resväskor. Jag var mållös.
Jag satt i fåtöljen och bläddrade igenom bilderna på telefonen. Där var vi i parken och gav bröd till ankor, där promenerade vi under höstlöven, och här var vi på svampen. Ett halvår hade förflutit utan att jag ens märkt det.
Vi träffades på en dejtingsajt. Jag är sextioett, han sextiotre. Båda skilda, barnen vuxna och flyttade. Stefan föll mig genast i smaken bildad, väluppfostrad, med sinne för humor. Han sökte ingen mamma till sina barn eller hushållerska. Han ville bara träffa någon intressant.
Vi sågs två, tre gånger i veckan. Teatern, utställningar, fika, promenader i stan, småutflykter till min väninnas sommarstuga. Jag tyckte om detta utan förpliktelser, men med djup gemenskap.
“Berätta mig om ditt liv”, frågade Stefan en gång när vi precis börjat träffas.
“Det är lugnt och skönt. Jag har bott ensam i fem år nu, vant mig.”
“Är det inte ensamt?”
“Det händer. Men mina väninnor och döttrar hälsar på. Och nu finns du.”
“Det var fint att höra.”
Efter skilsmässan hyrde Stefan en etta i en gammal lägenhet. Han klagade över att hans hyresvärdinna var petig, inte lagade något, men höjde hyran regelbundet.
“Men vad ska man göra?” sa han. “Ingen egen bostad. Efter skilsmässan fick min ex-fru allt. Hennes föräldrar köpte lägenheten åt henne, och alla renoveringar jag betalat för det kan jag inte göra anspråk på.”
“Har du inte tänkt köpa något själv?”
“Var ska jag få några miljoner kronor till en lägenhet?”
Jag förstod. Jag hade en trea i ett bra område arbetat hela livet för den. Mina döttrar var länge utflugna, så plats fanns det gott om.
Men jag hade aldrig ens funderat på att bjuda in Stefan att bo hos mig. Att träffas var en sak, att dela vardagen en annan.
På lördagen stod han plötsligt där med sina väskor.
“Stefan, vad händer?” frågade jag.
“Kan jag komma in? Jag skal förklara.”
Vi gick in i vardagsrummet. Han lämnade väskorna i hallen och satte sig i soffan.
“Hyresvärdinnan säljer lägenheten. Jag måste flytta inom en vecka.”
“Och nu då?”
“Nu har jag ingenstans att bo. Att hitta en ny lägenhet tar tid, och pengar har jag inte.”
Jag började ana vart han ville komma.
“Jag tänkte att vi har varit tillsammans ett halvår nu. Vi känner varandra. Kanske kunde vi prova att bo tillsammans?”
“Tillsammans?”
“Ja. Du har ju en trea. Jag är ingen parasit jag jobbar, kan betala för mat och sånt.”
“Vi har aldrig ens pratat om det.”
“Varför prata i förtid? Livet har ju löst det åt oss.”
Jag kände mig förvirrad. Det här hade jag inte räknat med.
“Jag måste tänka.”
“Vad finns det att tänka på? Vi älskar varandra.”
“Att älska och att bo ihop är inte samma sak.”
“Varför inte? I vår ålder måste man bestämma sig.”
“Bestämma sig för vad?”
“För vår framtid. Om vi träffas, borde vi vara tillsammans på riktigt.”
Jag såg på väskorna i hallen. Han hade redan bestämt allt
