Algot var det sista barnet som föddes i sin familj, i utkanten av Uppsala, bland blåbärssnår och snedställda gamla röda stugor under eviga grå himlar. Hans föräldrar, en kärleksfull mor och en tystlåten far, gav honom ett barndomslandskap rikt på värme, skratt och midsommarlekar. Men plötsligt strömmade sorg, likt kallt regn över makadambelagd väg: när Algot var tjugo försvann modern stilla en februaridag, och fadern följde henne kort därpå bort i tysthetens grå skugga.
Under den kalla vintern deltog han i värnplikten nere på Gotland och kunde därför inte ta farväl vid varken mors eller fars grav slutgiltiga hejdå, osagda i snöyran, medan minnena varma följde honom som spår i snön.
Efter lumpen återvände han i drömmen till sitt barndomshem, men fann mosterns familj spridda som trötta vinterfåglar över rummen; deras röster lät främmande, väggarna hade blivit kalla. Inte önskad vände Algot ryggen åt huset, klädde sig i vindbitna kappor och försvann längs de frostiga trottoarerna, aldrig återvändande.
Han försökte slå sig ner hos en barndomsvän i Västerås, men även där flöt han omkring, en blek skugga bland andras rutiner, och förstod snart att här heller fanns ingen plats för honom. Plånboken var tom på kronor, framtiden diffust grå i skiftande drömdimma. Han liftade till ett annat samhälle, någonstans där snöflingor aldrig smälte och där fabriker kastade långa skuggor över åkrar.
På en byggarbetsplats hav av spik och trä och resonans av hammarslag fick Algot anställning genom en lös bekantskap. De sade: lön i svenska kronor, mat på bordet, någonstans att sova, men efter veckor av fuktiga arbetsbyxor och kalla smörgåsar försvann arbetsledarna som om de alltid varit skuggor, och lämnade honom och de andra vind för våg.
De flesta andra tog sig därifrån, hjälpta av släktingar, men Algot blev kvar, utan ID-kort, utan namn i systemet, och han började glida genom staden som ett vilset löv. Hungern stack honom i magen han åt ur papperskorgar och sov i vänthallar och trappuppgångar, där ljustecken och skuggor blandades med dissonanta tågrop och sönderslitna tidningspapper. Hans spegelbild förlorade konturer, arbetsgivare rynkade på näsan.
Så plötsligt, en virvlande natt, steg Saga fram ur snödimmorna med rufsigt hår, varmt skratt och snälla ögon som såg, verkligen såg. Hon var varken bländande eller skimrande, men hennes närvaro var som doften av nybakt bröd, trygg och varm. Hon gav honom matpaket i vantar och höll samtal som ringlade likt ångande te över vinterbord.
En dag drabbades Algot av lunginflammation och lades in på sjukhuset i ett rum som liknade ett akvarium i pärlemorskimrande ljus. Personalen vårdade honom, klippte hans hår, gav honom kläder och lät tunga tysta timmar vandra igenom hans kropp. Mellan droppställningar och halvdvala längtade han efter Sagas besök de var som tysta applåder i mörka salar.
När han till sist, lättare om hjärtat men fortfarande yr, släpptes ut från sin drömvärld, stod Saga där och väntade bland sirener och vinterljus. Hon räckte honom skor, jacka och en kram som doftade jul och granskog, så stark att Algot nästan började snurra.
Hennes bror hjälpte honom till ett nytt personnummer, så Algot kunde åter bli någon någon med papper, någon med plats att hyra och blommor i köksfönstret. Ett jobb kom, och genom alla frostklädda drömnätter spiralade de två tillsammans in i förälskelsen, och deras kärlek blev en stilla vårflod, stark nog att bära dem genom världens alla bisarra förvandlingar i drömmen, i verkligheten, i Sverige.
