8 mars 1997
Jag, Oskar Lindgren, tänker ofta på min barndom här i Uppsala. Jag var det yngsta barnet i familjen och min mamma och pappa gav mig en trygg och kärleksfull uppväxt. Vi hade det gott ställt, och hemmet var alltid fyllt av skratt och värme. Men livet vände snabbt när mamma gick bort precis när jag hade fyllt tjugo, och kort därpå dog även pappa. Det krossade mitt hjärta. Eftersom jag gjorde lumpen i Boden då, hann jag aldrig säga adjö på riktigt vid deras begravningar en smärta jag bär med mig än idag.
När min värnplikt var över och jag kom hem, hade min faste med familj redan tagit över vår lägenhet. Jag kände mig som en främling i det som en gång var mitt hem, och beslutade att aldrig återvända. En kompis lät mig sova på sin soffa i några veckor, men även där började jag känna mig i vägen och oönskad. Pengarna tog slut och alternativen likaså. Till slut liftade jag söderut till Göteborg för att försöka hitta ett jobb och en framtid.
Genom en bekant blev jag anställd som grovarbetare på ett bygge. Det utlovades schysst lön i svenska kronor, mat och någonstans att bo. Jobbet var tungt men jag kände ändå en gnista av hopp tills allt rasade. En morgon hade arbetsgivarna stuckit med pengarna och lämnat oss vind för våg, utan mat eller den utlovade lönen. De flesta stack därifrån snabbt med hjälp av släkt eller vänner. Själv stod jag kvar utan identitetshandlingar, utan något.
Det följde en lång och svår tid. Jag levde från dag till dag, letade mat i sopcontainrar utanför Hemköp, sov på centralstationen och i trappuppgångar där ingen körde bort mig. Kläderna blev slitna, skägget ovårdat, och folk gick bara förbi mig, som om jag inte fanns. Att hitta ett nytt jobb var otänkbart i det skicket. Ändå gav jag inte upp hoppet och det var tur. För en dag dök en kvinna upp, Elin inte klassiskt vacker men med en vänlig glimt i ögonen. Hon mötte min blick, log och satte sig bredvid mig med kaffe och en bullpåse. Vi pratade länge; det hade gått veckor sedan någon samtalat med mig som en vän.
Några veckor senare blev jag svårt sjuk i lunginflammation och hamnade på Sahlgrenska sjukhuset. Personalens omtanke rörde mig djupt de tvättade och rakade mig, gav mig rena kläder och varm mat. Varje dag väntade jag med hjärtat i halsgropen på att Elin skulle titta in. När jag väl fick gå hem, stod hon där i väntrummet med ett leende, rena kläder och ett par nya vinterskor. Hon höll om mig hårt och lovade att jag aldrig mer skulle behöva vara ensam.
Elins bror hjälpte mig att ordna nya id-handlingar och ett rum. Med tiden fick jag in en fot på ett lagerjobb, och sakta men säkert byggde vi upp våra liv tillsammans. Kärleken växte fram, och så småningom gifte vi oss, lyckliga att ha hittat varandra trots allt motstånd. Livet blev aldrig detsamma som innan förlusten av mina föräldrar, men värmen från Elin och min nya familj gav mig hopp igen. Jag tackar varje dag för att Sverige kan vara platsen där någon sträcker ut en hand, när det ser som mörkast ut.
