13 juli
Gotland, Östersjön
Idag, medan vi stod vid strandkanten och vinden lekte med hennes hår, sa Elin:
Olle, jag lever fortfarande. Kom ihåg lova att inte begrava mig i förtid.
Jag såg på henne min Elin, alltid solbränd och med den där energin i blicken. Hennes askblonda hår, solblekt och rufsigt, fladdrade i vinden. Med utsträckta armar såg det ut som om hon ville omfamna hela havet.
Olle, titta på det här! Är det inte fantastiskt? ropade hon, och hennes röst bar genom hela vågsuset.
Jag log, rätade till halmhatten på mitt huvud och tvingade bort den där oron som alltid låg som en sten i magen. Att det här kanske var sista chansen att få tillbaka lyckan vi varit nära att tappa bort den tanken förföljde mig.
Ja, Elin. Den här sommaren blir nog vår bästa, sa jag, försökte låta lättsam. Du har en sällsam förmåga att alltid ha rätt.
Två månader tidigare hade läkaren viskat, nästan urskuldande: “Cancer, sent stadium. Kanske två, tre månader.” Elin hade svarat med att vilja se havet, inte ge upp. Så nu stod vi här, på kritvit sand, bestämda att leva.
Kom, vi badar! utbrast hon, grep min hand med samma glädje som förr om somrarna hos mormor i Småland. Minns du när du var rädd att strömmen skulle dra iväg dina badbyxor?
Jag skrattade för en kort stund var sorgen borta. Elin besatt förmågan att alltid dra mig ur mörkret.
Jag var aldrig rädd, bara försiktig, skojade jag. Men, låt oss skynda oss och blir jag attackerad av en säl får du skylla dig själv.
Tillsammans sprang vi i vattnet, skrattade som två tonåringar. Elin lekte bland vågorna. Jag såg henne, kände hjärtat värka. Hon var allt jag älskade och smärtan inför tanken på att förlora henne var svår att uthärda.
Kärleken stärker hoppet även när tiden känns emot oss.
Vi träffades i nionde klass i lilla Mjölby där alla känner alla. Elin började i vår skola, lyste med sitt leende och sina långa blonda flätor. Jag, lång och lite tafatt med boken under armen, trodde aldrig att hon skulle lägga märke till mig. Men på vårens skoldisco tog jag mod till mig och bjöd upp henne till en långsam dans.
Du är annorlunda, sa hon och såg på mig. Du försöker inte att verka bättre än någon annan.
Jag log snett:
Jag hoppas att jag inte trampar dig på tårna.
Hon skrattade, och från den kvällen var vi vänner.
Efter gymnasiet flyttade jag till Uppsala för tekniska studier och Elin till Lund för språkstudier. Vi skrev långa brev, räknade dagarna till loven. Avståndet gjorde oss bara starkare.
Två år efter examen gifte vi oss i stadshuset i Mjölby. En liten, enkel tillställning med plastblommor och dans till Sven-Ingvars. Vi var så lyckliga, brydde oss inte om yttre detaljer.
Snart började vardagen. Vi hyrde en etta, slet för att spara ihop till ett eget hus och en dröm om ett mysigt kafé. Tröttheten och kraven ledde till smågräl om disk och räkningar. En dag i vrede smällde jag igen dörren:
Kanske borde vi gå skilda vägar?
Elin satte sig tyst i soffan, sedan sa hon lugnt:
Olle, jag älskar dig för mycket för att kasta bort det här. Ska vi försöka leva annorlunda?
Vi valde en dag varje vecka bara för oss själva. Inga mobiler, inget jobb, inget tjafs. Promenader, te på balkongen, minnen. Kärleken fick slå rot igen, växt och blomma.
Fem år senare köpte vi vårt drömhus med trädgård i Skåne. Kaféet öppnade vi efter många nätters hårt slit. Sedan kom tvillingdöttrarna, Linnéa och Tyra, hemmet fylldes av skratt och kaos. Elin var den bästa mamman tålmodig, kärleksfull, full av sagor. Ofta tänkte jag hur fick jag sån tur?
Men tiden gick. Flickorna växte upp och flyttade ut. För att mota ensamheten startade vi ännu ett kafé, arbetade tills nätterna blev långa och dagar korta. Så, en dag, mitt under arbetspasset, föll Elin ihop.
Elin! Snälla Elin! Jag skakade henne tills ambulansen kom. Läkaren sa först utmattning, men redan nästa dag rasade allt. Ny koll: obotlig cancer, månader kvar.
Hemma sa Elin:
Olle, ring inte flickorna. Jag vill inte att de ser mig så här. Låt oss åka till havet minns du hur vi drömde om lata dagar, parasoll, drinkar och att dansa under stjärnorna? Låt oss leva det nu.
Jag ville protestera, men det gick förstås inte.
Olle, du ser så långt bort ut, log hon medan vågen stänkte på mig. Jag vet vad du tänker på.
Jag log, gömde tårarna och dök under vattnet.
Tänkte bara på din kortvinst igår, svarade jag. Vilket drag!
Ingen rast! skrattade hon över vattnet. Ikväll går vi ut och dansar! Jag vill dansa tills benen viker sig!
Orkar du? frågade jag, ångestblandat. Hon tålde inga påminnelser om sjukdomen.
Jag lever, Olle! Jag vill leva! Du måste lova att inte ta avsked förrän det verkligen är dags. Lova mig.
Jag lovar, viskade jag, och vi omfamnade varandra i havets mjuka famn.
Den månaden vid havet förvandlades till en dröm: promenader på Visbys strandpromenad, glass i solnedgången, dans under lamporna till toner från ett lokalt jazzband. Elin blommade upp rosenröda kinder, tindrande ögon. Kanske, tänkte jag, hade läkarna fel? Eller var det ett mirakel?
En kväll på hotellbalkongen sa hon:
Olle, jag är inte rädd. Om det här är slutet så är jag lycklig. Jag har haft dig, flickorna, och de här solnedgångarna. Jag har levt ett vackert liv.
Prata inte så, sa jag, rörd till tårar. Du ska dansa på våra barnbarns bröllop.
Hon log bara och lutade sitt huvud mot min axel.
Väl hemma insisterade Elin på att göra om testerna. Jag var livrädd. Men läkaren såg förvånad ut när han bläddrade bland bilderna:
Nästan helt borta. Jag har sällan sett något liknande. Ditt immunförsvar måste vara enastående, Elin.
Vi stod där, hand i hand, och tårarna rann. Läkaren blev rörd, smet diskret ut.
Det var havet, viskade hon. Och vår kärlek.
Du har räddat mig, viskade jag. Alltid.
Vi återgick till livet: kaféet, vänner, drömmar. Elin fortsatt med medicin en månad, och sjukdomen drog sig undan. Flickorna fick veta allt och kom hem huset fylldes av skratt igen.
När jag såg på Elin, slog det mig hur blind jag varit i min ungdom. Hon anade det och log retsamt:
Olle, sluta grubbla. Baka dina pannkakor nu jag har glömt hur goda de var!
Jag gräddade, vi åt på altanen medan solen dök i havet och vi visste att så länge vi hade varandra fanns ingen storm som kunde hota oss.
Vad jag lärt mig? Kärleken är vår starkaste kraft även när allt hopp syns ute, kan den skapa mirakel. Jag kommer aldrig glömma det.
