Aldrig igen
Saga stannade till i affären efter jobbet. Hon orkade inte laga mat, men Elsa måste få äta. Hon köpte en påse pasta och några korvar. Dottern hade älskat dem sedan barnsben. Dessutom tog hon en liter mjölk och en limpa bröd.
Vid kassan var det en liten kö. Framför henne stod en storväxt man i en svart jacka och en stickad mössa med tofs. “En vuxen man, ändå sätter han på sig en sån mörsjukmössa. Säker på att hans fru har stickat den. Kvinnor gör allt för att deras män ska se så udda ut att ingen annan vill ha dem”, tänkte hon och stirrade på den färgglatta mössan.
Mannen vände sig om och mötte hennes blick. Hon tittade genast bort. “Han ser inte dum ut, faktiskt”, tänkte hon lite mildare. Han vände sig om igen.
“Tänker du bränna hål på mig med blicken?” sa han.
“Skulle behövas något värt att titta på först. Har inget bättre för mig”, muttrade Saga irriterat.
Kön rörde sig inte. Hon kände hur ilskan växte inuti henne. Och den där mössan… Hon övervägde att lämna kvar varorna och gå, men det fanns ingen annan affär i närheten. “Så typiskt män i kön – alltid tar de sån tid. Snart kommer han väl att stå och vela mellan cigaretter: Nej, inte den blå med röd rand, utan den vita med grön etikett”. Saga härmade hans tänkta röst för sig själv. “Sen rotar han i fickorna efter slantarna. Kunde ju ha haft dem klara i förväg…”
Och visst – mannen vid kassan lyfte på jackan och började plocka fram småmynt ur sina tajta jeansfickor. Saga suckade demonstrativt högt.
“Bråttom? Gå före då”, sa Mössan och backade undan.
Saga ryckte på axlarna och tog hans plats. Slutligen hittade han rätt belopp, packade ner sina varor och gick.
När det blev Sagas tur letade hon i handväskan efter kortet.
“Kan du skynda dig lite? Man borde ha betalningen redo”, morrade någon bakom henne.
“Tappat kortet?” frågade Mössan med en gnutta sarkasm.
Saga ignorerade honom och rotade vidare.
“Jag betalar”, sa han till kassören.
“Nej!” utbrast Saga, som blivit röd i ansiktet. “Jag hittade det. Ursäkta.” Hon tog fram kortet och betalade med en lättnadens suck.
Hon skyndade sig ut. “Vad är det med mig? Varför stör jag mig på hans mössa? Om han gillar den, så vars. Jag är så spänd och irriterad nuförtiden.” Hon skällde på sig själv hela vägen hem.
“Det är hans fel. Allt var bra förut. Eller var det bara jag som trodde det? Han lämnade mig för en ung dum flicka som blev gravid. Han gjorde *det* rätta – gifte sig. Men att Elsa skulle växa upp utan pappa, det tänkte han inte på. Och jag är snart fyrtio. Fyrtio! Gud, så gammalt…”
Han lämnade oss lägenheten, köpte sig fri. Tack för det. Varför måste vi kvinnor lida för deras skull? Det är alltid samma visa. Få är trogna, eller så är de smarta nog att inte lämna familjen. Vid fyrtio blir de dragna till unga flickor. Och vi då? Hur ska vi leva?” Saga höll en evig inre monolog med sig själv, knappt hållande tillbaka tårarna.
Hon gick in i trapphuset och tryckte på hissknappen. Med ett gnisslande ljud stannade den och dörrarna gled isär. En berusad man kom ut, och Saga klev in, men grimaserade direkt. Hissen luktade billig sprit och cigaretter. “Alla är likadana – antingen dricker de eller ligger med någon. Jag hatar det så mycket.”
Hissen stannade på hennes våning. Hon låste upp dörren efter att ha fumlat med nycklarna en stund.
Elsa satt vid bordet och läxläsade. Hon tittade upp. Saga såg något i hennes blick – förakt eller irritation.
“Mamma, jag behöver pengar till teatern. Klassen ska gå på lördag.”
“Jag lagar middag först”, svarade Saga och gick ut i köket.
“Mer pengar. Som om jag trycker dem. Nu är det bara min lön. Hyra, mat… Varje krona måste vägas.” Hon hällde vatten i kastrullen och klagade tyst över livets orättvisor.
“Mamma, teatern då?” Elsa stod i dörren med en bok i handen.
“Jag tar ut pengar imorgon”, suckade Saga utan att vända sig om.
Elsa försvann, nöjd med svaret.
“Vi får se hur länge han står ut. Hon är ung och vacker nu, men inte för alltid. Efter barnet kommer allt att förändras. Sömnlösa nätter, ingen tid för sig själv… Och han är ju inte direkt ung heller, över fyrtio. Det är vad han förtjänar. Snart dags för barnbarn, men han måste ha flera egna ungar. Herregud, varför tänker jag på honom? Han är inte värd det.”
Efter middagen satte hon sig vid datorn och tände skrivbordslampan. Med ett knastrande ljud gick glödlampan sönder. “Härligt. Allt går åt skogen idag. Köpte den för en vecka sedan!” Hon försökte byta lampa, men utan framgång. “Jag går till affären imorgon och byter den. Om jag bara hittar kvittot.” Men kvittot var borta – hon hade säkert slängt det med kartongen.
Nästa dag gick hon till elektronikaffären tvärs över gatan med lampan. Den var tung, men hon behövde inte gå långt.
På trappan stod *han* – mannen med den fåniga mössan – och rökte. Saga gav honom en föraktfull blick och gick in.
Mössan följde efter och ställde sig bakom disken. Han log när han såg hennes förvånade ansiktsuttryck.
“Den här. Köpte den förra veckan”, sa hon irriterat och placerade lampan på disken.
“Har du kvittot?” frågade han utan att blinka. “Inte konstigt att du inte har någon man. Med *sånt* humör.”
“Vem säger att jag inte har en?” fräste Saga.
“Om du hade en man, skulle han fixat lampan själv”, sa han med ett snabbt påhitt.
“Han är upptagen. Skriver på sin avhandling”, ljög hon. “Så ingen kvitto, inget byte? Jag vill inte ha en trasig lampa.” Hon vände sig om för att gå.
“Ge mig din adress, så fixar jag den och kommer med den tillbaka. Annars kan du hämta den imorgon.”
“Jag orkar inte bära den hit och dit.” Hon stannade vid dörren. “Lägenhet 96, huset tvärs över gatan.”
“Så det var hans affär! Kände inte igen honom utan mössan. Han har bra ögon. Och verkade trevlig”, tänkte hon på vägen hem, glad att han skulle fixa lampan. Gratis.
I hallen granskade hon sig i spegeln. Mössan neddragen över ögonHon hörde en knackning på dörren, öppnade, och där stod han med lampan i ena handen och ett tveksamt leende – och plötsligt kände hon att kanske, bara kanske, var det dags att ge livet en chans till.
