Malin närmade sig kaféet när hon hörde välbekanta röster:
– Glöm jubileet, sa Filip, Malins bästa väns pojkvän, med en mjuk viskning nära örat på Elin, hennes vän. – Vi kan gå hem till dig eller till mig. Malin kommer inte tillbaka.
– Självklart, svarade Elin tveksamt, – men om hon kommer tillbaka, vad gör vi då? Hoppa ut genom fönstret?
– Varför hoppa ut genom fönstret, svarade Filip självsäkert och tog Elin om midjan, – om du går med på det här så visar jag Malin dörren.
Malin kunde inte stanna kvar och se vad som hände därefter. Hon kände Elins fria sätt alltför väl, men Filip… De hade varit tillsammans i tre år. Under hela den tiden hade hon väntat på ett seriöst frieri. Ett år hade de bott tillsammans i Filips nya lägenhet. Han hade köpt den på bolån och höll nu på med renoveringar. Utgifterna var stora, så Malin tog hand om alla vardagskostnader. För henne var vigseln bara en formalitet.
Det kändes som en slöja föll från hennes ögon. Allt var en lögn. De skulle aldrig bli en familj. Till den rollen skulle han välja någon annan, medan hon bara var en bekväm flickvän under hans ekonomiska svårigheter.
För sex månader sedan hade Malins mamma gått bort och redan då hade hon förvånats över Filips känslokyla. Han följde inte med på begravningen eller hjälpte till med arrangemanget. Han hade med en affärsmässig ton sagt:
– Sälj något därhemma. Du vet att jag har ett lån och renoveringar. Kanske släktingarna kan låna ut pengar. När vi säljer huset kan du betala tillbaka.
Det uttrycket hade sårat henne djupt, men Malin hade rättfärdigat det som ett misstag. Han hade valt fel ord. Filip var inte den pratsamma typen, och det var denna inåtvända karaktär som hon gillade hos honom. “Han bär allt inom sig”, brukade hon stolt säga till sina vänner, “han skulle aldrig svika eller såra. Otrohet kräver förmåga att övertala någon, inte hans stil.” Vännerna skrattade, och det gjorde Elin också. Malin visste inte vad hon skulle göra härnäst, så hon började vifta åt en förbipasserande taxi så kraftigt hon kunde. Bilen stannade, och hon satte sig i den diskret, som om hon var förföljd. Hon sa till chauffören:
– Fortare, fortare.
Innan hon hann åka iväg började hennes telefon ringa intensivt. Det var Filip:
– Var är du? Jag är här själv som en idiot, alla frågar efter dig. Du skulle ju vara här nu, har något hänt?
Malin stängde av telefonen och kastade ut den genom fönstret. Sedan brast hon i gråt som ett litet barn som blivit av med sin favoritleksak. Hon grät länge, bittra och högljutt.
Under tiden körde bilen vidare. Malin började lugna ner sig och insåg plötsligt att hon inte hade gett någon adress till chauffören.
– Vart är vi på väg? frågade hon försiktigt.
– Hem, svarade chauffören. Malin såg att bilen körde längs en landsväg.
– Vart hem?
– Behöver jag ge dig adressen? Chauffören svarade med en grov och arrogant ton, tyckte Malin.
– Stanna omedelbart, stanna, skrek Malin.
– Mitt i ingenstans? Chauffören skrattade, – vad ska du göra här?
– Jag ringer polisen nu, sa Malin. Hon kom ihåg att hon hade kastat ut telefonen och kunde inte ringa någon. Hon hade delat allt med en främling, och nu visste han att ingen skulle sakna henne.
Malin ville hoppa ut ur den rullande bilen och försökte öppna dörren, men i mörkret och med skakande händer kunde hon inte hitta handtaget. Hon gav upp och började gråta igen, den här gången tyst och uppgivet. Kanske var det hennes öde att dö här.
Bilen bromsade plötsligt in skarpt. Chauffören gick tyst fram till dörren.
– Kliv ut.
– Jag vill inte, sa Malin och kände plötsligt en stark önskan att leva, och hon bestämde sig för att kämpa.
– Sluta dumma dig, Malin, sa chauffören lugnt, vi är framme. Malin lyfte blicken och såg för första gången på chauffören.
– Johan? frågade hon försiktigt.
– Vem trodde du att det var? Malin såg på sin gamla klasskamrat som om hon såg honom för första gången. Från skolan mindes hon bara att han flyttat bort och kanske gjort karriär.
– Är du taxichaufför nu? frågade hon misstänksamt.
Johan skrattade på ett familjärt och tryggt sätt:
– Vilken chaufför?
– Varför körde du mig?
– Du vinkade så vilt, jag trodde du skulle hoppa framför bilen.
– Jag…, Malin försökte förklara sig.
– Jag vet allt, Johan omfamnade henne, – det blev en väldigt viktig resa. Du har aldrig varit så ärlig förr. Malin skrattade, och hennes hjärta blev lätt. Hon stod nu vid sitt tröskel.
– Jag kom tillbaka för din skull, sa Johan och strök hennes fingrar, – så bra att du inte gifte dig med honom.
