Farmor spelar med våra nerver: simulerar hon sjukdom eller ropar på hjälp?
Jag heter Elin. Jag är 37 år, gift, och har en mamma på 56 år samt min farmor, Margareta, som är 85. Vi bor i en liten stad i Dalarna, där vintrarna är långa och avstånden mellan husen känns oändliga – särskilt när man far genom snöstorm mitt i natten.
Farmor Margareta, trots sin ålder, envisas med att bo kvar i sitt gamla trähus i utkanten av stan. Hon vägrar blankt att flytta till mamma, även om hon erbjudit både mys och omtanke. Farmor säger att hennes hem är hennes borg, och ingen ska få henne att lämna det. Men på sistone verkar ensamheten bli för mycket för henne, så hon har hittat ett sätt att hålla oss i ständig oro.
Hon började ringa mig och mamma nästan varje dag och klaga på att hon mådde “jättesjukt”. Hennes röst darrade, hon stönade och sa att hon hade “hjärtklappning” eller att “benen inte bar henne”. Mamma och jag ställde allt för att rusa dit, med hjärtat i halsgropen. Men när vi kom fram var det alltid samma visa: farmor stod där pigg som en ärta, dukade fram te med hemgjord hallonsylt och skämtade. Vi stod bara och stirrade, med pulsar som rusade, och undrade, ska vi skratta eller gråta?
Vi är trötta på det här spelet. Varje samtal är som en stöt, men vi kan inte bara skita i det. Tänk om det verkligen är allvar den här gången? Tänk om vi inte åker och något händer? Tanken gnager och ger ingen ro. Vi är rädda att om vi ignorerar hennes rop, kommer vi aldrig förlåta oss själva om hon får en hjärtinfarkt eller ramlar.
Allt började för ett år sen. Jag minns hur mamma och jag kom dit klockan fyra en vinternatt, i snöyra, halvt påklädda. Jag hade bara en t-shirt, mamma slängde på sig en gammal rock över pyjamasen. Vi trodde farmor låg för döden – men där satt hon och log och sa att hon bara hade “lite högt blodtryck”. En halvtimme senare dukade hon fram syltburkar och bjöd på wienerbröd. Vi var chockade men tänkte att det var en engångsföreteelse.
Vi försökte lista ut vad som var fel. Övertalade henne att gå till doktorn, men hon viftade bort det med “de där läkarna vill bara ha pengar”. Så vi tog med en läkare hem till henne. Han kollade henne noggrant, mätte blodtrycket, lyssnade på hennes hjärta och sa: för sin ålder är hon i toppform. “Hon behöver mer sällskap”, tillade han och tittade på oss. “Besök henne oftare, så slutar samtalena.” Men så fel han hade!
Vi gör redan vårt bästa. Jag bor en timme bort med bil, mamma lite närmare, men efter jobbet och i all trötthet är det omöjligt att komma varje dag. På helgerna turas mamma och jag om – antingen tar jag med mig mat och dricker te med farmor, eller så kommer mamma och hjälper henne städa. På högtider är vi alltid där tillsammans, med presenter och blommor. Men det verkar inte räcka. Hon vill ha mer – vår uppmärksamhet, våra nerver, vår tid.
Mamma har föreslagit att farmor ska flytta hem till henne. Hon erbjuder henne det finaste rummet, all omvårdnad, men farmor är stenhård. “Jag vill inte vara en belastning”, säger hon – men sedan ringer hon mitt i natten igen. “Jag vill dö i mitt eget hem.” Orden skär som knivar, men vad kan vi göra?
Vi har bett henne tio gånger att inte ringa om det inte är allvar. Förklarat att varje samtal ger oss ångest och sömnbrist. Men hon lyssnar inte. Eller vill inte. Samtalen fortsätter, och varje gång hamnar vi i samma dilemma: åka eller inte? Ignorera eller tro? Vi är rädda för att göra fel, rädda för att missa tillfället när hon faktiskt behöver hjälp.
Ibland tror jag att farmor bara är ensam. Hon saknar värme, samtal, skratt. Kanske är dessa samtal hennes desperata sätt att hålla oss nära? Men varför välja ett så grymt sätt? Varför hålla oss i ständig rädsla? Jag vet inte hur vi ska lösa det. Vi älskar farmor, men hennes lekar tar på oss. Ändå, så länge hon ringer, kommer vi åka. För om vi inte gör det och något händer, skulle skulden krossa oss för evigt.
