En riktig man
Kajsa och Glenn hade varit tillsammans i två år. Kajsas mamma började redan oroa sig för att dottern slösade bort sin tid med honom, och att det aldrig skulle bli tal om bröllop. Själv sa Glenn att det inte fanns någon brådska, de hade gott om tid, de hade det bra som det var…
Sommaren gick, löven föll från träden och täckte trottoarerna med ett gyllene täcke. Regnen kom, och en av dessa fuktiga, kyliga oktoberdagar frågade Glenn plötsligt klumpigt om Kajsa ville gifta sig med honom och räckte fram en enkel, liten ring.
Hon slöt armarna om hans hals och viskade “Ja” i hans öra, sedan satte hon på sig ringen och skrattade högt av lycka medan hon sträckte upp händerna mot himlen och hoppade på fläcken.
Nästa dag gick de till skatteverket och skickade in sin förlovningsanmälan, blyga och nervösa. Bröllopet blev planerat till mitten av december.
Kajsa hade velat ha ett sommarbröllop så att alla skulle se hur vacker hon var i sin vita klänning. Men hon vågade inte argumentera med Glenn. Tänk om han sköt upp det till nästa sommar och sedan ångrade sig? Hon älskade honom och visste inte om hon skulle klara av att förlora honom.
Bröllopsdagen kom med en riktig snöstorm. Vinden slet i hennes noggrant uppsatta hår. Den luftiga kjolen på hennes vita klänning blåste upp som en klocka, och det kändes som om nästa vindpust skulle lyfta upp henne och föra bort den vackra bruden långt, långt bort. Vid trappan lyfte Glenn upp sin lyckliga fru och bar henne till bilen. Inget kunde förstöra parets glädje – varken snöstormen eller det rufsiga håret.
De första åren badade Kajsa i kärlek och lycka. Det kändes som om det skulle vara så för alltid. Visst, det fanns smågräl ibland, men på natten försonades de och älskade varandra ännu mer.
Ett år senare föddes Emil i den lyckliga unga familjen.
Pojken växte upp lugn och klok, till sina föräldrars glädje. Glenn, som de flesta män, hjälpte sällan Kajsa med sonen. Han var rädd att hålla honom, och när han väl gjorde det började Emil gallskrika, så Kajsa tog snabbt tillbaka honom.
– Du får sköta honom, du är bättre på det. När han blir större kan jag spela fotboll med honom. Jag ska försörja er istället, sa Glenn, men hans lön räckte knappt till tre.
Emil växte, började på förskolan och Kajsa återvände till jobbet. Men pengarna räckte ändå inte, och de lyckades inte spara ihop till kontantinsatsen för en bostad. Började gnabbas, anklagade varandra för att slösa. Det var inte lika lätt att försonas som förr.
– Jag orkar inte mer. Jag slit och släng, och det är ändå aldrig nog. Äter du pengarna, eller? fräste Glenn en dag.
– Du är den som äter, svarade Kajsa vasst. – Titta på din mage.
– Gillar du inte min mage? Du har inte direkt blivit kvar där du var heller. Jag gifte mig med en vacker fjäril, och nu har du förvandlats till en mask.
Det ena ordet ledde till det andra, och snart grälade de våldsamt. Kajsa torkade tårarna och gick för att hämta Emil på förskolan. På vägen hem, medan hon lyssnade på sonens pladder, insåg hon plötsligt att hon inte kunde förlora Glenn. När hon kom hem skulle hon omfamna honom, kyssa honom och be om förlåtelse. Och Glenn skulle, som förr, besvara kyssen och allt skulle bli som förut. Kärleksgräl är bara kärlekslek. Hennes humör ljusnade, och hon skyndade på Emil som knappt hängde med.
Men lägenheten mötte dem med mörker och tystnad. Glenns jacka var borta från kroken, liksom hans skor. “Han kommer tillbaka när han lugnat ner sig”, tänkte Kajsa och började steka potatis med fläsk, precis som Glenn älskade.
Men Glenn kom aldrig hem och svarade inte i telefonen. På morgonen, utmattad av sömnlöshet och mörka tankar, lämnade Kajsa av Emil och åkte till jobbet. Hon smet iväg på lunchrasten, sade att hon mådde dåligt, men åkte inte hem – utan till Glenns arbetsplats.
Kajsa gick till hans kontor och öppnade dörren, med de förberedda orden i huvudet. Glenn stod med ryggen mot henne och kysste en kvinna. Mot hans mörka kavaj lyste hennes händer med klarröd nagellack, som om de var löv från en alm.
Kvinnan öppnade plötsligt ögonen och såg Kajsa, men backade inte. I stället höll hon hårdare om Glenn.
Kajsa flydde från kontoret som bränd. Hon gick utan att se vart, stötte till förbipasserande, synen suddig av tårar. Benen förde henne till mammas hus.
– Mamma, varför gör han så här mot mig? Är alla män sådana? grät Kajsa.
– Vilka då? frågade mamman.
– Otrogna. Det har väl pågått länge, men jag märkte inget. Det kan inte komma så här plötsligt?
– Jag vet inte, min flicka. När man älskar är hela världen den mannen. Så när han sviker, känns det som om hela världen sviker – alla män är förrädare. Mamman suckade. – Han kommer tillbaka.
– Och om han inte gör det?
– Smärtan läker med tiden. Du har din son. Tänk på honom. Och om han inte kommer tillbaka, är det kanske bäst så. Du är ung, du hittar lyckan igen.
– Det gjorde inte du.
– Hur vet du det? Jag var rädd för att samma sak skulle hända igen. Och du var stor nog för att jag skulle oroa mig för dig. Men du har din son, han behöver en far…
Lite lugnare efter besöket hos mamman hämtade Kajsa Emil.
– Mamma, leka? bad sonen när de kom hem.
– Lämna mig i fred, fräste Kajsa.
– Jag tycker inte om när du säger så, sa Emil med darrande röst och störde henne inte mer.
Glenn kom hem när Kajsa skulle lägga Emil. Han hämtade en väska och började packa.
– Vart ska du åka? frågade Kajsa, även om hon redan visste.
– Jag lämnar dig. Jag orkar inte mer. Grälen, den här trånga lägenheten, din syn. Glenn var nervös och mötte inte hennes blick.
– Men vi då?
– Du ville gifta dig, du ville ha barn? Lev med honom då. Glenn stängde väskan, såg sig om i rummet och stannade vid Emils stora, skrämda ögon. Sedan gick han snabbt ut i hallen. Ytterdörren smällde.
Kajsa satte sig på soffan och brast i gråt. Någon rörde vid hennes axel. Hon tittade upp, hoppades att Glenn hade kommit tillbaka – men det var Emil i pyjamas.
“Och medan tårarna fortsatte att rinna, visste hon att hon och Emil skulle klara sig – för ett löfte är ett löfte, och kärleken mellan en mor och hennes son är starkare än någonsin.”
