Åh, den där farmor, gift sig på gamla dagar och gjorde barnen besvikna!
Det var helg och Evelina, som vanligt, hade åkt till sin mamma i lilla byn utanför Växjö. Mamma är 78 år och har bott ensam länge.
På två dagar hann Evelina städa hela huset och tvätta all tvätt. Det finns varken tvättmaskin eller rinnande vatten hemma hos mamma. På sommaren är det dessutom trädgårdslandet att ta hand om.
Du borde flytta hem till mig, allt skulle bli enklare för dig. Stackars dig, du får aldrig någon vila, sa hennes mamma.
Mamma, jag har jobb, min dotter, barnbarnen… Evelina suckade tungt och svarade.
Sten har kommit tillbaka. Han har tagit bort brädorna från fönsterna i sitt hus. Det har stått tomt i fem år sedan Vasalina dog. Han säger att han har rest landet runt och vill nu tillbringa resten av livet här. Han frågade om dig, han kommer nog och hälsar på, berättade mamma.
Sten, Stenis … han var hennes första kärlek i skolan. Evelina älskade honom, men han märkte aldrig henne. I sista klass gjorde Evelina ett desperat försök, hon tappade med flit en hink i brunnen och sprang till Sten för att be om hjälp annars skulle hon få skäll av sin mamma.
Sten tog en stång och gick dit. Han höll på en halvtimme vid den isiga brunnen, men lyckades få upp hinken.
Du tror att den där sägnen fungerar? skrattade han när han gick.
Den för vilken du hämtar upp hinken ur brunnen, blir din blivande man brukade byns tjejer säga.
Sten hade rätt. Sägnen slog aldrig in.
Han flyttade till staden, tog examen från universitetet, flyttade runt i Sverige, hann gifta sig och skilja sig … och nu är han tillbaka.
Evelina utbildade sig till ekonomiassistent i Växjö, inte så långt från hembygden. Hon har arbetat som bokförare hela livet. Hon gifte sig, fick en dotter, Milda. För åtta år sedan blev Evelina änka.
Sten kom på kvällen. Han hade förändrats, blivit äldre och gråhårig.
Du är lika vacker som alltid, sa han och kramade Evelina.
Jaså, nu kan du dessutom ljuga! Både jag och du är över femtio, jag har förändrats och åldrats, precis som alla, avbröt Evelina.
Sen satt de i pergolan, drack lite hemgjord rönnbärslikör och pratade länge om livet.
Sten berättade att han skiljde sig från båda sina fruar på goda villkor. Ingen gräl, inget bråk. Han lämnade både lägenhet och allt gemensamt för varje kvinna.
Det finns en vuxen son från första äktenskapet. Sonen och hans mamma som var från de siberiska tyskarna flyttade till Tyskland för gott.
Andra frun ville skiljas själv, hon blev kär i en yngre man. Sten försökte aldrig hålla henne kvar. De hade inga barn.
Nu är Sten pensionär, med pension från byggjobb och arbetet uppe i Norrland. Han planerar att starta en snickargrupp med byns gubbar och bygga hus, sommarstugor, bastur och gårdsbyggnader samt göra reparationer. Det finns efterfrågan och han har startkapital.
Nu har jag bara pratat om mig själv. Hur är det med dig? Jag hörde att du är ensam, frågade Sten.
Och helt plötsligt, utan att kunna hålla tillbaka, berättade Evelina allt. Kanske var det dags, kanske hade rönnbärslikören sin effekt.
Jag är inte ensam, Sten. Jag har en stor familj. Men hemma känns det ibland som om jag är hushållerska, började Evelina försiktigt.
Min dotter ville inte plugga efter studenten, hon gifte sig direkt. Tog hem sin man, Simon. Vi har en trea i centrala Växjö, det finns plats för alla. Sen föddes mitt barnbarn, Disa.
Men på något konstigt vis blev allt hushållsarbete mitt ansvar. Dottern har depression och ett litet barn.
Min man (han var en fantastisk person) brukade hjälpa och stötta mig. Han gnällde aldrig över hälsa, men en morgon vaknade han inte. Det slog mig hårt. Men tiden för att sörja fanns aldrig.
Jag jobbade och skötte allt hemma. Utgifterna blev större, Simon tjänar lite. Alla mina pengar gick till familjens gemensamma ekonomi. Jag hoppades att Disa skulle växa upp, att dottern skickade henne till förskolan och började jobba, så jag fick det lättare. Men när Disa var fyra föddes barnbarn nummer två, Saga.
Den äldsta går i skolan nu, den yngsta är fem. Dottern är fortfarande hemma.
Jag lagar frukost till svärsonen och barnbarnen, packar Disas skolväskor. Saga är hemma med sin mamma, men egentligen leker hon själv, eller tittar på Barnkanalen. Hon är lugn, och hennes mamma sover till lunch.
Jag följer Disa till skolan och går till jobbet. På kvällen lagar jag mat för nästa dag, hjälper barnbarnen med läxor, tvättar och städar.
Jag har försökt prata med dottern, att det är dags för henne att ta ansvar och hjälpa till. Men det är lönlöst. Hon säger att hon är trött av att vara med barnen.
Simon är nöjd. Svärmor jobbar, familjen får tillräckligt med pengar, han slipper anstränga sig. Dessutom har vi egna grönsaker från byn.
Han skulle hjälpa mig i trädgården, men ingen bil finns. Han antyder att jag ska ge honom pengar till en bil. De vet att jag har sparade pengar, men jag vågar inte ge allt och bli utan buffert. Dessutom räcker mina sparpengar aldrig till bil.
Jag är trött. Jag förstår att jag själv är skyldig. Jag har uppfostrat en lat och samvetslös dotter. Jag förstår allt, men vet inte hur jag ska bryta den onda cirkeln.
Ja, vilken historia… Men oroa dig inte, Evelina. Vi ska komma på nåt tillsammans. Nu går vi hemåt, det börjar gry, sa Sten innan han gick.
På söndag kväll skjutsade han henne till stan i sin Volvo. Evelina var glad för all mat de tog med från byn. Sten bar upp alla kassar och säckar till lägenheten.
Dottern undrade: Var hittade du den där gubben?
Evelina förklarade att det är en gammal klasskompis, och började packa upp grönsaker.
Två veckor senare kom Sten vid lunch. Han började bära ut saker som Evelina packat på förhand. Simon och Milda tittade yrvaket ut.
Vad händer? Vad håller du på med? frågade de i kör.
Jag flyttar. Jag ska gifta mig. Jag åker hem till byn, och ska leva resten av livet med Sten, svarade Evelina.
Har du blivit tokig? Gifta dig! Och du, galna tant, har du lagat lunch? Barnbarnen är snart hungriga, utbrast Milda förbluffat.
Mina barnbarn, dina barn nu får du själv ge dem mat, och din man också. Jag har levt för er i tio år nu är det min tur. Kära dotter, nu får du faktiskt själv lite röra på dig, sa Evelina.
Förrädare! Jag förbjuder dig att träffa barnbarnen! skrek Milda.
Jag har faktiskt inga planer att se dem just nu. Jag har många nya saker att göra. Dessutom har jag såg dem mer än du de här åren, sa Evelina och gick ut.
I bilen grät hon förstås.
Jag borde nog ha sagt till innan jag skulle åka, sa hon till Sten.
Du hade fått höra samma saker, fast ännu värre och mer utförligt. Det är bäst att bryta snabbt och direkt. De är för beroende av dig det skulle aldrig gå annars, svarade Sten.
Evelina skapade snabbt mys hos Sten. Han byggde in ett varmt toalett i huset och installerade en duschkabin. Visst får de hämta vatten och pumpa septiktanken två gånger i månaden, men det är detaljer i livet.
Evelina fick jobb som vaktmästare på byns skola. Lönen är mindre, men jobbet är lugnare. Sten bygger vidare med sin snickargrupp beställningar finns året runt. De trivs, lever i harmoni och är lyckliga.
Cirka en månad senare kom Simon med barnbarnen till byn över helgen. Disa berättade för farmor att mamma och pappa ofta bråkar. Pappa lagar soppa själv han kan inte laga något annat och mamma planerar att börja jobba, men vet inte var.
På söndagen ville Simon lämna Saga i byn, men Evelina vägrade: Jag arbetar, Sten med. Barn ska bo med sina föräldrar. De får gärna hälsa på, men ni måste ta hand om era egna barn. Ni fick dem för er egen skull, inte min, sa Evelina.
Simon och Milda blev mycket arga, men redan nästa vecka var barnbarnen där igen.
Bara över helgen, förklarade Simon och stannade också, så han kunde äta Evelinas mat.
Sådan är min historia.
En del tycker kanske att jag varit hård mot min dotter. Någon annan ser rättvisa. Så många människor, så många åsikter.
Men det viktigaste jag har lärt mig är att det är aldrig för sent att börja leva för sig själv. Det krävs mod att bryta gamla vanor och att våga tänka på sitt eget bästa och ibland måste man våga välja sig själv framför alla andra.
