Restaurangen dit Edvin bjöd mig på vår andra träff vibrerade av överdriven elegans: dämpad belysning, servitörer som gled mellan borden som tysta skuggor. Han passade perfekt in dyr kostym, utmärkande klocka och den där självsäkra halvsmil som en man vars vanor kretsat kring att vara universums mittpunkt.
Beställ vad du vill, sa han nonchalant, utan att ens titta på menyn. Jag avskyr när kvinnor begränsar sig.
Det hade en släng av saga över sig, som repliken från en generös prins, men inombords växte ett obekvämt moln. Det var något i Edvins granskande blick eller sättet han på ett alltför ivrigt sätt berättade om tidigare kvinnor, vilka enligt honom bara sett honom som plånbok.
Jag valde en sallad med rökt anka och ett glas riesling, medan Edvin slog på stort: entrecôte, tartar, en flaska dyrt rött. Han talade om affärer, beklagade sig över människors ytlighet, funderade kring värderingar och innerlig gemenskap. Jag lyssnade, nickade, men känslan var underlig det kändes som att jag var på en prövning snarare än på en dejt, när som helst redo att möta en knivig fråga.
Skådespel för en man
När servitören lade kvittot prydligt instängt i svart läder fortsatte Edvin sitt samtal om moralens förfall. Han sträckte sig slött mot innerfickan, sedan den andra, klappade på byxorna. Ansiktet förlorade sin självsäkerhet, nu tillgjord förvirring.
För tusan… sa han och såg mig rakt i ögonen. Jag verkar ha glömt plånboken på kontoret eller i den andra bilen.
Han ryckte på axlarna, föreställande hjälplöshet, men han verkade aldrig rädd. Han bad inte servitören vänta, han letade inte efter lösningar, han bara såg på mig.
Ja, det var ju en dum situation, fortsatte han, lutad bak mot stolen. Kan du hjälpa till? Betala nu så swishar jag dig senare. Eller så bjuder jag nästa gång, med ränta.
Då blev allt tydligt: det här var ingen tillfällighet eller glömska, utan en test. Han hade själv talat om sådana prover för drygt en halvtimme sedan.
Den sortens historier hade jag läst om på nätet, sett i billigare serier, men aldrig trott att jag själv skulle få uppleva och så av en vuxen, framgångsrik man.
Hans logik var påtagligt primitiv: om kvinnan betalar utan protest är hon bra, praktisk, redo att rädda och orka dra lasset. Om hon vägrar är hon materialist, ute efter hans pengar. Där satt nu inte en affärsman, utan en osäker manipulatör som beslutat sig för att testa mig.
Han var förvissad om sin seger. I hans bild av världen borde mitt intresse för en eftertraktad man få mig att tyst plocka fram kortet och betala.
En kall kalkyl
Jag öppnade min väska långsamt och med lugn. Edvin slappnade av han trodde att planen fungerat.
Självklart, inget problem, sa jag milt och gav servitören en blick.
Kan du dela upp notan, bad jag bestämt. Jag betalar för mig själv. Herrn bjuder på det han beställt.
Edvins leende falnade.
Vad menar du? viskade han och lutade sig mot mig. Jag har ju ingen plånbok.
Jag förstår, sa jag och blippade mobilen mot terminalen. Men vi känner knappt varandra. Det är helt normalt att betala för sig själv. En herrmiddag där mannen, som själv valt en dyr restaurang och de mest påkostade rätterna, är inte mitt ansvar. Du är vuxen och klarar dig säkert.
Servitören stod obekvämt mellan oss, blickandes från mig till Edvin. Edvins ansikte blossade, och lager för lager försvann den elegans han bar, kvar blev bara vanlig råhet.
Du är allvarlig? viskade han. För några hundralappar? Jag sa ju att jag betalar tillbaka. Det var bara ett test.
Och du fick ditt svar, sa jag och reste mig. Jag är den som inte låter mig manipuleras.
Jag gick mot dörren, men kände att något saknades. Han blev kvar med en obetald nota, frustrerad och vilsen, utan plånbok.
Jag vände tillbaka, tog fram några skrynkliga sedlar och lite växel från botten av väskan.
Just det, lade jag till. Om plånboken är i den andra bilen, då saknar du väl pengar till tunnelbana med?
Jag lade pengarna bredvid hans dyra vinglas.
Det här får räcka till ett SL-kort. Oroa dig inte, du tar dig hem. Se det som mitt bidrag till dina studier av kvinnans själ.
Några gäster kring bordet vände sig om. Edvin såg ut som om han just fått ett slag.
Jag vandrade ut på Kungsgatan.
Den kvällen kostade mig bara salladen och ett glas vin en liten summa för att upptäcka någon i tid och spara sig år av besvikelse. Jag hoppas han lärde sig något, fast sådana som han brukar inte förändras.
Hur skulle ni ha gjort i mitt ställe räddat den glömske gentlemannen eller valt den hårda, men rättvisa vägen?
