Loggbok, fredag kvällStockholm
Restaurangen där Arvid bjöd in mig på vår andra dejt kändes som ur en svensk designkatalog: dämpad belysning, stilrena möbler, diskreta servitörer som svävade mellan borden som tyst snöfall. Han själv var som plockad ur en elegant PR-broschyrdyr kostym, välputsad klocka, och den där bestämda minen av någon som är van vid att vara viktigast i rummet.
Beställ precis vad du vill, sade han nonchalant, utan att ens titta på menyn. Jag avskyr när kvinnor känner sig tvungna att hålla igen.
Orden lät först nästan romantiska, som nåt ur Astrid Lindgren om en generös prins, men ändå växte en oro inom mig. Kanske för hans lite granskande blick, eller sättet han mycket gärna pratade om sina tidigare relationer, där kvinnorna, enligt honom, bara såg honom som en plånbok.
Jag valde en sallad med rökt ren och ett glas svensk riesling. Arvid däremot slog på stort: oxfilé, tartar på älg, en flaska fin rött från Gotland. Han talade om affärer, beklagade sig över ytliga människor, funderade över värderingar och själslig närhet. Jag lyssnade, nickade, men det kändes som om jag befann mig i en auditionssal, redo för ett oväntat test.
Enmansshow
När servitören lade fram det svarta läderfodralet med notan, fortsatte Arvid sin monolog. Medan han diskuterade förfall i etiken, började han slött gräva i innerfickan, sedan byxfickorna, och till slut klappa sig på bröstet. Hans ansikte förändrades; självsäkerheten byttes mot en överdriven osäkerhet.
Oj sa han och såg mig rakt i ögonen. Jag tror att jag glömde plånboken på kontoret eller i den andra bilen.
Han ryckte på axlarna och lät som någon som missat sitt tåg. Han bad inte servitören vänta, och försökte inte swisha över pengar. Han satt bara kvar, stirrade på mig.
Ja, snacka om knasig situation, fortsatte han och lutade sig bakåt. Kan du hjälpa till? Du betalar nu, så kan jag ge tillbaka senare. Eller så bjuder jag nästa gång, med ränta.
Det blev tydligt att detta inte var glömska; det var ett noggrant planerat test, som han hade skämtsamt nämnt under middagen.
Jag har hört om sådana historier på svenska forum, sett det i halvtrista serier, men trodde aldrig att jag skulle råka ut för det självoch det från en vuxen, till synes framgångsrik man.
Hans logik var nästan barnslig: om kvinnan betalar för båda utan knot, är hon bra, foglig, villig att rädda och bära. Om hon säger nej, är hon girig och ute efter pengar. Plötsligt satt jag inte framför en affärsman, utan en manipulatör som försökte leka gränspolis.
Han var övertygad att han hade vunnit. En kvinna skulle enligt hans värld bara tyst plocka fram sitt kort och betalalycklig för möjligheten att få vara i hans exklusiva sällskap.
Kallt besked
Jag tog fram min lilla vita handväska långsamt och så lugnt jag kunde. Arvid slappnade märkbart avhan tyckte väl att spelet gick hans väg.
Självklart, sa jag mjukt och vinkade till servitören.
Kan du dela upp notan, tack, sade jag tydligt. Jag betalar min del. Herrn får stå för sin oxfilé, vinet och desserten.
Hans leende försvann.
Vad menar du? fräste han och lutade sig framåt. Jag har ju ingen plånbok.
Jag förstår, sa jag och blippade telefonen mot terminalen. Men vi är nästan främlingar. Att betala för sig själv är helt rimligt. Att stå för en mans extravaganta middag, när han bjuder ut mig hit och beställer det dyraste på menyn, är verkligen inte min uppgift. Du är vuxen, du hittar nog en lösning.
Servitören stod stelt, blickade växelvis på oss. Arvid började rodna, och hans glossiga yta föll bort, lager för lageroch lämnade kvar bara en oförskämt vanlig man.
Är du seriös? fräste han. För några hundralappar? Jag sa ju att jag skulle betala tillbaka. Jag ville bara testa dig.
Och du fick ditt test, sa jag och reste mig långsamt från stolen. Jag är någon som inte låter mig styras av såna påhitt.
Jag var nästan ute, men kände att jag måste avsluta på riktigt. Han blev kvar med en obetald nota, frustrerad och smått panikslagen, utan någon plånbok.
Jag gick tillbaka, rotade fram några skrynkliga sedlar och dricks från botten av min väska.
Oj just det, sa jag. Om plånboken ligger i bilen, har du nog inga pengar till taxi heller?
Jag lade pengar bredvid hans vattenglas.
Det här räcker till tunnelbanan. Var så godmin donation till din forskning om svensk kvinnosjäl.
Några gäster tittade upp, Arvid såg ut som han fått en snyting.
Jag gick ut på gatan.
Den där kvällen kostade mig bara en sallad och ett glas vinliten summa för att i tid avslöja personen och spara mig många år av huvudvärk. Jag hoppas han lärde sig något, även om sådana människor sällan ändrar sig.
Jag har lärt mig att det är bättre att stå upp för sig själv, än att spela med i någon annans prov. Integritet är mer värd än en middag.
