– Nu då, Eriks borta igen! – Antonia Lund stod och skruvade glasrullar med kanelsmör, som alltid var hennes favorit på morgonkvällarna. – Dricker vi te eller mina hushållssaker?
– Mamma, vinbärssida med te är gott, men försök med den första kupan – det är särskilt idag! – Elsa skakade på huvudet men log försiktigt. – Det är ju min resa hem från Stockholm, och allt är nytt idag.
– Särskilt?! – Antonia viftade med mackan och lät ögonen glänta. – Har vi inte varit separerade i sex hela månader? Elin, jag saknat dig som ett tok!
Erik vid fönstret rynkade pannan och tänkte på hur långt han kört från Stockholm till Norrköping bara för att följa med sin skrämda fru. Hon hade velat se sin mamma, men han hade velat våga gräla men kunde inte riktigt bringa sig att gå till första planen.
– Mamma, jag har presenter, säg inte rätt, – Elsa började leta i koffertens dörr.
– Av med det där! Du har växt till uppe i staden, eller är du alldeles trött? – Antonia pekade på Erik och flinade. – Eriks bott ikväll, men har du hunnit med mat? Du ser ut som en prisskylt!
Erik grep försiktigt sin frus handled och log skälmskt:
– Jag ser ut som en stjärna, eller? Jag äter tre måltider i sekunden, må jag säga!
– Nu som du skojer… – Antonia log och skyndade till kylen för att hitta sina kända hjärtflöden. – Försök överraska mig!
Erik såg hur Elsa dämpade tonen och viskade:
– Eriks, du får inte börja sätta dig till idag. Var orkära bara så länge…
– Så länge? – Erik skrattade litet. – Vi tänkte bara vara i helgen! Jag måste faktiskt arbeta i veckan, min chef vet till och med inte vad jag gör.
– Arbeta?! – Antonia kom tillbaka med en stor flaske vinbärssida och glas, och ställde sig bredvid Nils Olof som redan förberedde sig att sitta undan. – Elin du, jag tänkte just på, din pappa vill på fiskefälttåg med oss. Vill du vara med?
Erik log spontant och torkade sina händer över byxorna – dessa fiskevandringar hade alltid löst problemen med hans svärmor utanför.
– Synas! – sa han och lät rösten stiga. – Jag älskar min tid på havet.
Antonia vrålade till och strök förbi dem:
– Nej, ni ska vila! Men ta valet, och stanna kvar! Jag har orden här hemma!
Nils Olof log, stovrade lite på skorna och mumlade:
– Eriks, vi snackar fisk vid nio, okej? Jag är på kajen.
Erik kastade ett leende till Elsa, som log brett – en vit fiskare, inte en besvärad svärso. Men i sin tysta hjärna räknade han redan till tjetjud och funderande på hur han skulle kunna undvika de nästa skälleri Antonia alltid skvätte om föräldraansvar.
– Vet du, min kära Elin, – Antonia började med sina minnesminnes och hängde Elsa i bältet, – minns du hur du konstnäriskt målade väggmålningar i förskolan? Jag sa att du skulle vara artegens första jätte!
– Ja, mamma, – Elsa log och slog sig för bröstet. – Jag vann första pris!
– Nej, andra! Första var sin prissa Lisa från husvagnen. Men jag stoppade i att du skulle ha den här blåa målaren!
Erik räknade till talsan och hängde över vinbärssidan. Han tänkte på den svenska sanningen: _”Det gick inte bra att vara först, men jag är i största familjen.”_
Nils Olof tog en tidning och försvann bakom ett päronträd i trädgården. Erik kastade en tacksam blick mot den gamla fiskeveteranen.
När Antonia började pressa om barn och framtiden, såg han hur Eriks hand darrade i glaset.
– Börja du, Eriks! – hon fixerade honom. – När tänker ni ha barn och fylla min stuga? I Norrköping är alltid plats!
Erik andades in och kom med sin sanning:
– Mamma, det är inte enkelt… Vi har fått tillgång till kliniken, men det tar sin tid. Det är inte enkelt att…
Antonia såg ut som en storm, men Nils Olof bröt in:
– Ska vi gå, Eriks? Har vi inte att ha? Jag hittade en röd gädda i morgonkvällen!
Och så stod de bredvid Norrköpingsudden med pelare av flott och rodd. Eriks kände sig som före, fritterande i kalla sjöluft med sin svärfar.
När de skulle hem, ställdes Eriks framför en sorglig Elsa.
– Mamma talar bara om barn, barn och barn. Jag vet inte hur jag säger nej.
Erik knäböjde, tog hennes hand och sa:
– Vi kanske måste skicka hem ett brev. Säg att det är viktiga uppgifter vid KB. De kommer snart åka hit för att förstå färdigheten.
– De kommer genast för att de vet att du har rätt, – flinade Elsa.
Men kvällen blev lång. Och när de äntligen satt på soffan, var det tyst. Antonia tänkte på sin skoldag, styrde Erik till sin раж, men plötsligt röstade hon in:
– Jag visste inte… att det var så svårt. Jag är sååå… ledsen, Elin.
Erik tittade på frun och svärmor med nästan blinda ögon. Det var som att ha en svensk allmän vänlighet – den som bara minsann var dum men mycket kär.
När de skulle resa, gav Antonia Elsa och Erik ett omfamning.
– Adjö, kära barnen! Var vänliga med varandra. Och ring mig om tjugofem år – jag vill möta er första dotter!
Erik lät sig inte röra.
– Adjö, kära svärmor. Jag lovar att förstöra ingen middag till er.
– Du… du är mitt hem, Eriks.
Och så satte de iväg med en lättnad, som att ha betalt skatt för hemmaresan. Resten av deras liv.
